Carlisterna kom att i Spanien spela en anmärkningsvärd stor roll under större delen av 1800-talet, samt stora delar av 1900-talet. Faktum är att rörelsen på många sätt var unik och representerade en månghundraårig kontrarevolutionär kamp som utgjorde en betydande del av Spaniens politiska liv ända fram tills Francos fall. Vi kommer på Skandinavisk Frihet djupdyka i en serie artiklar om carlismen, både i dess historia och ideologi. Iförda röda baskrar och med mottot “Dios, Patria, Fueros och Rey” stred carlisterna under det Burgundiska röda korset både som en politisk rörelse om som en väpnad armé.
Carlismen: Del 1 – Carlismens födelse:
För Gud, Fosterlandet och Konungen
“För Gud, för fosterlandet och konungen
Stred våra fäder
För Gud, för fosterlandet och konungen
Strider även vi
Vi strider alla tillsammans
Allihopa förenade
Försvarar fanan
Av den heliga traditionen”
Så lyder i översättning Marcha de Oriamendi, den kampsång som kom att bli intimt förknippad med carlisterna under de spanska carlistkrigen. Namnet på marschen kommer ifrån det segerrika slaget vid Oriamendi år 1837 då carlisterna vann en av sina största segrar under det första carlistkriget. Men vilka var då dessa carlister? Trots att de var en relativt liten grupp i Spanien kom de att spela en anmärkningsvärt stor roll under större delen av 1800-talet, samt också före och under det spanska inbördeskriget på 1900-talet. Ändå är informationen om dem väldigt sparsam i de flesta spanska historieböcker, och när man presenterar dem är det oftast i väldigt svepande ordalag. Vi skall därmed här försöka tränga oss lite djupare inpå carliströrelsen och försöka få en någorlunda givande helhetsbild på vilka de var. För att få detta måste vi dock börja flera hundra år tillbaka i tiden.
Historiska, legitimistiska rörelser
Carlismen är i grund och botten en legitimistisk rörelse, d.v.s. en rörelse som hävdar att den nuvarande regenten är illegitim och att det istället finns en sann, legitim konung som de vill sätta på tronen istället. Oftast rör det sig då om en avsättning av den sittande monarken, som bedöms som felaktig. I Sverige t.ex. förekom det små grupperingar under början av 1600-talet som verkade för att Sigismund skulle återinföras på tronen, och att hans farbror, usurpatorn Karl IX, skulle avsättas. Den kom dock att dö ut ganska fort, mycket på grund av kung Karl IX:s skoningslösa bekämpning av all inbördes opposition. En desto starkare organisering uppkom kring den engelske kungen James II. Denne var katolik och ämnade bland annat att utöka den religiösa toleransen för katoliker och icke-anglikanska protestanter. Dessutom lät han sig också inspireras av den absoluta, enväldiga monarkin som hade växt fram i grannlandet Frankrike. Många fruktade alltså att kung James II skulle återinföra katolicismen som statsreligion i England. Någon som utnyttjade situationen var kungens svåger, William av Oranien, som via uppmuntranden från flera av de engelska makthavarna bestämde sig för att försöka avsätta James II. Sagt och gjort landsteg han i Torbay i november 1688, och efter ett antal korta strider valde kung James II att fly landet, tillsammans med sin hustru.
William av Oranien och hans hustru Mary kröntes till det engelska monarkparet, och i och med detta inleddes en ny tidespok i England. Något av det första som genomfördes efter den så kallade “ärorika revolutionen” (hur nu dessa två ord går ihop) var ett erkännande av The Bill of Rights, som försvagade kungamakten samtidigt som det stärkte parlamentets makt. Men motståndet mot den här nya ordningen skulle visa sig vara förvånansvärt starkt. Framför allt i Skottland förekom det redan på ett tidigt stadium en motståndsrörelse, och många hävdade att William och Mary var illegitima regenter. Representanterna för den här motståndsrörelsen kom att kallas för jakobiter, då de istället gav sitt helhjärtade stöd till James II (Jacob på latin). Men det handlade inte bara om att James II ansågs vara den rättmätige konungen; man slog också vakt om den ideologin som han ansågs representera. Den stod i skarp kontrast till Bill of Rights, då den istället kom att försvara den enväldiga kungamakten efter fransk modell. Dessutom var många av jakobiterna, liksom tronpretendenten själv, katoliker. Man kan alltså beteckna jakobitismen som en av de första kontrarevolutionerna i Europa.
Många inom den franska myllan såg med oro på utvecklingen i England efter den “ärorika revolutionen”. En av de skarpaste kritikerna var biskop Bossuet, som ju själv i mångt och mycket omfamnade den jakobitiska ideologien, fast då givetvis i fransk tappning. Föga anade man vid det tillfället att Frankrike snart skulle falla offer för en ännu mer radikal revolution. Den franska revolutionen riktades, precis som den engelska revolutionen 100 år tidigare, bland annat mot den katolska kyrkan och den enväldiga monarkin. Samtidigt var den i betydligt högre grad en attack mot den kristna religionen som fundament för kulturen och civilisationen, vilket också innebar att den franska revolutionen skakade om samhället på ett sätt som aldrig hade skett tidigare. Givetvis kom även detta att innebära kontrarevolutioner i samhället, från dem som motsatte sig denna nya ordning, där upproret i Vendée utgjorde det mest berömda. Den första republiken som uppkom efter franska revolutionen skulle dock inte visa sig vara så långvarig, och efter ett mellanspel med Napoleon återinfördes monarkin år 1814. Den nyinsatte kungen, Ludvig XVIII, ämnade att försöka skapa en syntes mellan den gamla monarkin och franska revolutionens ideologier. Bourbonmonarkin under honom var konstitutionell och begränsad, på samma sätt som den engelska efter Bill of Rights.
Detta gillades dock inte av alla. Den mest konservativa och högervridna gruppen i parlamentet1, de så kallade ultrarojalisterna, var starkt kritiska till den nya kungens moderata och kompromissande inställning i successionsfrågan. Istället längtade de tillbaka till den förrevolutionära l’ancien Régime, där en enväldig konung styrde och den katolska kyrkans lära genomsyrade hela samhället. Samtidigt som de slog vakt om den monarki som hade återinrättats var de missnöjda med den sortens politik som bedrevs av kung Ludvig XVIII. Det brukade därmed skämtsamt sägas att dessa ultrarojalister var “plus royalistes que le roi”. Trots detta kom dessa ultrarojalister, sedan den bourbonska monarkin avsattes i och med julirevolutionen år 1830, att bli legitimister – försvarare av den rättmättige konungen och motståndare till “usurpatorn” – på samma sätt som jakobiterna i Storbritannien. De nya monarkerna var näligen inte från det rättmätiga huset Bourbon utan Orléans. Vid det här laget fanns det alltså två kraftfulla legitimistiska rörelser i Europa; jakobiterna i Storbritannien och ultrarojalisterna/legitimisterna i Frankrike. Och nu skulle också en tredje komma att uppstå…
Carlismens födelse
Vid 1830-talets början hade Spanien börjat inleda en mer liberal epok i sin historia, särskilt påverkad av händelserna iFrankrike. Detta var synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att Spanien på många sätt var ett av de absolut minst liberala länderna i Västeuropa, historiskt sett. De nya, liberal-radikalistiska tendenserna påverkades bland annat av tillsättandet av Joseph Bonaparte, Napoleons storebror, som Spaniens kung efter den franska invasionen år 1808. Joseph var frimurare och under dennes styre tilläts frimurarna även verka i Spanien. Befolkningen var dock djupt kritiska gentemot denne utländske kung, mycket också på grund av att han var frimurare, och det restes snart ett uppror som ledde till det spanska självständighetskriget. Joseph abdikerade och den tidigare kung Ferdinand VII återinsattes som kung. Samtidigt var Spanien nu ett förändrat land, och den bonapartistiska perioden hade inneburit att en liberal opinion hade fötts i landet, i kontrast gentemot den traditionella, folkligt katolska. Kung Ferdinand gjorde sitt bästa för att försöka balansera dessa båda falanger mellan varandra. Han var också i behov av ekonomiskt stöd från utlandet, då Spanien befann sig i en ekonomisk stagnation och sökte bland annat att göra affärer med familjen Rotschild i Frankrike.
När så kung Ferdinand VII:s död slutligen nalkades hade han inga söner, men däremot två döttrar. Enligt den gamla saliska lagen, som även gällde i Spanien då, var det förbjudet för kvinnor att ärva mark och jord, och därmed också att ärva tronen i ett land. Därför var det Ferdinands bror Carlos som egentligen borde vara tronarvinge. Kung Ferdinand VII ville däremot säkra tronen åt sin dotter och genomförde år 1830 en “Pragmática Sanción”, som gav dottern Isabelle förtur i ledet. Förhoppningen var också att dottern Isabelle skulle fortsätta att följa den liberala väg som Spanien hade påbörjat under början av 1800-talet och på så sätt kunna modernisera landet. Men den här omstruktureringen av spansk successionsordning möttes givetvis inte enbart av gillanden. Brodern Don Carlos’ anhängare samlades nu till motangrepp. Någon fredlig lösning på problemet ansågs inte stå till buds; Don Carlos själv hade till exempel tvingats till exil i Portugal, så att alla hot gentemot den nya drottningen kunde undanröjas. Det tycktes vara en oundviklighet att en väpnad konflikt blev den omedelbara konsekvensen. Spaniens mer konservativa krafter slöt sig samman tillsammans med en stor del av befolkningen i norra Spanien, där stödet för Don Carlos var som starkast. Trots att den liberala regeringssidan förfogade över större delen av armén, samt dessutom hade stöd ifrån både Storbritannien och Frankrike, lyckades carlisterna att samla ihop en imponerande stor armé. För att kunna urskilja sina egna soldater från de andra beslutades det att carlisterna skulle bära röda baskrar som signalement. Även om detta alltså enbart hade praktiska orsaker från början kom det att leda till att baskrarna blev carlisternas omisskännliga symboler.
Särskilt starkt var stödet ifrån Baskien, där man hämtade majoriteten av sina anhängare. Dessutom fick man därifrån en oerhört skicklig fältherre i form av Tomás de Zumalacárregui. Denne hade länge närt ett djupt förakt mot Spaniens liberala utveckling och frimureriets rotslagning i den spanska myllan. Zumalacárreguis trupper avancerade framåt och var till en början ytterst segerrika. Man erövrade så gott som hela Gipuzkoa i Baskien och drog sedan vidare för att inta Bilbao. Om Bilbao föll i carlisternas händer skulle carlisternas ställning stärkas oerhört, och kanske skulle man rentav kunna erhålla stöd från Ryssland eller Preussen, som givetvis inte var alltför positivt inställda till regeringssidan, sponsrad av fienderna Storbritannien och Frankrike. Under anfallet mot Bilbao blev emellertid general Zumalacárreguis sårad, och trots att skadan till en början betraktades som relativt lindrig kom han snabbt att bli sämre och sämre, och avled slutligen 10 dagar senare, i juni 1835. Zumalacárregui hade själv motsatt sig en stormning av Bilbao och hade istället velat avancera söderut, och många historiker tror att carlisterna hade blivit betydligt mer framgångsrika om man hade följt hans strategi istället för Don Carlos’.
Skadan var emellertid redan skedd och förlusten av Zumalacárregui var enorm, eftersom han hade varit en sådan viktig ingrediens för carlisternas framgångar. Man skulle aldrig komma att återhämta sig efter den här förlusten, och även om kriget skulle komma att pågå i ytterligare fem år, blev carlisterna alltmer tillbakatryckta. År 1840 slöt man slutligen fred i Baskien och kriget var över, åtminstone för stunden. Fredsfördraget var ett högt pris dock för baskerna. Man hade slagits för att få behålla de regionala, baskiska lagarna, vilket tilläts till viss grad. Men samtidigt blev nu också Baskien inlemmat i det nya Spanien, som delades in i flera provinser, med en stark centralstyrning från Madrid. Det franska Baskien hade redan fått känna på den här sortens centralisering och inkorporering i och med den franska revolutionen 1790, vilket säkerligen inte hade precis stärkt liberalernas och radikalernas aktier i dessa områden. Nu inleddes istället den isabellinska epoken i spansk historia, som innebar en ytterligare liberalisering av samhället. Inspirationen kom närmast ifrån den anglosaxiska, protestantiska världen och dess parlamentariska uppbyggnad, men också ifrån den orléanistiska, konstitutionella monarkin som nu rådde i Frankrike.
Missa inte del två som handlar om den Carlistiska ideologin och som kommer pubiceras om ca en vecka.
Nicolaus Magnus
Noter:
1) Som bekant kommer begreppet vänster-höger inom politiken ifrån franska revolutionens dagar, där olika politiska fraktioner satte sig på olika platser i parlamentet utifrån deras politiska övertygelse. Längst till höger satte sig de som utgjorde de starkaste försvararna av kung och kyrka, samt de starkaste motståndarna till den franska revolutionens idéer. Den franske historikern René Rémond argumenterade för att det är till stor del dagens traditionalistiska katoliker i Frankrike som fortfarande upprätthåller de här idéerna. På så sätt skulle man kunna säga att traditionella katoliker på ett sätt är “högerextrema”, fast i sådana fall i ordets rätta bemärkelse.
Källor:
Ramón Ruiz Amadó: “Spain” i Catholic Encyclopedia vol. 14 (New York 1912)
Martin Blinkhorn: Carlism and crisis in Spain 1931-1939 (Cambridge 1975)
William J. Callahan: The Catholic Church in Spain 1875-1998 (Washington D.C. 2000)
Jordi Canal i Morell: Banderas blancas, boinas rojas: una historia política del carlismo (Madrid 2006)
Demetrio Castro Alfín: El carlista en las Cortes: la política electoral y parlamentaria del Carlismo en la primera etapa de la Restauración (Pamplona 2015)
Thomas Hugh: Spanish Civil War (London 1961, 2003)
Félix Sardà y Salvany: El liberalismo es pecado (Barcelona 1884) Se även: http://www.ewtn.com/library/theology/libsin.HTM, 1876-1939
Allmän faktasida om carlismen: http://www.requetes.com
El Siglo Futuro, 1875-1936: http://hemerotecadigital.bne.es/details.vm?q=id:0000000226&lang=es
