Carlisterna kom att i Spanien spela en anmärkningsvärd stor roll under större delen av 1800-talet, samt stora delar av 1900-talet. Faktum är att rörelsen på många sätt var unik och representerade en månghundraårig kontrarevolutionär kamp som utgjorde en betydande del av Spaniens politiska liv ända fram tills Francos fall. Vi kommer på Skandinavisk Frihet djupdyka i en serie artiklar om carlismen, både i dess historia och ideologi. Iförda röda baskrar och med mottot “Dios, Patria, Fueros och Rey” stred carlisterna under det Burgundiska röda korset både som en politisk rörelse och som en väpnad armé. 

Även idag gör sig carlisterna påminda, även ifall de rent organisatoriskt är små, bilden ovan är från 2017 med spanska elitsoldater som poserar med den carlistiska flaggan. Carlisterna med sina Requétes utgjorde som bekant en viktig del av de stridande som vann över kommunisterna i Spanska inbördeskriget. 

Fascism och det moderna Spanien

Andra republiken

Den 14 april utropades Spanien till en republik, efter många konflikter under det senaste decenniet. Alfonso XIII fick sätta sig själv i exil, trots att han i ett öppet uttalande hade gjort klart att han fortfarande betraktade sig som Spaniens kung. På Madrids gator samlades stora folkmassor och jublade över republikens bildande, samtidigt som monarkisterna sörjde djupt. Dock sörjde inte alla monarkister det som hade skett. Flera av de carlistiska tidningarna tycktes tämligen oberörda av hela händelsen, och El Siglo Futuro konstaterade torrt att detta var vad som hände när man försökte sig på att förena monarkism med liberalism. Samtidigt tycks den andra republikens allvarliga reformer, med en kraftfull sekularisering och åtskillnad mellan stat och kyrka, ha varit den faktor som äntligen fick de olika carlistiska fraktionerna att gräva ner stridsyxan. De olika partierna upplöstes och gick nu samman i Comunión Tradicionalista, och man samlades kring tronpretendenten Alfonso Carlos I. Man var också vid det här laget beredda på att inleda ett samarbete även med de alfonsistiska monarkisterna, i syfte att bekämpa republiken, då den sågs som ett sådant övergripande hot mot det traditionella katolska Spanien.

Den spanska högern under den andra republiken kan sägas ha utgjorts av fyra olika grupper. Dessa fyra grupper kan sedan i sin tur delas in i två undergrupper; accidentalister och katastrofister. Det som förenade alla grupper var deras försvar av den katolska kyrkan och dess rättigheter, men däremot var man oense om hur man skulle förhålla sig till republiken. Där accidentalisterna var beredda att kompromissa rörande republikens utformning kunde katastrofisterna inte på några villkor godkänna denna republik, vars författning var ond till roten, menade man. Accidentalisterna utgjordes av det katolskt kristdemokratiska partiet Acción Nacional som senare kom att omvandlas till koalitionen CEDA. Även om dessa politiker innerst inne var monarkister bedömde de att det slaget var förlorat. Istället borde fokus läggas på att försvara katolicismen i alla läger. Katastrofisterna utgjordes av de tre övriga; alfonsisterna, carlisterna samt en nya grupp som kallades falangister. Falangismen utgjorde en säregen ideologi som också har gått under benämningen nationalsyndikalism. Inspirationen kom från flera håll, både från den italienska fascismen, den franska kontrarevolutionära rörelsen Action Française, men även från inhemska traditioner. Den förspråkade ett korporativt, starkt nationalistiskt samhälle, men skilde sig från många liknande rörelser i dess starka katolicism. Liksom alfonsisterna och carlisterna motsatte man sig strängt allt som republiken representerade rörande liberalism, egalitarianism och antiklerikalism. Däremot var man inga monarkister, utan ville istället som sagt se en stark stat med en stark ledare, en “jefe”, såsom Italien. Därmed kan vi således notera att det skulle komma att förekomma en viss konflikt mellan falangisterna och carlisterna.

General Francisco Franco

1930-talets Spanien var en riktig häxkittel av olika politiska etiketter som allihopa misstrodde varandra. För att göra lång historia kort kom svallvågorna att gå fram och tillbaka mellan den antiklerikala vänstern och den klerikala högern under en lång tid, och det stod alltmer klart att republikens framtid vilade på en nästan lika lös sand som den tyska Weimarrepubliken hade gjort. Synen på den katolska kyrkan var en het potatis, och med samma glöd som den konservativa katolska högern älskade sin Kyrka, med samma glöd hatades den av vänstern. Flera gånger kom det också återigen att genomföras rena förstörelser av kyrkor, och man lät både slå sönder den kyrkliga konsten samt gräva upp nunnegravar och dumpa liken ute på trottoarerna. Parlamentsvalet 1936 var särskilt aggressivt, och det låg nästan i luften att någon form av konflikt skulle uppstå, oavsett hur valresultatet hade sett ut. Att det slutligen var högersidan, ledda av den stridbare Francisco Franco, som drog igång det nästan oundvikliga inbördeskriget har fått många att tala om det spanska inbördeskriget som en kamp mellan demokrati och fascism. Så enkelt var det emellertid inte. Under högerstyret 1933-1936 hade man sett liknande tendenser till uppror från vänsterkanten i olika spanska industriorter. Grupperingar som anarkister och kommunister ville inte heller ha någon parlamentarisk stat, utan strävade istället efter att göra det nya Spanien anarkistiskt respektive kommunistiskt.

Hur fascistisk var då högersidan i Spanien och vilken roll i allt detta spelade carlisterna? Senare historieskrivning har kommit att simplifiera den så kallade nationalistsidan genom att enbart beteckna dem som falangister eller fascister, kort och gott.¹ Och det skall icke förnekas att det trots allt faktiskt fanns en viss sympati och beundran hos dessa grupperingar för de auktoritära fasciströrelser som tornade upp sig runtom i Europa. Att det kristdemokratiska CEDA’s partiledare Gil Robles till exempel blev kallad för “jefe” av sina anhängare, visar att man åtminstone till viss del var beredda på att skapa en spansk variant av den italienska “il Duce”-profilen. Falangisterna var uttalat fascistiska till en början, men kom att omstruktureras någorlunda när de hamnade under Francos kontroll, och de utvecklades med tiden till en rörelse som snarare kan definieras som auktoritärt konservativ. Carlisterna å andra sidan var traditionella monarkister och som sådana fanns det så klart flera konflikter med fascismen som ideologi. Den tydligaste skillnaden kommer givetvis i frågan om staten. Fascism är traditionellt en ideologi som lyfter fram staten som det högsta i samhället, vars väl och ve alla individer i samhället måste sätta före sina egna intresser. Till detta hör också en stark och karismatisk enväldig ledare, som styr och leder staten. Detta kunde ju inte de starkt anti-centralistiska och regionalistiska carlisterna acceptera, då fascismens statism stred i högsta grad mot den så fundamentala fueros-principen som carlismen var uppbyggd omkring.

När Adolf Hitler kom till makten i Tyskland reagerade carlisterna ursprungligen hyfsat positivt. Man uppskattade Hitlers kamp mot kommunismen och den liberala demokratin, och det faktum att han också hade inlett ett samarbete med det katolska Zentrumspartei var ytterligare en pluspoäng i deras bok. Likaså fanns det hos carlisterna en antijudisk attityd, som kombinerades med deras oro inför hotet från kommunisterna. Judarna betraktades som Kristusmördare och den katolska kyrkans fiender, och man talade ofta om den kopplingen som fanns mellan judarna samt bolsjevismen och frimureriet. Dessa tre parter betraktades som det huvudsakliga hotet mot Spanien, och man varnade både för den nordamerikanska Wall Street-kapitalismen och den sovjetiska marxismen. Samtidigt var denna antijudaism av religiös och kulturell art, och i princip aldrig utformad av rasbiologi. Tvärtom var nazisternas rasism den delen av deras ideologi som carlisterna omöjligt kunde acceptera. Tanken att det fanns en överlägsen ras som hade rätt att härska över alla andra, lägre stående raser, var en klar heresi och fördömdes som en sådan i de carlistiska tidningarna. Som kronan på verket noterade man också de neo-paganska, anti-katolska agendorna som nazister som Alfred Rosenberg och Walther Darré stod för. Dessa kunde man omöjligt stödja och några carlister menade att denna nazistiska nyhedendom inte var något annat än en spegelbild av sovjetkommunismen. Sympatierna för nazismen och Adolf Hitler dog slutligen år 1934 när man lät mörda den österrikiske förbundskanslern Engelbert Dollfuss. Carlisterna hade alltid sett upp till Dollfuss och betraktade honom som Europas näst störste statsman under det senaste seklet, efter Klemens von Metternich. Istället fick man nu vända blicken och hoppet mot andra katolska ledare i Europa, som Salazar, Degrelle eller… Franco.

Spanska inbördeskriget

När det spanska inbördeskriget slutligen bröt ut år 1936 gick carlisterna genast med i kriget på general Francos sida. Hela tre gånger tidigare hade man varit i krig mot den spanska regeringen, men den här gången var det annorlunda. Dels för att man nu hade bundsförvanter, varav vissa, t.ex. de övriga monarkisterna, hade varit carlisternas fiender i de tidigare krigen. En annan skillnad var att man inte längre hade något stöd i Baskien. Dessa hade under de senaste decennierna lämnat den carlistiska ideologin med dess fueros-regionalism och stod nu istället för en ren separatism, vilket carlisterna alltid hade värjt sig emot. Dessutom hyste man en skarp misstänksamhet gentemot Francisco Franco och dennes uppsåt, varpå katolska kyrkan i Baskien därmed blev den enda kyrkobastionen under kriget som allierade sig med vänstersidan. Istället var det nu Navarra som utgjorde carlisternas bas och kärna, och under ledning av Manuel Fal Conde samlade man ytterligare en stor och stark armé.

Carlisterna gjorde sig kända för den glöd och religiösa nit som de stred med. Requétes, som den carlistiska milisen kallades, hade alltid mässa med tillhörande välsignelse från prästerligt håll, innan man gick i strid. Franco uppmärksammade och beundrade denna kampanda som carlisterna var drivna av, och han bedömde att de, jämte falangisterna, var de allra mest stridsdugliga på nationalistsidan. Han insåg också att det bästa vore om falangismen och carlismen kunde smälta samman för att förhindra ytterligare konflikter efter kriget. En av högersidans bästa fördelar gentemot vänstersidan under det spanska inbördeskriget var att man hade färre meningsskiljaktigheter och var överlag mer ideologiskt homogena. Man enades bakom sitt stöd för den katolska kyrkan och sitt motstånd mot republiken. Men Franco ville dra samman de olika grupperingarna ännu mer. Vid det här laget var falangisterna och carlisterna de enda renodlat ideologiska parterna på nationalistsidan som fanns kvar. Därför lät Franco år 1937 baka samman carlister och falangister till den gemensamma organisationen, med det imponerande namnet, Falange Española Tradicionalista y de las Juntas de Ofensiva Nacional Sindicalista. Han lät också sammanföra deras olika utstyrslar; carlisternas röda baskrar med falangisternas blåa skjortor. Som man kan förstå var det inte alls särskilt populärt bland vissa av de mer ideologiskt ortodoxa carlisterna och falangisterna att behöva beblanda sig med en annan ideologi på det här viset. Så brukade falangisterna, som en symbol för detta missnöje, ta av sig baskrarna och stoppa dem i fickorna, medan däremot carlisterna tyvärr ju inte kunde göra samma sak med skjortorna, och fick därför helt enkelt bara bita ihop och försöka utstå denna “ekumenik”.

År 1939 lyckades slutligen Francos trupper att erövra Madrid och dagen efter kapitulerade vänstersidan. Inbördeskriget var över och Franco stod som segrare. Påve Pius XI hade också under kriget sänt sina gratulationer till honom och tackat honom för hans kamp för Kyrkan och kristendomen mot de katolikfientliga brigaderna. Nu inleddes en ny epok i Spanien med Franco som landets diktator. Många av de laicistiska, antiklerikala lagar som hade rått under republiken kom nu att avskaffas och istället återplacerades katolicismen på piedestalen som samhällets grund och norm. Från carlistisk sida kom man emellertid efter ett litet tag att utveckla en viss besvikelse över landets utveckling. Man hade hoppats att Franco skulle arbeta för att återinföra monarkin, men det skulle visa sig vara en falsk förhoppning. Carlistledaren Manuel Fal Conde som hade lierat sig så starkt med Franco under kriget kom nu istället att bli en av hans mest högljudda motståndare. Han förde en hetsig propagandakampanj och gjorde klart att ingen äkta carlist värd namnet kunde sympatisera med det nya Spanien, utan borde istället helhjärtat arbeta för att återinföra den traditionella monarkin. Även Sevillas ärkebiskop, den starkt konservative och av integrism inspirerade kardinalen Pedro Segura y Sáenz, blev en hård motståndare till den nya regimen. Till exempel brukade han av tradition alltid lämna Sevilla varje gång general Franco var på besök i staden.

Carlismen idag

När vi nu når slutet av den här sammanställningen av carlismens historia skall vi avsluta med att göra en överblick över frågan om vem som är den nuvarande carlistiske tronpretendenten. Som vi har sett har frågan om vem som som står för den sanna, traditionalistiska carlismen lett till ett antal splittringar inom rörelsen under historien. Även efter fusionen år 1931 skulle det visa sig uppstå problem mellan de många olika carlistrepresentanterna. Den här gången gällde dock frågan vem som var den rättmätige kungen, och det skulle komma att förekomma flera alternativ.

1. Den första linjen var förbluffande nog alfonsistiska, d.v.s. den sympatiserade med ättlingen till den isabellinska linjen som carlisterna så kraftfullt hade bekämpat under 1800-talet. Drottning Isabella hade nämligen gift sig med sin kusin Francisco de Asís, son till Ferdinand VII:s yngre broder. Därmed var alla deras ättlingar giltiga monarker enligt den saliska lagen, menade man. Den främsta anledningen till den här ståndpunkten var förmodligen ett slags försök till “ekumenik” och fredsslutning mellan de olika monarkistfraktionerna i Spanien. Den alfonsistiska falangen stöddes enbart av en minoritet carlister och de flesta ansåg att Isabelle med ättlingar automatiskt hade diskvalificerat sig som carlistiska tronarvingar på grund av deras liberalism. Enligt den här linjen är den nuvarande spanske kungen, Felipe VI, den rättmätige.
   
2. Den andra linjen var den habsburgska, eller carloctavistiska som den också kallades. Den utgick inte ifrån en ortodox ståndpunkt rörande den saliska lagen utan från en så kallad semi-salisk position. Även om den förnekar att en kvinna kan bli Spaniens monark hävdar den att kronan kan gå i arv via en kvinna. Efter Alfonso Carlos I’s död borde kronan ha gått i arv via dennes brorsdotter Blanca, och överförts till hennes son Karl Pius av Habsburg. Den här positionen förfäktades framför allt av tidningen El Cruzado Español, men motsattes återigen av en majoritet carlister, som ansåg att även carloctavismen var en carlistisk heresi. Enligt den här linjen är Dominic av Österrike den nuvarande rättmätige kungen av Spanien.
3. Den tredje och största linjen var slutligen den parmaitiska linjen, som ansåg att greve Xavier av Parma och dennes ättlingar är de som är de sanna tronpretendenterna. Den här slutsatsen görs utifrån det faktum att man hävdar att familjen Bourbón-Parma är den enda som både har släktskap med Don Carlos samt delar den carlistiska ideologins läror. Dock har utvecklingen av den här grenen inte heller gått smärtfritt och istället splittrats i ytterligare två falanger.

3a: Den ena anser att det är Xaviers äldste son Carlos Hugo som ärvde titeln och att det därför nu är hans son Carlos Javier II som är den rättmätige kungen. Problemet med detta är dock att Carlos Hugo politiska utveckling med tiden tog väldigt obekväma vändningar. Under 1960-talet blev han en anhängare av den jugoslaviske diktatorn Josep Titos socialism, vilket fick flera carlister att hävda att även den här representanten hade brutit med carlismen och således inte längre kunde klassas som en äkta carlistisk tronpretendent. De som ändock stödjer den här linjen och betraktar sonen Carlos Javier II, som också har ärvt sin faders ideologiska övertygelse, som den sanne kungen, utgörs framför allt av det carlistiska vänsterpartiet Partido Carlista.

3b: Den andra falangen är den som har lämnat den socialistiske avfällingen och istället sökt sig till dennes bror, prins Sixto Henrique. Sixto Henrique har till skillnad från sin bror Carlos Hugo anammat en strängt konservativt katolsk åskådning, både politiskt och religiöst. Han är t.ex. en anhängare av FSSPX och har varit närvarande på flera av deras vigningar, bland annat den berömda år 1988 när ärkebiskop Marcel Lefebvre lät viga fyra biskopar. Sixto Henrique stödjs framför allt av ett annat carlistiskt parti, det betydligt mer konservativa Comunión Tradicionalista.

Som sagt var finns det alltså också ett flertal carlistiska partier idag. De utgörs av:

1) Partido Carlista: Stödjer Carlos Javier II (klassas allmänt inte som ett renlärigt carlistiskt parti då det har anammat socialismen).

2) Comunión Tradicionalista: Stödjer Sixto Henrique.

3) Comunión Catolico-Monarquica: Stödjer Dominic av Österrike (carloctavister).

4) Comunión Tradicionalista Carlista: Förhåller sig neutrala i tronpretendentsfrågan.

Slutord

För att sammanfatta den här odysséen kan vi alltså konstatera att carlismen har varit en förvånansvärt slitstark ideologi, trots sin brokiga och komplicerade historia. Den har aldrig omfamnat större delen av den spanska befolkningen, utan alltid varit koncentrerad kring norra Spanien, med dess urgamla traditionella lagar och hängivna katolicism. Den utkämpade hela fyra krig mot det liberala och centralistiska Spanien, varav den enbart vann det sista kriget. Samtidigt var dess anhängare drivna av en sällan skådan glöd och bakgrunden till detta låg förmodligen i att carlismen torde vara den mest traditionellt katolska politiska ideologin som någonsin uppstått i Europa, en ideologi som har sin absoluta kärna i den katolska kyrkans traditionella antimodernism, kodifierad i bland andra Syllabus Errorum. Därför anser jag att det hör till att alla katoliker som delar denna traditionella katolicism också får lära känna carlismen på ett litet närmare håll. Vilket förhoppningsvis den här presentationen har bidragit till.

Nicolaus Magnus

Carlismen: Del 1 – Carlismens födelse

Carlismen: Del 2 – Den carlistiska ideologin

Noter: 

Ramón Ruiz Amadó: “Spain” i Catholic Encyclopedia vol. 14 (New York 1912)

Martin Blinkhorn: Carlism and crisis in Spain 1931-1939 (Cambridge 1975)

William J. Callahan: The Catholic Church in Spain 1875-1998 (Washington D.C. 2000)

Jordi Canal i Morell: Banderas blancas, boinas rojas: una historia política del carlismo (Madrid 2006)

Demetrio Castro Alfín: El carlista en las Cortes: la política electoral y parlamentaria del Carlismo en la primera etapa de la Restauración (Pamplona 2015)

Thomas Hugh: Spanish Civil War (London 1961, 2003)

Félix Sardà y Salvany: El liberalismo es pecado (Barcelona 1884) Se även: http://www.ewtn.com/library/theology/libsin.HTM, 1876-1939

Allmän faktasida om carlismen: http://www.requetes.com

El Siglo Futuro, 1875-1936: http://hemerotecadigital.bne.es/details.vm?q=id:0000000226&lang=es