Den polske kungen Johan III Sobieski, kallad trons försvare och lejonet från Lechistan, lyckades stoppa den osmanska invasionen av Öst- och Centraleuropa och befriade självaste Wien från en utdragen muslimsk belägring i slutet av 1600-talet.
Johan, eller Jan, III Sobieski föddes den 17 augusti 1629 i Olesko, utanför Lwów, i nuvarande västra Ukraina – vid gränsen till nuvarande Polen (det polsk-litauiska samväldet var under denna tid en sann europeisk stormakt som innefattade bland annat Litauen, Polen, Vitryssland och Ukraina). Sobieskis far var kastellanen Krakow Jakób Sobieski (1596-1646) och hans mor var adelskvinnan Teofila Zofia Sobieska (1607-1661). Sobieski var gift med den franska hovdamen Marie Casimire Louise de la Grange d’Arquien.
Sobieski påbörjade sin militära karriär redan vid 20 års ålder. Han utbildade sig militärt vid Krakóws universitet och bodde tre år utomlands i Tyskland, Holland, England och Frankrike. Sobieski lärde sig under denna tid att tala latin, tyska, franska och italienska (senare även turkiska och tatariska). Han steg snabbt i de militära graderna: år 1651 blev han överste (blott 22 år gammal), år 1656 blev han kunglig standarbärare, år 1666 blev han general och år 1668 blev han överbefälhavare (39 år gammal). År 1674 valdes han till kung av Polen och storfurste av Litauen – tack vare hans framgångar på slagfältet mot turkarna och tatarerna. Sobieski sköt dock upp sin kröning till år 1676 på grund av de pågående krigen.
Sobieski krigade först för – och senare mot – svenskarna under den svenska invasionen av Polen 1655-60. Han besegrade turkarna ärofyllt år 1667-68, men förlorade sedermera Podolien, i nuvarande Ukraina, då kriget bröt ut igen 1672. Året efter, 1673, besegrade han dock turkarna på nytt.
Slaget vid Wien
Slaget vid Wien, även känt som slaget vid Kahlenberg, var en del av det Stora turkiska kriget – som stod mellan osmanska riket och ett antal allierade europeiska riken. Slaget gick av stapel år 1683. Platsen var fälten mellan Kahlenberg och Wien – som var belägrat av det Osmanska riket.
De muslimska osmanerna hade försökt att erövra Centraleuropa många gånger, men aldrig lyckats. Den osmanske sultanen, Mehmet IV, var dock inställd på att just han skulle lyckas. Han hade rustat en väldig armé på omkring 170 000-200 000 man. Förutom osmanska styrkor så bestod armén även av styrkor från Krimkhanatet och furstendömena Moldavien, Transsylvanien och Valakiet. Armén leddes av den albanske storvesiren Kara Mustafa. En till syntes oövervinnerlig armé. Sultanen satsade allt på ett kort och förklarade krig augusti 1682. Han ville erövra Wien.
I början av året därpå, 1683, tågade den gigantiska osmanska armén mot Centraleuropa. Den 14 juli nådde de Wien – som de då belägrade. Några dagar innan hade osmanerna massakrerat befolkningen i Perchtoldsdorf, söder om Wien. Belägringen sträckte sig över två månader och Wien sände ut desperata rop om hjälp. Wien höll ut trots svält och utmattning. I september anlände en polsk-tysk armé med 70 000 man under ledning av kung Sobieski. Kara Mustafas plan att inta Wien innan dess allierade anlände hade misslyckats.
Den osmanska armén försökte sig på en “fuling” – de anföll den polsk-tyska armén tidigt på morgonen – innan de hade ställ upp alla sina styrkor. Tyskarna svarade dock snabbt och genomförde lyckade motattacker sam gav dem tillgång till flera viktiga positioner. Vid lunchtid, efter omkring åtta timmars krigande, var den osmanska armén hårt ansatt. Det polska infanteriet lyckades inta byn Gersthof utanför Wien. Byn kunde sedan fungera som bas för polackerna varifrån de kunde uppbringa massiva kavallerianfall.
Den osmanska armén blev till slut inträngda mellan de polska- och de tyska styrkorna. Under eftermiddagen gjorde tyskarna stora framsteg och intog byarna Unterdöbling och Oberdöbling.
Det polska kavalleriet, varav 3 000 legendariska bevingade husarer, anslöt sig nu till slaget. De vällde fram från den skog som omringade slagfältet. Livligt påhejade, av sina landsmän som såg på, red de rakt in i den osmanska fronten och drev dem hela vägen tillbaks till deras huvudbas. Många osmaner flydde fältet och Sobieski hade segern i sin hand.
Slaget avslutades med ett slutgiltigt anfall som saknar historiskt motstycke. Sobieski gav order om ett kavallerianfall med 18 000-20 000 ryttare. Anförda av hjältekungen själv och de bevingade husarerna i spetsen dundrade de fram och krossade den sargade osmanska armén.
Wien var räddat och Sobieski ska vid tillfället ha citerat Julius Caesar: “Veni, vidi, Deus vicit” – “jag kom, jag såg, Gud segrade”.
Slaget i Wien var ett dråpslag för det osmanska riket, som med tiden förlorade mer och mer makt. Sobieski var även ytterst ansvarig för det efterföljande utdrivandet av osmanerna ur Centraleuropa. År 1699 tvingades sultanen, Mehmet IV, slutligen att överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.
Efter slaget
Under 1690-talet bedrev Sobieski militära kampanjer mot osmaner och tatarer vid svarta havskusten – dessa gav dock föga resultat. I övrigt strävade Sobieski efter ett närmande till Sverige för att stärka de båda staterna mot det växande ryska hotet. Dessa planer krossades dock av hans efterträdare, August den starke, som istället gick i krig med Sverige på Rysslands sida.
Sobieski kom att kallas för “Lejonet från Lechistan” (Polen) av osmanerna och “Trons försvarare” av de kristna. Han fick även en egen stjärnbild uppkallad efter sig – “Sobieskis sköld”. Sobieski dog av en hjärtattack, i Willanów utanför Warszawa, den 17 juni 1696. Efter Sobieskis död försvagades Polens militära och politiska betydelse.
Linus K
Artiklen publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet (NyD) och är en del i en serie om Europas försvarare, hela serien återpubliceras i Skandinavisk Frihet.
