Jag plockade upp boken Vägen till Wigan Pier i en second-hand affär där jag blickade ut över en hylla med gamla böcker. Vägen till Wigan Pier fångade mitt öga så fort jag på bokens rygg kunde avläsa författarens namn, George Orwell. Coolt, tänkte jag som länge planerat att bekanta mig med Orwells mer kända böcker som Djurfarmen och 1984. Vad jag hört behandlar de ämnen som är relevanta för oss i dagens post-moderna övervakningssamhälle.
Denna bok publicerades 1937 och skrevs under åren dessförinnan, vilket är viktigt att ha i åtanke när man läser denna artikel. Det är mellankrigstid och Britannien är i en alltmer tillbakadragande och avvecklande fas gällande det stora imperiet. Fascismen är på stark frammarsch först i Italien sedan Spanien och Tyskland. Den kommunistiska revolutionen i Rysslands kraft och momentum har kraftigt avtagit och expansionen av bolsjevismen har avstannat kraftigt.
George Orwell berättar i den första delen av boken om sin intressanta resa i Norra Englands kolsamhällen, där Orwell ger sig ut på en socialistisk mission från sitt liv som framgångsrik författare och journalist. Syftet är att möta arbetaren för att granska och uppleva arbetarklassens liv och tillvaro. Organiseringen av underklassen för den socialistiska saken går trögt av kulturella skäl, enligt Orwell. Orwell beger sig till diverse kol-orter, industrialismens epicentrum skulle man kunna säga, där han finner fascinerande karaktärer i gruvarbetare, hyresgäster och deras hyresvärdar. Läsaren finner deras tillvaro är oerhört skral och många ämnen så som boende, hygien, hälsa och utbildning är på en sådan nivå att det var chockerande att som läsare ta del av. Arbetarens hårda slit och leverne redovisas på ett mycket intressant sätt som väcker sympati och ger en intressant inblick i denna epok.
Orwell redovisar här sammanfattat levnadssituationen för många arbetarfamiljer på ett mycket närgånget sätt enligt följande exempel:
Hus på Peel street. Rygg mot Rygg, två (rum) uppe, två nere, stor källare. Vardagsrummet 3×3 m drygt med slask och tvättgryta. Det andra rummet nere samma storlek, antagligen tänkt som vardagsrum det med, men använt som sängkammare. Rummen där uppe samma storlek som de där nere. Vardagsrummet mycket mörkt. Gasljus beräknad till 4 ½ p om dan. Avstånd till toalett 60 m. Fyra sängar i huset, för åtta människor –två gamla föräldrar, två vuxna flickor(den äldre tjugosju år gammal), en ung man och tre barn. Föräldrarna har en säng, äldsta sonen en, de återstående fem delar på de återstående två. Mycket besvärligt med vägglössen –”det går inte att hålla dem borta när det är varmt”. Förfärligt snusk i vardagsrummet, lukten nästan olidlig en trappa upp. Hyra 5 s. 7 ½ p. Inkl. Skatt.
Boken är full av dessa konkreta och ganska briljanta ”no-nonsense” –beskrivningar av lidande fattigarbetares tillvaro.
Mot bokens andra del beskriver Orwell den härskande, frivolösa borgarklassen. Orwell berättar om sin bakgrund som lägre, övre medelklass -den, ni! Och om sin bakgrund som polistjänstgöring i en av imperiets utkanter Burma. Orwell kritiserar imperialismen, borgerligheten och snobberi på olika vis. Om sin bakgrund som lägre, övre, medelklass förtäljar Orwell en intressant anekdot om borgarens syn på underklassen och hur han uppfostrar sina söner på så vis att borgarens hat för underklassen cementeras från en tidig ålder och går i arv.
Underklassen luktar. Detta är vad vi fick lära oss: att underklassen luktar. Och här uppreser sig ju ett oöverstigligt hinder. För det finns ingen känsla av gillande eller ogillande som är fullt så grundläggande som en fysisk känsla. Rashat, religionshat, skillnader i utbildning, i temperament och intellekt, tom. skillnader i moraluppfattning kan man komma över; men inte fysisk motvilja. Man kan hysa tillgivenhet till en mördare eller en som är sexuellt pervers, men man kan inte hysa tillgivenhet för den vars andedräkt stinker–stinker hela tiden, menar jag.
Hur mycket gott du må önska honom, hur mycket du än må beundra hans klokhet och karaktär –är det så att andedräkten luktar illa på honom då är han avskyvärd och innerst inne måste du hata honom.…
En gång, när jag var tretton år gammal, åkte jag från en stad där det var marknad, och tredjeklassvagnen var fullpackad med både fåraherdar och svinaherdar som hade varit och sålt sina djur. Någon tog fram en literbutelj öl och skickade omkring den; den gick från mun till mun till mun och alla tog sig en klunk. Jag kan inte beskriva den skräck jag kände när den där buteljen kom allt närmare inpå mig. Drack jag ur den efter alla dessa mansmunnar från underklassen, var jag säker på att jag skulle kräkas; å andra sidan, om den erbjöd mig vågade jag ju inte säga nej av rädsla för att stöta mig med dem…
Detta är den typen av erfarenheter som Orwell menar härskarklassen bär på och som latent upprätthåller hatet mot underklassen. Orwell kämpar med att frigöra sig från detta sociala arv för att kunna bli en sann socialist, i alla fall så mycket som möjligt.
I bokens tredje och sista del återges en världspolitisk situationsanalys där Orwell menar att revolutionär socialism är enda utvägen, och att alla innerst inne vet detta att vara sant om de inte är dumma i huvudet. Fascismen specificeras inte närmare av Orwell, endast som en form av bastardiserad socialism, ”I bästa fall en socialism utan de bra delarna”. Orwell känner att det pågår en strid mellan socialismen och fascismen om vilken av dessa som skall bli den dominerande världsideologin i framtiden. Orwell finner situationen för socialismen akut och desperat, eftersom socialismens momentum avtagit, samtidigt som “de fascistiska svartskjortorna bombarderar Madrid i detta nu”. Orwell tror att borgarklassen under rätt förutsättningar skulle kunna tolerera en moderat mängd socialism för att slå ner fascismen. –En kusligt träffande sak att säga år innan innan Britannien och USA startar det blodigaste krig världen någonsin skådat några år senare med just detta som ändamål. Orwell har en spåkula och är känd för att kunna se in i framtiden med Djurfarmen och 1984. Så också i denna bok, Vägen till Wigan Pier.
Orwells bok Vägen till Wigan Pier är helt klart ett argument för socialismen. Även om Orwell inte övertygar att framstå som en proletär och helt frigjord från sina latenta klasstillhörighet med sitt talesätt utan h-bortfall, ger många kängor till de “falska socialister” som inte förstår vikten av att en total revolution är nödvändig. Orwells definition av den värld som skall existera efter den socialistiska alternativt den fascistiska revolutionen preciseras inte utan beskrivs bort-viftande som ”bra” respektive “dålig”. Orwells politiska uppfattningar går vad jag hört att läsa i andra verk. Vilka jag ser fram mot att läsa i framtiden. Trots att Orwell är en socialist och att hans ideologi och politik är förlegad idag så är han intressant. Det bästa med Vägen till Wigan Pier är den inledande delen där Orwell är på luffen bland de fattiga arbetarna. Inblicken i de undernärda fattiga människorna på 1930 talets England är fascinerande och talar om vad klassklyftor är. Samtidigt inser läsaren som befinner sig i år 2018 vad klassklyftor inte är. År 2018 saknas motsvarighet till dessa klassklyftor i västra Europa. Arbetaren av idag är mätt och belåten. Det dåtida klassamhället med borgare och underklass har ersatts av någonting liknande de ockrande och de konsumerande.
Aktivist
