Männerbund som handling

Männerbund som handling

Många tycker kanske att det börjar bli lite tjatigt att lyssna till idén om männerbunds, mindre grupper av män som tar hand om varandra och som har som målsättning att verka självständigt och avskärmat gentemot modernitetens ”Empire of Nothing”. Det kan också handla om att den allmänna skildringen av själva idén bakom denna organisationsform förstelnat och att den därför borde belysas ur fler perspektiv.

 

Männerbund som idé

Vad som i århundraden varit tradition i närapå alla mänskliga samhällen – att genom gillen, kooperationer, föreningar, sällskap och förbund genomgå mognadsriter, lära sig om den egna personlighetens möjligheter och förmågor, pröva sig mot andra och anamma dygder och ett livskraftigt förhållningssätt gentemot sin omedelbara omgivning, har i den moderna eran närmast helt försvunnit. Det beror på flera faktorer, framförallt den expanderande statsmaktens möjligheter att ersätta tidigare organiska mellanmänskliga förhållanden med mekaniska, oorganiska motsvarigheter; där vi tidigare hade personligheter vars sammanhang och livsmening utspelade sig i mellanmänskliga organ, har vi idag snarare en flyktig och ständigt föränderligt omgivning, där individer på olika sätt befinner sig bundna till staten. Som individer sprattlar vi alla hjälplöst i statsmaktens nät; skattehöjningar, expropriering av mark, felanvändning av resurser, ideologisering och indoktrinering genom offentliga institutioner, ja, alla exempel vi kan hitta på statens maktkoncentration, kan få den mest uppstudsiga person att förtvivla. Även om vi betraktar oss som självständiga, fritänkande män med en outsinlig tillgång till idealism och framtidsiver, inser vi någonstans att dessa ideals förhållande till statsmakten är villkorliga; ur statsmaktens perspektiv är de antingen nyttiga eller onyttiga.

Om en avgränsad grupp människor hotar statens auktoritet på riktigt, ja, då skulle gruppen ifråga snabbt bli varse vem det är som verkligen styr och vad verklig makt innebär. Jack Donovan, den amerikanska fritänkaren som producerat det 21:a århundradets kanske mest revolutionära verk, ”The Way of Men”, har genom sitt inträde i gruppen Wolves of Vinland försökt visa hur moderna människor kan frikoppla sig från systemet och starta ett männerbund som vidare kan fungera som en livbåt inför framtidens väntade samhällskollaps. Just Donovans grupp är tydliga med sin estetik och polemik – de är barbarer och den moderna civilisationen utgör det dekadenta Rom, vilket utgör en suggestion om deras kommande betydelse. De målar sig i ansiktet, tillber träd, blotar och smyckar sina byggnader och landmärken med hedniska motiv. Deras avståndstagande från ”The Empire of Nothing” är övertydligt. Just övertydligheten kan bli ett problem om Wolves of Vinland skulle bli mer framgångsrika och växa ytterligare – statsmakten i USA kan, precis som vanliga Instagram- och Facebookanvändare, få tillgång till all information som berör gruppen. Jack Donovans publika profil har måhända inspirerat många män att tänka kring männerbund som idé och hans gärning genom ”The Way of Men” är kolossalt viktig, men det praktiska utförandet genom Wolves of Vinland ger upphov till en del frågor. Om nu en grupp på hundratalet män skall kunna verka i en samlad riktning, om de förväntar sig att gruppen skall blomstra och säkra en existens för sig själva och sina familjer, måste vi fråga oss om det verkligen är så klokt att basunera ut denna ambition till omvärlden. De mest framgångsrika maffiaorganen i Italien har medlemmar som är subtila, de lever i det moderna samhället men tar ändå hand om sig själva i första hand; de förfogar över mark, fastigheter, likvider och kapital som staten inte kommer åt. De har medlemmar som lever efter koder som inte är övertydliga. De lägger inte ut alla sina göranden och låtanden på Instagram, eller skriver om helgens blotande och övriga eskapader på Facebook. En person som är medlem i ett männerbund och som önskar subtilitet kan inte ha en profilbild på Facebook med målat ansikte och stå med en blodig träfallos i näven. Det är att posera och att dra till sig onödig uppmärksamhet.

Vad det handlar om är att verkligen agera utifrån männerbund som idé: att sätta gruppen främst, snarare än själva bilden av gruppen. De flesta människor kan inte hålla tyst om sina tankar eller gärningar – de vill dela med sig, få inputs, höra hur smarta eller duktiga de varit; vi vill att andra skall inspireras eller äcklas av oss, ja, ge en reaktion på vår existens överhuvudtaget. Det är också bakgrunden till att många som involverar sig i uppbyggnaden av männerbunds hellre teoretiserar om den utåt, itstället för att fokusera på sina gärningar inom samma grupp. Det kan hända att det är en förlossningsfråga – många decennier har passerat sedan existensen av männerbunds ansågs vara en självklarhet och kanske är det så att vi måste passera en mognadsfas innan vi kan se verkligt framgångsrika grupperingar, vilka verkar i det tysta och som undviker att posera utåt mot omgivningen. I det gryende 21:a århundradet har idén om männerbund redan förankrats – det återstår att se hur dess specifika handlingsformer kommer att se ut. Med handlingsform avses den slags profil ett männerbund kan anta. Det säger sig självt att varje männerbund behöver sitt specifika sammanhang för att kunna växa fram. Det enklaste sättet att upptäcka detta sammanhang är att begrunda under vilka omständigheter som män faktiskt samlas. Genom att återknyta till en tradition och högre idé ges männerbundet ett sammanhang, något som kan ge svar på den ständiga frågan: varför? Varför gör vi detta, varför spelar det någon roll – varför ordning och inte kaos? En grupp av personer är lika utlämnade inför världen som den enskilde. Gruppen behöver en värdehierarki, på samma sätt som den enskilde behöver det – och denna värdehierarki kan inte vara godtycklig eller bristande. Den måste härledas till något bortom det banalt mänskliga, till en levande, stärkande och affirmativ tradition.

 

Var männen möts

På gymmen samlas män av alla slags sociala bakgrunder för att utveckla sin fysiska förmåga. De tränar för att bli uthålliga, öka sin fysiska attraktion och bli starkare. De tränar också för att lära sig disciplin, tålmodighet och uppoffring. Om de tränar kampsport och självförsvar vill de utveckla sin förmåga att försvara sig själva och sina närmaste. De flesta våldsamma situationer som en genomsnittlig människa ställs inför omfattas inte av skjutvapen. Det är mer sannolikt att hotet om våld kommer från folk som vill slå, sparka eller använda olika slags tillhyggen som kniv, batonger och knogjärn. Att ha en grundläggande förståelse för hur man bör bete sig i en sådan hotfull situation – och hur man överhuvudtaget undviker att hamna i sådana situationer genom att utveckla ”situational awareness”, genom att ständigt ha koll på och utvärdera sin omedelbara omgivning, vilka som potentiellt utgör ett hot eller hur en situation potentiellt kan utvecklas på ett hotfullt sätt – det borde alla rödpillrade personer lära sig. Det kan utgöra tungan på vågen i en extrem överlevnadssituation. Därför är platser för utövande av kampsport och självförsvarstekniker värdefulla för ett männerbund, om personerna däri har för avsikt att klara sig genom socialt extrema situationer.Grupper av män verkar alltså på gymmen och i kampsportens värd. Andra möts i landets olika jaktlag, där grundläggande dygder under tusentals år vårdats och förblivit aktuella. Att lära sig spåra, bedöma naturliga hinder och skjutpositioner, öva skytte, att överhuvudtaget förstå naturens möjligheter och begränsningar, är också ytterst värdefullt för ett männerbund. Det handlar om att bilda sig goda disciplinära vanor att ta med sig inför framtiden. Utöver dessa vanor är jakt som intresse och tema ett väldigt bra sätt att under perioder distansera sig från det kvävande moderna samhället, ett intresse som skänker verklig luft och själslig näring. Det finns också sammanhang där män träffas och utbyter intellektuella reflektioner med vandra; det är inte bara oron för materiell säkerhet som står på agendan idag, utan också oron för vad som skall hända med alla högkulturella ansatser. Fysisk duglighet räcker bara så långt. Tänkande personligheter behöver också pröva sina satser och idéer gentemot omgivningen, de vill veta om deras tankegångar är helt uppåt väggarna märkliga eller om de bär på värdefulla insikter. Följaktligen kan också sammanhang där vi träffar andra idéstarka personer utgöra en grogrund för ett männerbund, exempelvis genom församlingar, seminarier och bokklubbar.

 

Personliga förutsättningar och geografiska hinder

I händelse av en fullständig samhällskollaps tänker sig de flesta att vi skall återgå till ett slags jägar- och samlarsamhälle. Jack Donovan resonerar också på det sättet. I ett jägar- och samlarsamhälle är det framförallt styrka som premieras, det är en egenskap som inte går att relativisera (det kan aldrig betraktas som en dålig egenskap att vara stark). Det är dock sannolikt att även ett postapokalyptiskt jägar- och samlarsamhälle någon gång i framtiden utvecklar sig i riktning mot en jordbruksekonomi och efter det, mot vidare effektivisering (det är förövrigt en anmärkning jag har mot all fantasy-litteratur: det finns drakar, troll och magi så det räcker och blir över, men inga personer i samma miljö som funderat över hur samhällsekonomin eller infrastrukturen kan utvecklas) . Ett kraftfullt männerbund som siktar på att nå framgång bör också ha någon form av självbildningsideal – i annat fall kommer gruppen gå under i konkurrensen mot andra grupper, när dessa utvecklat en sofistikerad arbetsdelning som gör det möjligt att bygga upp en mer komplex samhällsorganisation. Varje postapokalyptiskt samhälle kommer följa en återbyggnadslinje, där jägar- och samlaregenskaper föregriper jordbruksegenskaper – som vidare föregriper proto-industriella (och därefter vidare mot högteknologiska former).  I dagsläget är det dock mer grundläggande egenskaper som behövs i det fallna samhällets interregnum  – alltså förmågan att överleva genom att tillskansa sig själv och sina närmaste resurser, samt att försvara dessa, om nödvändigt, genom våldsutövning.

De flesta människor vill göra det väldigt enkelt för sig. De är inte intresserade av att leva på ett utmanande sätt eller att pröva sig själva genom svåra utmaningar. Deras vardag är inte farlig eller svår eftersom de trivs i en mer komfortabel situation som gör det möjligt att planera och uppnå en hög grad av förutsägbarhet i sitt liv. Den största källan till ångest hos alla människor stavas osäkerhet, då förstått i ordets vidaste omfattning. Vi mår dåligt av att inte veta hur våra idéer skall falla ut, om vi klarar vår tentamen eller uppkörning, om partnern står ut i förhållandet och verkligen kommer fortsätta älska oss, om vi någonsin skall hinna med eller få råd att göra den där drömresan, huruvida vi någonsin kommer känna oss lyckliga, osv. Osäkerheten som uppstår ur slitningen mellan våra önskemål och de möjligheter som tillvaron erbjuder oss kan dämpas under enskilda stunder, men den följer i övrigt med oss genom hela livet – som ett sår som aldrig läker. Det är därför inte så konstigt att många människor väljer en så okomplicerad levnadsbana som möjligt; vi vill inte tillfoga oss onödiga tankegriller när vi redan har så det räcker och blir över. Hellre väljer vi det minsta motståndets lag och fogar oss för att inte åsamka vårt inre mera oro och skada. Även om många förstår vikten av att förbereda sig för sämre tider, hur betydelsefullt det är att bygga självhjälpsgrupper och nätverka med personer som resonerar som oss själva, är det mycket som kommer i vägen och sätter stopp för idéernas praktiska manifestation. Grupper av enskilda personer som förstår vikten av att träna, att öva självförsvar och ta del av överlevnadskunskaper, kommer alltid ta hänsyn till sin livssituation och överväga kring sitt agerande. En grupp av personer som vill ingå i ett männerbund men som bor i olika landsändar, ställs inför valet att pendla långa avstånd för att möta sina likar – ett pris som de kanske inte är villiga att betala, även om de egentligen förstår betydelsen av att de faktiskt gör det. Dessa personer kan klandras för sina felprioriteringar, att de bara pratar och inte handlar, men det skildrar snarare hur vi människor lyder det minsta motståndets lag, även när det står i kontrast till vårt eget förnuft. Därför behöver trösklarna vara så låga som möjligt. Når vi fram till den insikten handlar det inte längre om att känna sig trängd mellan ideal och verklighet, utan mer om att finna en väg som kan minska avståndet mellan dem. Redan idag finns det många män i den nya generationen som är villiga att pendla stora avstånd för att träffa varandra och odla tillit och gruppgemenskap. Deras villighet är berömvärd och skall betraktas som föredömlig. Om vi vill uppmuntra grundandet av männerbunds bör vi noggrant betrakta de premisser som dessa kräver. I slutändan bygger inte högkulturens överlevnad på huruvida ett enda männerbund klarar av att existera i en postapokalyptisk situation. Nej, det handlar om att hundratals, kanske tusentals, bör vara på plats vid en tidpunkt när kollapsen är ett faktum.

En viktig premiss för varje männerbund, ja, för varje mänsklig sammanslutning överhuvudtaget, är den tillit som måste finnas bland personerna i gruppen. Denna tillit byggs inte upp genom att betala medlemsavgifter – det är att skapa ett surrogat för solidaritet. Nej, det handlar om något som tar betydligt längre tid att åstadkomma. Vad som verkligen bygger upp förtroende mellan människor är kontinuerligt umgänge, att göra saker tillsammans och dela upplevelser. Detta måste ske helt förutsättningslöst – att ställa krav på personer vi knappt känner är befängt. Även här kommer problematiken gällande avstånd in: att ordna mötestillfällen och aktiviteter med personer som bor långt bort är svårt ur ett logistiskt perspektiv. Istället för att träffas ofta kan det vara mer effektivt att träffas på enskilda heldagar, där minst en aktivitet står på dagordningen. Att avsätta minst en dag i månaden kan alla göra – från singlar till de som har barn. Om ekonomi blir en faktor kan vi välja aktiviteter som inte kostar så mycket pengar. Det största och mest betydelsefulla hindret som finns för framväxten av ett männerbund stavas geografi. Det är den geografiska tröskeln som är den klart värsta. Ju närmare vi bor våra gruppfränder, desto lättare är det att organisera sig. Det är ett hinder som i den överhettade bostadsmarknadens tidevarv är svårt att göra någonting åt. I slutändan är det en ekonomisk fråga som utesluter många vettiga personligheter som i övrigt gärna hade investerat tid och resurser i ett männerbund. Det finns egentligen ingen lösning på den geografiska frågan, förutom att förbättra sina inkomstmöjligheter och på så sätt ge sig själv en möjlighet att flytta närmare andra i gruppen. En tänkbar kompromiss är att, när tilliten inom gruppen utvecklats tillräckligt långt, investera i gemensamma fastighets- eller markköp som ligger inom ett rimligt avstånd för så många som möjligt som ingår i gruppen.

 

Idéer vägleder handlingar

Varje social rörelse har en tydlig fas där idéerna föregår handlandet. Samtidigt kräver dessa idéer resonans i en materiell verklighet som inte kan ignoreras. Även om många män idag inser vikten av att bygga upp och ingå i ett männerbund, förstår de samtidigt att detta är svårt att åstadkomma i ett modernt samhälle. Vi är beroende av våra inkomster, som inte sällan kommer från en villkorlig offentlighet; det är inte bara så att vi säljer vårt arbete och får lön för detta. Vi säljer ofta även vår åsiktsfrihet och värderingsfrihet. Det moderna samhället är totalitärt på ett sätt som är underförstått, implicit och indirekt. Många befinner sig i ett slags klientförhållande till det moderna samhället – de känner att de egentligen borde arbeta för något som verkligen tryggar deras frihet och självhjälpsmöjligheter, att det finns andra som delar deras uppfattningar och att de bör offra tid och resurser på dessa. Att gå från insikt till handling är dock inte lätt. Familjen och vännerna kräver uppmärksamhet, liksom arbetet och eventuella sidoprojekt. Att mitt i detta dessutom prioritera in långa och komplicerade resor för att möta likasinnade och utveckla ett gemensamt förtroende och på sikt bygga upp ett männerbund, är utomordentligt svårt. Ändå är det just detta som måste göras för att något bra skall komma ur det 21:a århundradet. Vi verkar i ett sekel som skall avgöra huruvida den högkulturella människan verkligen har en framtid, eller om hennes flertusenåriga existens endast varit en chimär, ett kort gnyende i den planetariska etern. Männerbund är lösningen, svaret på vår tids viktigaste fråga.

Carl Oscar Andersson