Carlismen: Del 2 – Den carlistiska ideologin

0

Carlisterna kom att i Spanien spela en anmärkningsvärd stor roll under större delen av 1800-talet, samt stora delar av 1900-talet. Faktum är att rörelsen på många sätt var unik och representerade en månghundraårig kontrarevolutionär kamp som utgjorde en betydande del av Spaniens politiska liv ända fram tills Francos fall. Vi kommer på Skandinavisk Frihet djupdyka i en serie artiklar om carlismen, både i dess historia och ideologi. Iförda röda baskrar och med mottot “Dios, Patria, Fueros och Rey” stred carlisterna under det Burgundiska röda korset både som en politisk rörelse om som en väpnad armé. 

 

Den carlistiska ideologin

Under de kommande nästan 90 åren skulle det spanska politiska livet (med vissa undantag) komma att domineras av två politiska grupperingar, Progressivisterna och Moderaterna. Det var egentligen inga enorma skillnader mellan dessa, utan båda hade sina rötter i den isabellinska monarkin, och den centraliserings- och moderniseringsiver som den innebar. Moderaterna, som då utgjorde högerfalangen inom det isabellinska samhället, kom att få makten under det kommande decenniet och påbörja omformningen av det spanska samhället. Man strävade efter ett starkt centralstyre med en inflytelserik kungamakt, samt att också driva ekonomin i en ren kapitalistisk riktning. Målet var att få Spanien att efterlikna det viktorianska Storbritannien så mycket som möjligt, och det var framför allt den allt växande spanska medelklassen som mer än alla andra omfamnade den här nya samhällsordningen. Bland de som däremot starkt motsatte sig den hörde dock de långtifrån slagna carlisterna. Och nu skall vi göra en närmare studie av den carlistiska ideologien.

Vi har sett likheterna med de två andra legitimistiska rörelserna; jakobitismen i England och bourbonismen i Frankrike. Alla dessa kombinerar kampen för en traditionell, enväldig och rättmätig konung med ett traditionellt samhälle, styrt av en inflytelserik kyrka. De tre carlistiska slagorden “Dios – Patria – Rey“, “Gud – Fosterlandet – Konungen”, går lätt att tillämpa på alla dessa. Det fanns dock en betydande skillnad mellan carlismen och de övriga legitimiströrelserna. Den avgörande skillnaden var det fjärde slagordet hos carlisterna, fueros. Detta kan enklast översättas med “självstyre”, fast inte i dess fulländade form. Fueros var det system som hade styrt Baskien i flera århundraden. Baskien hade länge varit självständigt, med dess egna lagar, och när landet sedan kom att inkorporeras med övriga Kastiljen var man oroliga för vad detta skulle innebära för konsekvenser. Det beslutades dock att Baskien fortfarande skulle få tillåtas styra efter sina gamla lagar, så länge som de samtidigt svort trohet till den kastiljanska kronan och förblev i förbund med dem. På så sätt utvecklades den skarpa regionalismen som möjliggjorde för ett utbrett självstyre, samtidigt som man undvek en total separatism.

Det är i det här ställningstagandet som man finner den unika kärnan i carlismen, och kanske också varför carlismen också skulle komma att bli en mer framgångsrik kontrarevolutionär rörelse än sina engelska och franska syskon. För medan både jakobitismen och bourbonismen ganska snabbt blev två marginaliserade grupper, som mestadels fann sitt stöd hos isolerade smågrupper, främst utgjorda av adelsmän, blev carlismen å andra sidan ett oerhört inflytelserikt massfenomen i norra Spanien under flera decennier, bland samtliga samhällsgrupper. Den dog sakteligen ut i t.ex. Katalonien och Aragon, där den en gång i tiden hade varit hyfsat stark, men behöll sitt oerhört starka fäste i Baskien och Navarra. I dessa delar av landet levde fortfarande en överlägsen majoritet av invånarna i små jordbrukssamhällen, oftast familjestyrda. Katolska kyrkan spelade en extremt stark roll i folks vardagsliv. De urgamla, lokala traditionerna och sederna var något man höll hårt på, och den alltmer centraliserande och moderniserande liberalismen som hade uppkommit efter franska revolutionen, sågs som det främsta hotet mot dessa traditioner. Man var starkt emot saker som urbanisering och industrialisering, som sågs som direkta hot mot de gamla sederna och det familjebundna vardagslivet. Industrialiseringen var i högsta grad splittrande för familjen; den drev familjefäderna till att lämna familjen för fabrikens skull, och den var roten till en utökande individualiseringen där traditionella band mellan folk i bygden slogs sönder. Därför var man djupt kritiska till den moderata liberalkonservatism, som regeringen i landet representerade, trots att den i mångt och mycket också var pro-katolsk.

Det var också i de carlistiska delarna av Spanien som den katolska kyrkan hade sitt allra starkaste fäste i Spanien. Precis som i grannlandet Portugal kunde man skönja en skillnad i folks religiositet mellan de norra och södra regionerna i landet.1 Medan många kyrkor i Andalusien gapade tomma under söndagsmässan var de i högsta grad överfulla i Navarra och Baskien. Man kan kanske delvis peka på den långa, obrutna historien av katolicism i dessa landsändar, till skillnad från södra Spanien som länge låg under muslimskt styre som förklaring till denna skillnad. Samtidigt kan man nog i ännu högre grad säga att det var det lokalistiska och regionala självstyret i dessa regioner som utgjorde den främsta anledningen till deras starka religiositet. Den kunde också på många sätt förenas med den katolska kyrkans lära angående subsidaritet, att beslut bör fattas på lägsta möjliga, lokala nivå. Kungens roll i ett carlisitskt samhälle var alltså inte i första hand att vara en allhärskande autokrat, och man var också noggranna med att tona ner den sortens autokrati som till stor del manifesterades hos övriga legitimistiska ideologer i Europa, som t.ex. biskop Bossuet. Istället skulle den carlisitiska konungen upprätthålla och beskydda alla traditioner inom sitt rike, både de katolska och de särpräglade, regionala. Man var dock, som sagt, likväl tydliga med att en monarki var det enda statsskicket som en katolsk stat kunde använda sig av. Monarkin var nämligen den ideologin som bäst kunde förenas med kristendomen. Den efterliknade mest det styrelseskick som rådde i himlen; dessutom skilde den sig från republiken i den aspekten att den republikanske presidentens makt är given av folket, underifrån, medan monarken får sin makt av Gud, ovanifrån.

 

Splittring – carlister och integrister

När vi alltså sammanfattar carlismen kan vi se att det finns två huvudsakliga punkter som den ideologin strider för:

  1. Återinförandet av den legitime konungen, baserat på den saliska lagen.
  2. Kampen för ett traditionellt, katolskt samhälle på en decentralistisk bas.

Som man kan förstå utifrån de här två utgångspunkterna var det inte en fullständig garant för att de carlistiska målen skulle kunna gå att förena i en total harmoni, särskilt om den legitimistiske tronarvingen inte stod helt och hållet för de traditionalistiska idéerna och värderingarna som också är fundamentala för ideologin. Det förekom sådana uppfattningar hos vissa grupper, särskilt efter att Carlos VII hade visat en viss kompromissvilja till några mer moderata och liberala ideal. En av de mest hårdföra carlistiska kritikerna mot deras egna representant var journalisten Cándido Nocedal, en oerhört retoriskt skicklig debattör och dessutom en ivrig ideolog. Han var en så kallad “neo-katolik”, som hade omvänt sig från sin tidigare mer indifferenta hållning till katolicismen. Han hade också ursprungligen varit medlem i Moderaterna, men blev med tiden alltmer besviken på den politik de bedrev och gick därmed över till det carlistiska lägret. Hans alltmer öppna opposition mot de ledande inom rörelsen ledde till att han så småningom inofficiellt bröt med dem. Istället uppkom här en ny traditionalistisk rörelse, integrismen.

Integrismen var alltså en ideologi, som inte bedömde den allmänna carlismen att vara tillräckligt traditionalistisk och kontrarevolutionär. I praktiken tonade man ner de dynastiska anspråken inom integrismen. I slutändan var det ju inte så viktigt vem som var Spaniens konung, eftersom Spaniens verklige härskare är Kristus Konungen själv. Istället försökte man att driva agendan till att skapa ett ultrakatolskt samhälle, där den katolska socialläran och de katolska värderingarna genomsyrade varje del av hela samhällsapparaten. Integrismen blev sålunda den mest konservativa och reaktionära utposten inom det spanska, politiska landskapet. Man kom intressant nog dock samtidigt att föra denna antimodernistiska agenda på ett ytterst modernt sätt; man samlade sig bakom en tidning. Nocedal var journalist till yrket och grundade nu tidningen El Siglo Futuro, som blev den främsta symbolen och representanten för den integristiska rörelsen. Dess läsekrets var egentligen, när allt kom omkring, ganska liten. Upplagan låg på ca. 5 000. Samtidigt var den desto mer inflytelserik då den var anmärkningsvärt populär hos det spanska prästerskapet, som utgjorde en inte obetydlig del av tidningens prenumeranter. Många av dem tog hjälp av tidningsinnehållet för att sprida vidare det katolska budskapet från predikstolen på söndagarna. Även en stor del av de spanska jesuiterna sympatiserade med integristerna.

Spaniens politiska liv under den andra halvan av 1800-talet, under den så kallade restaurationen – kan enklast delas upp på det sättet som Catholic Encyclopedia låter göra. Den stora grundbulten utgörs av de två isabellinska partierna; Liberala Partiet och Liberalkonservativa Partiet. Båda var försvarare av ett starkt centralstyre, av den isabellinska, konstitutionella monarkin och en utvecklad industrialisering och modernisering av Spanien. Medan de liberalkonservativa i stort var försvarare av katolska kyrkan var de liberala en blandning av svaga anhängare, indifferenta eller rentav relativt antiklerikala. Trots att man utåt sett presenterade sig som varandras motsatser var man egentligen två grenar av samma träd. I folkmun kom dessa partier att betraktas som “dynastiska” då de båda försvarade den styrande isabellinska dynastin. Styrelseskicket utvecklades på ett ytterst anmärkningsvärt sätt där de båda partierna bytte position rörande “regering – opposition” efter varje val, då de politiska valresultaten påverkades av inrikesministeriet efter önskvärd pragmatism. Utöver själva “stammen” i det politiska samhället förekom det också dissidenter på både vänsterhåll och högerhåll. På vänstersidan fanns det republikaner, socialister och rentav rena anarkister. Dessa hyste ett avgrundsdjupt hat mot Kyrkan och religionen och starkast var hatet hos anarkisterna. De genomförde moderna ikonoklasmer där de slog sönder kyrkor och kastade bomber mot religiösa processioner och dylikt. Den konservative premiärministern Antonio Cánovas del Castillo gjorde sitt bästa för att bekämpa dessa aggressiva rörelser, men kom slutligen själv att bli mördad av en italiensk anarkist år 1897.

Och slutligen utgjordes högerdissidenterna av carlister och integrister, båda betecknade som olika grenar av den traditionalistiska rörelsen. De utgjorde en dominant rörelse i Baskien och Navarra under större delen av den här tiden, men valde ofta att angripa varandra hellre än sina fiender. Carlisterna utgjorde den större gruppen av dessa två, med integristerna främst placerade i Gipuzkoa. Integristerna förde en särskilt hetsig kamp via sitt organ El Siglo Futuro som nu styrdes av Cándido Nocedals son Ramón, men som oftast besvarades med liknande kanonsalvor av carlistorgan som t.ex. El Correo Español. Stödet som de olika parterna fick kom i princip uteslutande från landsbygden, och det kan knappast förnekas att carlismen gynnades av den oro som landsbygdsfolket kände gentemot det alltmer växande maskinsamhället. Ovan nämnde premiärminister Cánovas del Castillo föraktade man med nästan samma intensitet, särskilt på grund av dennes medgörlighet vad gällde utökade rättigheter för icke-katolska religioner. Uppeldade av katolska kyrkans alltmer hårdföra antimodernism, representerad särskilt av påve Pius IX:s Syllabus Errorum, förfäktade man uppfattningen att inga kompromisser kunde göras rörande sanningen, som fann sin bas i den katolska kyrkan. Samhället skulle aktivt verka för att upprätthålla Kristi Konungadöme.

 

Ideologiskt inbördeskrig

Från Vatikanens sida oroade man sig för utvecklingen i Spanien, och den aggressivitet som rådde mellan de olika spanska grupperingarna. Det var onekligen så att Spanien hade spelat en oerhört viktig roll för den katolska kyrkan under seklernas gång. Till exempel var det ifrån Spanien som motreformationen hade tagit sin början, Spanien var det enda västeuropeiska landet där protestantismen aldrig hade lyckats slå någon som helst rot, flera religiösa ordnar som t.ex. jesuitorden hade ursprungligen grundats i Spanien o.s.v., och detta samarbete fick inte gå förlorat på grund av inbördes strider. Påve Pius IX försökte därför genom encyklikan Cum Multa att mana de olika grupperingarna att lägga inbördes strider bakom sig och istället arbeta för det viktiga, att gemensamt slåss för den katolska kyrkans existens och väl i Spanien. Dynastiska och politiska frågor borde man i dessa fall lägga åt sidan, ansågs det från officiellt håll. Det finns också bevarade dokument som visar påvens medvetenhet om det spanska prästerskapets starka band till carlisterna, och de problem som skulle komma att uppstå om man avskärmade och kritiserade deras sak alltför mycket. Till slut tycktes man ha lyckats uppnå någon form av enhet och år 1881 grundades föreningen Unión Católica, som även fick ett någorlunda stöd från de mer moderata carlisterna. Integristerna kring Nocedal däremot var lika djupt kritiska som tidigare, på grund av den neutrala inställningen som föreningen intog rörande den spanska staten. Att vara indifferent rörande den liberala staten var detsamma som att acceptera den, menade man, och en god katolik kunde omöjligt vara någonting annat än en carlist eller integrist. “Finns det någon god katolik som inte är carlist är han antingen ointresserad av politik eller begriper sig inte på det”, gjorde en carlistsympatiserande biskop gällande.

En av de främsta spanska traditionalistiska verken från restaurationstiden är El liberalismo es pecado (“Liberalismen är en synd”) från år 1884, som författades av prästen Félix Sardà y Salvany, som sympatiserade med integristerna. Liberalismen framställs i verket som roten till allt ont, och som det främsta hotet mot Kyrkan. Salvany spårar liberalismens rötter till den protestantiska reformationen på 1500-talet, och angriper den för dess individualism och försvar för det allmänna prästadömet. Så kallad “samvetsfrihet” angrips på samma sätt då det betraktas som ett redskap för “cherry picking”, d.v.s. möjligheten att enbart plocka fram de bitar ur Kyrkans lära som man uppskattar, och sedan avvisa de övriga. Vidare jämför Salvany sedan liberalismen med liknande synder som drabbar Kyrkan. Han argumenterar här för att synden blir allt värre ju längre bort den driver människan ifrån Gud. Och eftersom heresier syndar emot tron på Gud och inte mot nästan, är de således de värsta synderna, värre än “stöld, otrohet eller dråp”. Det märks också att Salvany var en lärjunge till integristernas ledande ideologer Cándido och Ramón Nocedal, då han, liksom de, argumenterar för goda, uppbyggande tidskrifter som det bästa skyddet för medborgarna mot liberalismens irrläror.

En annan av carlismens främsta ideologer var den skicklige oratorn Juan Vázquez de Mella, som också var carlistisk parlamentsledamot för Estella och Pamplona under en lång tid. Han insåg också vikten av att “reformera” carlismen och inte låta den förvandlas till enbart en nostalgisk drömmare av en tid som en gång varit. Man behövde visa att carlismen var i allra högsta grad en modern ideologi, som kunde lösa dagens problem. Carlismens viktigaste uppgift i samhället var, menade Mella, var att skapa enighet, förening och gemenskap bland medborgarna. Liberalismen, med dess individualism, kunde omöjligt göra detta. Istället behövdes en traditionellt rotad gemenskap och det var carlismen som kunde garantera denna. Gemenskapen garanterades i första hand av katolicismen, som var en omistlig del av det spanska kulturarvet, och i andra hand av den mångfald av seder och traditioner som existerade på den iberiska halvön. Konungen var slutligen garanten för att den här sociala ordningen och gemenskapen skulle bestå. Hans makt skulle vara bestämd och tydlig, men också begränsad. Vidare argumenterade han för ett avskaffande av parlamentarismen och att istället ersätta denna med ett Cortes, utgjort av sex traditionella samhällsgrupper: jordbrukarna, industrifolket, prästerskapet, armén, aristokratin och intelligentsian. En sorts tidigt utvecklad korporatism, med andra ord, inspirerad främst av påve Leo XIII:s katolska sociallära. Dessvärre kom även Juan Vázquez de Mella att hamna i konflikt med den carlistiske tronpretendenten och slutligen också att orsaka en splittring. Till skillnad från integristerna gällde det dock inte så mycket sakfrågor den här gången utan snarare personfrågor, att Mella och Don Jaime inte kunde samarbeta. Vid det här laget fanns det alltså tre så kallade “traditionalistiska” rörelser i Spanien: jaimister (anhängare av tronpretendent Don Jaime), mellister och integrister. Och så skulle splittringen komma att se ut fram tills den stora omskakningen av det spanska samhället år 1931…

Missa inte del tre som handlar om Carlismen och fascismen som kommer pubiceras om ca en vecka. 

Nicolaus Magnus

Carlismen: Del 1 – Carlismens födelse

Carlismen: Del 3 – Fascismen och det moderna Spanien

Noter:

1) I Portugal sitter dessa skillnader fortfarande till en stor del i och det märktes inte minst under folkomröstningen 2007 rörande en eventuell liberalisering i abortlagen. De nordligaste regionerna var starkt emot dessa liberaliseringar, de sydligaste var starkt för.

 

Källor:

Ramón Ruiz Amadó: “Spain” i Catholic Encyclopedia vol. 14 (New York 1912)

Martin Blinkhorn: Carlism and crisis in Spain 1931-1939 (Cambridge 1975)

William J. Callahan: The Catholic Church in Spain 1875-1998 (Washington D.C. 2000)

Jordi Canal i Morell: Banderas blancas, boinas rojas: una historia política del carlismo (Madrid 2006)

Demetrio Castro Alfín: El carlista en las Cortes: la política electoral y parlamentaria del Carlismo en la primera etapa de la Restauración (Pamplona 2015)

Thomas Hugh: Spanish Civil War (London 1961, 2003)

Félix Sardà y Salvany: El liberalismo es pecado (Barcelona 1884) Se även: http://www.ewtn.com/library/theology/libsin.HTM, 1876-1939

Allmän faktasida om carlismen: http://www.requetes.com

El Siglo Futuro, 1875-1936: http://hemerotecadigital.bne.es/details.vm?q=id:0000000226&lang=es