Jag har över det senaste året tittat på flera reality-tv-program som går ut på att hjälpa människor som lider av diverse självskadebeteenden. Några av dessa beteenden handlar om överätande i program som Biggest Loser och My 600lb Life, respektive överkonsumption eller spelberoende i Lyxfällan som de flesta säkert sett.
Deltagarna i dessa program tenderar att ha en en “addictive personality” som kan översättas till “en beroende personlighet”. Med det menas att det ligger negativ känslor och en dålig självbild inom personens psyke som deltagaren dämpar eller självmedicinerar genom sitt missbruk. Det är missbrukets uttryck som reality-tv-programmet bygger upp sin image, mat, sprit och droger, konsumtion et cetera.
Som tittare är det enkelt att snabbt börja se mönster. Som regel har reality-deltagarens beteenden sin rot i diverse traumatiska upplevelser från tidigare i livet, ofta i barndomen.
Exempelvis har de extremt överviktiga, framför allt kvinnor men även män har mycket ofta blivit sexuellt utnyttjande eller våldtagna och man vill därefter straffa sin egen kropp genom att misshandla den igenom överätande till oigenkännlighet. Ätandet fungerar även som en snabb ångestdämpare när negativa tankar efter ett trauma bubblar upp.
Lyxfällan-deltagaren är ofta en person från samhällets botten vad gäller klasstillhörighet och bildning. Arketypen känner skam över sin svaga ekonomi och sociala status. Därför vill Lyxfällan-deltagaren dölja sin fattigdom och sin sociala status genom att symptomatiskt “unna sig” konsumtion för att bygga upp en fasad eller för en slags tillfällig tillfredsställelse av själva konsumtionen.
Att göra dessa observationer av reality-tv-deltagaren har gjort mig till en slags hobby-psykolog som ifrån tv-soffan försöker förstå vad som driver dennes självskadebeteenden. Jag har fortsatt gå i dessa tankebanor när jag betraktar världen i i min vardag. Jag grubblar över hur mönster, där en en psykisk orsak leder till en verkan, påverkar oss.
Vi nationalister lever våra liv i en miljö där vilket väderstreck vi än vänder oss i ständigt bombarderas av ett narrativ som utmålar våra värderingar och till och med vår existens som någonting ont och förhatligt.
Även om vi med reson kan avfärda dessa budskap som falska och fientliga, är det svårt att hjälpa att internalisera dessa budskap till viss grad.
Vad man brukar säga att om man hör en lögn tillräckligt många gånger kommer man att tro den, är helt sann. Inte bara kommer vi att börja tro på lögnen utan många nationella personer börjar förkroppsliga och leva ut stereotyper som fienden från början målat upp till halmgubbar.
Nationalister som mår dåligt tenderar att närma sig den nidbild man får höra att man ska vara (se bild).
Om vi lånar konceptet om strukturellt våld, som vänstern brukar använda, så blir det uppenbart det nuvarande miljön och samhällsklimatet ålägger nationalister ett slags strukturellt våld genom ett ökat stresspåslag och ångestskapande, genom sin propaganda.
Jag kan själv som nationalist medge att globalistisk propaganda och diverse budskap gammelmedia och folkfientliga politiker basunerar ut kan ge mig ganska avsevärda stresspåslag i min vardag. På en sämre dag nästan sömnbesvär. Man kan inte alltid undgå från att triggas trots att jag själv anser mig vara ganska luttrad.
Dessutom är det påfrestande där man som nationalist riskerar jobb, relationer och utfrysning när vi ger uttryck för våra innersta känslor som ofta skiljer sig från den rådande anarko-tyrannins.
Vilken mängd stress adderar denna fientliga miljö i våra liv? Vad får detta för effekter? Det är enkelt att hitta människor inom det nationalistiska som uttrycker en hel del frustration och stress i olika kommentarsfält på internet och som troligen inte mår bra psykiskt. Många av de invandringskritiska individer som utfört terrordåd eller massakrer har vid tillfället för brotten varit i enormt psykiskt dåligt skick och förmodligen agerat på känslor av desperation när bägaren fullständigt börjar rinna över.
Därför måste vi nationalister hjälpa varandra genom att diskutera dessa frågor. Det är viktigt att nationalisten har ett sammanhang till andra, mer erfarna nationalister som vet hur det är att hantera stresspåslaget från vår omgivning. Ännu bättre är när nationalister organiserar sig och då åtnjuter full uppbackning och det skyddsnät som exempelvis vi i Skandinaviska Förbundet erbjuder våra medlemmar. Det gynnar oss alla att sova lite bättre om natten.
Det hjälper att prata. Det fungerar mycket bättre än alla former av självmedicinerande skadebeteenden som hämmar våra personliga liv. Ingen av oss är mer än människa och människan är bräcklig. Se bara på deltagarna i Lyxfällan.
Hälsningar Aktivist 10