Många historiker har under en längre tid försökt bringa klarhet när det gäller korstågen – missuppfattningar är alltför vanligt. För dem är det nutida intresset en möjlighet att förklara korstågen medan folk faktiskt lyssnar. Möjligen med undantag för Umberto Eco är medeltidsforskare inte vana vid att få mycket uppmärksamhet i media. Vi tenderar att vara en tystlåten samling människor (förutom under de årliga backanaler vi kallar The International Congress on Medieval Studies i Kalamazoo, Michigan, av alla ställen) som halvligger över unkna krönikor och skriver trista men noggranna studier som få kommer att läsa. Döm således till min förvåning när medeltiden plötsligt blev relevant igen dagarna efter 11 september-attackerna.
Som korstågshistoriker blev min lugna ensamhet i mitt elfenbenstorn krossat av journalister, redaktörer och programvärdar under snäva deadlines, ivriga efter ett riktigt scoop. Vad var korstågen?, frågade de. När var de? Hur okänsligt var det egentligen av dåvarande president George W. Bush att använde ordet ”korståg” i sina uttalanden? Under några av mina samtal fick jag en stark känsla av att de redan visste svaren på sina frågor, eller åtminstone trodde sig veta. Vad de i själva verken ville ha var en expert som bekräftade de förutfattade meningarna. T.ex. ombads jag ofta kommentera det faktum att den muslimska världen har ett befogat missnöjes mot väst. Har inte det tilltagande våldet sina rötter i korsfararnas brutala och oprovocerade attacker på en sofistikerad och tolerant muslimsk värld? Med andra ord, är det inte korstågens fel i botten?
Osama bin Laden tycker åtminstone det. I olika videoframställningar beskriver han alltid Amerikas krig mot terrorismen som ett nytt korståg mot islam. F.d. president Bill Clinton pekade också på korstågen som roten till den nuvarande konflikten. I ett tal vid Georgetown University, berättade han (och broderade ut) om en massaker på judar efter korsfararnas erövring av Jerusalem år 1099 och informerade sin publik att händelsen fortfarande minns med bitterhet i Mellanöstern (varför islamistiska terrorister skulle vara upprörda över dödade judar framgick aldrig). Clinton kritiserades kraftigt på landets ledarsidor för att vilja lägga så stor skuld på USA att han framkallade oförrätter från medeltiden. Men ingen ifrågasatte ex-presidentens grundläggande premiss.
Eller nästan ingen. Många historiker försökte bringa klarhet i korstågen långt innan Clinton upptäckte dem. De är inte revisionister, som de amerikanska historikerna som fabricerade Enola Gay-utställningen, utan vanliga, konventionella forskare som uppvisar frukterna av flera årtionden av mycket noggrann och allvarlig forskning. För dem är detta en möjlighet till lärdom, en möjlighet att förklara korstågen medan folk faktiskt lyssnar. Det kommer inte vara länge, så här kommer det.
Missuppfattningarna om korstågen är alltför många. Korstågen framställs i allmänhet som en serie heliga krig mot islam ledda av maktgalna påvar och utkämpade av religiösa fanatiker. De skulle ha varit ett typexempel på självrättfärdighet och intolerans, en svart fläck på den katolska kyrkans historia i synnerhet och på den västerländska civilisationen i allmänhet. Som en hord proto-imperialister gjorde korsfararna ett fredligt Mellanöstern bekant med västerländsk aggression och deformerade en upplyst muslimsk kultur och lämnade den i ruiner. För att se olika variationer på detta tema behöver man inte leta länge. Se t.ex. Steven Runcimans berömda History of the Crusades i tre volymer, eller dokumentären från BBC/A&E, med Terry Jones [från Monthy Python-gänget som programvärd]. Båda är väldigt underhållande men är urusel historia.
Vad är då sanningen om korstågen? Forskare arbetar fortfarande för att reda ut en del av detta. Men mycket kan redan sägas med säkerhet. Till att börja med var korstågen i öster på alla sätt försvarskrig. De utgjorde ett direkt svar på muslimsk aggression – och ett försök att vända tillbaka eller försvara mot muslimsk erövring av kristna länder.
1000-talets kristna var inga paranoida fanatiker. Muslimerna hade verkligen siktet inställt på dem. Medan muslimer kan vara fredliga så föddes islam i krig och spreds på samma sätt. Från Muhammeds tid har islam alltid spridits med svärdet. Enligt muslimsk teologi består världen av två hus: Islams hus och krigets hus. Kristendomen – och alla andra religioner för den delen – har inget hus. Kristna och judar kan tolereras i en muslimsk stat under muslimskt styre. men enligt traditionell islam måste kristna och judiska stater krossas och deras land erövras. När Muhammed förde krig mot Mekka på 600-talet, var kristendomen den dominerande religionen i makt och välstånd. Det senantika romerska imperiets religion var utspridd över hela Medelhavsområdet och stora delar Mellanöstern, där den ursprungligen kom ifrån. Den kristna världen blev därför huvudmåltavlan för de tidiga kaliferna, och skulle förbli så för muslimska ledare under de kommande tusen åren.
Kort efter Muhammeds död slog islams krigare de kristna med otrolig kraft. Deras fälttåg var ytterst framgångsrika; Palestina, Syrien, Egypten – de mest kristna områdena i världen – kuvades snabbt. På 700-talet lade de muslimska arméerna det kristna Nordafrika och Spanien under sig. [Västerut stoppades erövringarna först av Karl Martell i Frankrike år 732.] På 1000-talet erövrade de seljukiska turkarna hela Mindre Asien, nuvarande Turkiet, ett område som varit kristet sedan den helige Paulus tid. Resterna av det östromerska riket reducerades till att inte sträcka sig utanför det nuvarande Grekland. [De gamla pilgrimslederna till de heliga platserna i Palestina kunde inte längre användas då muslimerna begick övergrepp på försvarslösa kristna pilgrimer.] Den förfärade kejsaren i Konstantinopel vädjade till västerlandet om hjälp till deras trosfränder i öst.
I detta ögonblick föddes korstågen. Det var inte en idé i någon maktgalen påves huvud eller någon girig riddares ambitioner, utan ett svar på nästan fyrahundra år av aggressiv erövring genom vilken muslimerna redan hade lagt två tredjedelar av den ursprungliga kristna världen under sig. En tidpunkt hade nåtts då kristendomen såsom religion och kultur var tvungen att antingen försvara sig eller duka under. Korstågen var det försvaret.
[Trots den populära bilden av korstågen som medeltida kolonialism, var detta bara en reaktion på islams framryckningar. I själva verket var korstågen inte mer offensiva än de allierades invasion av Normandie 1944.] Påven Urban II anbefallde kristendomens riddare vid kyrkomötet i Clermont 1095 att trycka tillbaka islams erövringar. Entusiasmen visste inga gränser. Tusentals krigare svor eden, tog på sig korset och förberedde sig för krig. Varför? Svaret på den frågan har blivit hopplöst missförstådd. I Upplysningstidens kölvatten har man velat förklara att tusentals jord- och egendomslösa nu såg en chans att röva och plundra i fjärran land. Korsfararnas uttryckta känslor av fromhet, uppoffring och kärlek till Gud kunde naturligtvis inte tas på allvar menade de upplysta humanisterna. Det var bara en fasad framför en mörk agenda.
Tjugo år av datorassisterad urkundsforskning har kunnat slå sönder denna myt. Forskare kan visa att korsriddarna vanligtvis var rika män med stora jordägor runtom i Europa. Många gav villigt upp allt för att genomföra sitt heliga uppdrag. Att dra ut på korståg var inte billigt. Det krävdes gott om pengar att bekosta ett sådant äventyr. Även rika adelsmän och deras familjer kunde snabbt bli utfattiga genom att ta på sig korset. De gjorde inte detta pga. någon förväntad materiell vinst (vilket många av dem redan hade) utan för att samla skatter på en plats där rost och fukt inte förstör. De var villigt medvetna om sina synder och var ivriga att uthärda korstågens svårigheter som botgöring i kärlek mot nästan. Det finns massvis av medeltida urkunder i Europa som vittnar om dessa känslor, urkunder från vilka dessa män kan tala till oss om vi bara lyssnar. Naturligtvis var de inte emot att ta byte när möjligheten erbjöds. Men sanningen är att korsfararna i själva verket visade mycket liten talang i plundring. Ett fåtal återvände med förmögenheter, men den stora majoriteten återvände utan något alls.
Påven Urban II anbefallde två högre mål för korsriddarna, och dessa skulle förbli centrala i århundraden för korstågen i öst. Det första var att rädda de kristna i öst. Hans efterträdare, påve Innocentius III skrev:
“Hur kan en människa älska nästan såsom sig själv enligt gudomlig föreskrift när han vet att hans kristna bröder i tro och namn hålls i sträng fångenskap av de trolösa muslimerna och tyngas ned av det tyngsta arbetets ok, hängiver han icke sig själv åt arbetet att befria dem?…är det av slump som du inte vet att många tusen kristna hålls i slaveri och fångenskap av muslimerna, torterade med oräkneliga plågor?”
Professor Jonathan Riley-Smith har med rätta hävdat att korståg var en handling motiverad av kärleken till nästan. Korståg sågs som ett barmhärtighetens uppdrag att ställa fel till rätta. Påve Innocentius III skrev till tempelherreorden:
“Ni utför i handling Evangeliets ord; ’Större kärlek har ingen man än den som offrar sitt liv för sina vänner’.”
Det andra målet var att befria Jerusalem och andra platser helgade genom Kristi liv. Ordet ”korståg” är nutida. De medeltida korsfararna såg sig själva som pilgrimer som utförde rättfärdiga handlingar på deras väg till den heliga graven. Korstågsavlaten de mottog var kanoniskt relaterad och proportionell till pilgrimsavlaten. Detta mål beskrevs ofta med feodala termer. Anbefallande det femte korståget skrev påve Innocentius III sålunda:
“Betänk käraste söner, betänk noga att om en världslig konung blev utkastat från sitt rike och kanske tillfångatagen, skulle han då icke, när återställd till sin ursprungliga frihet och när tiden vore kommen för skipande av rättvisa, se på sina vasaller såsom otrogna och förrädare… om inte de hade ställt både sin egendom och person till förfogande till uppgiften att befria honom?… Och kommer på liknande sätt inte Jesus Kristus, konungarnas konung och herrarnas herre, vilkens tjänare du inte kan förneka att du är, som förenade din själ med ditt kött, som återlöste dig med sitt dyrbara blod… döma dig för otacksamhetens last och otrohetens brott om du försummar Honom hjälp?”
Återerövringen av Jerusalem var därför ingen kolonialism utan en handling av återställande och en öppen kärleksförklaring till Gud. Medeltidens människor visste förstås att Gud hade kraften att återta Jerusalem själv – Han hade kraften att återställa hela världen under sitt styre. Ändå var Hans vägran att göra så en välsignelse för Hans folk enligt St. Bernhard av Clairvoux predikan:
Åter säger jag, betänk den Allsmäktiges godhet och beakta hans plan för barmhärtighet. Han sätter sig själv under ert ansvar, eller snarare verkar göra det, så att Han kan hjälpa er att tillfredsställa era plikter gentemot Honom själv…jag kallar välsignad den generation som kan ta en sådant tillfälle av sådan rik avlat som denna.
Det har ofta tagits för givet att det huvudsakliga målet för korstågen var att med våld framtvinga en omvändelse av den muslimska världen. Detta är helt och hållet felaktigt. Utifrån de medeltida kristnas perspektiv var muslimerna Kristi och Hans kyrkas fiender. Det var korsriddarens plikt att besegra dem och försvara sig mot dem. Det var allt. Muslimer som levde i territorier kontrollerade av korsriddarna fick vanligtvis behålla både liv och egendom, och alltid sin religion. Faktum är att det i korsriddarkungadömet Jerusalem bodde långt fler muslimer än katoliker hela dess historia igenom. Det var först på 1200-talet som franciskanerna påbörjade försök att omvända muslimer. Dessa försök var emellertid inte alls lyckade och övergavs slutligen. I alla händelser skedde dessa försök genom fredlig övertalning, inte genom hot eller våld.
Det första korståget var en osannolik framgång. Det fanns ingen militär ledare, ingen befälsstruktur, inga försörjningsleder, ingen detaljerad strategi. Det var bara tusentals krigare som marscherade långt in i fientligt territorium, bundna av en gemensam sak. Många av dem dog, antingen i strider eller genom sjukdomar eller svält. Det var ett hårt fälttåg som alltid tycktes befinna sig på undergångens rand. Ändå var den mirakulöst framgångsrik. År 1098 hade korsriddarna återställt kristet styre i Nicaea och Antiokia. I juli 1099 erövrade de Jerusalem och byggde upp en kristen stat i Palestina. I Europa var glädjen gränslös. Det verkade som om historiens tidvatten, som hade lyft upp muslimerna till otroliga höjder, hade börjat dra sig tillbaka.
Men det gjorde den inte. När vi betraktar medeltiden är det lätt att vi ser Europa i ljuset av vad hon blev istället för vad hon var. Den medeltida världens koloss var islam, inte kristendomen. Korstågen är intressanta främst därför att de var ett försök att kontra den trenden. Men av fem århundraden av korståg var det bara det första som på allvar slog tillbaka islams militära framryckningar. Efter det gick det bara nedför.
När korsriddarhertigdömet Edessa föll i turkiska och kurdiska händer år 1144 uppstod ett enormt tryck i Europa för ett nytt korståg. Det leddes av två kungar, Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland, och St. Bernhard själv predikade för det. Det slutade bedrövligt. De flesta korsfarare dog på vägen. De som nådde fram till Jerusalem förvärrade bara situationen genom att anfalla det muslimska Damaskus, en stark allierad till de kristna. I åsynen av sådana katastrofer tvangs kristna i hela Europa inte bara acceptera att islam fortsatte att växa i styrka, utan också att Gud med säkerhet straffade väst för dess synder. Fromma lekmannarörelser sprang upp i hela Europa och alla ville de purifiera det kristna samhället och bli värdigt en seger i öst.
Korståget på sent 1100-tal blev därför en total kraftsamling. Varje person, oavsett hur fattig eller svag denne var blev kallade. Krigare bads offra sina förmögenheter, och om nödvändigt sina liv till försvaret av det kristna öst. På hemmafronten var alla kristna kallade att stödja korståget genom bön, fasta och allmosor. Trots detta växte muslimerna i styrka. Saladin, den store enaren, hade svetsat samman muslimerna till en enad styrka, och predikade samtidigt jihad mot de kristna. Vid slaget vid Hattin år 1187 förintade han det kristna kungadömet Jerusalems förenade styrkor och tillfångatog en dyrbar relik, en bit av det sanna korset. Försvarslösa föll de kristna städerna en efter en, vilket kulminerade i Jerusalems fall den 2 oktober. Bara ett fåtal små hamnstäder höll ut.
Svaret blev det tredje korståget. Det leddes av Fredrik Barbarossa av det tysk-romerska riket, kung Filip II Augustus av Frankrike och kung Rickard Lejonhjärta av England. Det blev en stor kraftsamling, men inte lika stor som många kristna hade hoppats. Den åldrige Fredrik drunknade när han försökte korsa en flod på hästrygg, och hans armé vände hem igen innan de kom fram till det heliga landet. Filip och Rickard kom med båt men deras ständiga konflikter med varandra förvärrade bara en redan splittrad situation i Palestina. Efter att ha återerövrat Acre for den franske kungen hem, där han kastade sig över Rickards franska områden. Ansvaret för korståget föll därför rakt i famnen på Rickard. Rickard var en skicklig krigare, begåvad ledare och en superb taktiker och ledde de kristna styrkorna till seger efter seger, och slutligen hade de återerövrat Palestinas hela kustremsa. Men Jerusalem låg inte vid kusten och efter två misslyckade försök att säkra försörjningslederna till den heliga staden var Rickard tvungen att ge upp. Han ingick ett fredsavtal med Saladin som garanterade frihet för kristna obeväpnade pilgrimer att fara till Jerusalem och svor att återvända en dag. Men avtalet blev en besk medicin för kristna att svälja. Viljan att återställa Jerusalem till kristet styre och att återfå det sanna korset förblev stark i Europa.
1200-talets korståg var större och bättre organiserade och finansierade. Men också de misslyckades. Musten gick ur det fjärde korståget (1201-1204) när det fastnade i ett nät av bysantinsk politik och intrigerande, av vilket västerlänningarna aldrig kunde förstå sig på. Korsriddarna gjorde en omväg till Konstantinopel för att stödja en kejserlig tronpretendent som hade utlovat rikligt med belöningar och stöd i heliga landet i utbyte mot korsriddarnas politiska stöd. Likväl visade sig att när han väl placerats på caesarernas tron ville han inte betala vad han lovat. Förrådda av sina grekiska bundsförvanter anföll därför korsfararna Konstantinopel år 1204, och plundrade brutalt världens största kristna stad. Påve Innocentius III, som tidigare hade exkommunicerat hela korståget, fördömde korsfararna. Mycket mer kunde han inte göra. De tragiska händelserna år 1204 stängde en järnport mellan den katolska och ortodoxa kyrkan, en port som inte ens den ivrigt ekumeniske Johannes Paulus II har klarade av att öppna. Det är en tragisk ironi att korstågen, som var ett direkt resultat av katolsk vilja att rädda ortodoxa, drev de två ytterligare – och kanske oåterkalleligt – längre bort ifrån varandra.
Återstoden av 1200-talets korståg lyckades något bättre. Det femte korståget (1217-1221) lyckades för en kort stund besätta Damietta i Egypten, men muslimerna besegrade till slut armén och återtog staden. St. Ludvig IX av Frankrike ledde två korståg under sitt liv. Det första lyckades också erövra Damietta, men egyptierna lyckades snart ta tillbaka staden. Trots att Louis spenderade många år i det heliga landet och ägnande mycket tid åt defensivt arbete lyckades han aldrig uppnå sin största vilja: Att befria Jerusalem. Han var en mycket äldre man när han ledde ett korståg i Tunisien år 1270, där han dog av en sjukdom som härjade armélägret. Efter St. Ludvig död startade två hänsynslösa muslimska ledare, Baybars och Kalavun, ett brutalt jihad mot de kristna i Palestina. År 1291 lyckades de muslimska styrkorna döda eller tvinga ut de sista korsriddarna, och därmed suddades det kristna kungadömet i Palestina bort från kartan. Trots flera försök och ännu fler planer lyckades kristna styrkor aldrig få fotfäste i det heliga landet igen. Förts på 1800-talet var västerländska styrkor, och då i helt andra ärenden, tillbaka igen.
Man kanske tror att Europa vid det här laget, efter tre århundraden av förluster, gav upp korstågstanken. Inte alls. I själva verket hade de nu inget val. Muslimska riken växte sig allt starkare under 1300-, 1400- och 1500-talet. De osmanska turkarna hade inte bara erövrat sina arabiska trosfränder, och därmed enat islam än mer, utan också börjat pressa västerut. De erövrade Konstantinopel år 1453 och drev djupt in själva Europa. På 1400-talet var korståg inte längre ett barmhärtighetens uppdrag utan en desperat kamp för de sista kristna kvarlevornas överlevnad. Européer började på allvar spekulera om islam faktiskt skulle lyckas med sitt mål att erövra hela den kristna världen. En av den tidens bästsäljare, Sebastian Brants Das Narrenschiff oder das schiff von Narragonia (Dårskeppet) uttryckte denna farhåga i dikten ”Om trons tillbakagång”:
I Orienten vår tro var stark,
I hela Asien den härskade,
I morernas land och Afrika.
Förlorade är nu för oss dessa länder,
Även den hårdaste sten det sörjer…
Fyra systrar till vår Kyrka du finner,
De är av det patriarkala slaget:
Konstantinopel, Alexandria,
Jerusalem, Antiokia.
Men de är försuttna och plundrade
Och snart angrips huvudet.
Nu hände det aldrig. Men det var nära. År 1480 erövrade sultanen Mehmed II Ortranto, ett brohuvud för en invasion av Italien. Rom evakuerades. Sultanen dog strax efteråt och hans planer med honom. År 1529 belägrade Suleiman den Magnifike Wien. Om inte för ett kraftigt oväder som försenade hans planer och tvingade honom att lämna mycket av sitt artilleri bakom sig hade turkarna säkerligen intagit staden. Tyskland hade då varit öppet för invasion.
Men ju närmare slutet tycktes närma sig, ju mer tycktes något jäsa i Europa – något aldrig tidigare skådat i mänsklighetens historia. Renässansen, född ur en märklig blandning av romerska värderingar, medeltida fromhet och en unik respekt för handel och företagsamhet, vilket ledde till andra rörelser som humanismen, den vetenskapliga revolutionen och expeditionernas era. Samtidigt som Europa slogs för sitt liv förbereddes en global expansion. Den protestantiska reformationen, som förnekade påvedömet och läran om indult och avlat, gjorde korståg otänkbart för många européer, och kampen överläts helt åt katolikerna. En ny civilisation, byggd på den gamla men med individualism och kapitalism som nya ideal såg världens ljus. År 1571 besegrade den Heliga Ligan, som själv var ett korståg, den osmanska flottan vid Lepanto. Men militära segrar förblev ovanliga. Det muslimska hotet besegrades ekonomiskt. När Europa växte i rikedom och styrka, började de en gång storslagna och sofistikerade turkarna se efterblivna och patetiska ut – inte längre värdiga ett korståg. ”Europas sjuke man” haltade vidare en bit inpå 1900-talet, för att slutligen dö och lämna efter sig dagens kaos i Mellanöstern.
På tryggt avstånd av många århundraden är det kanske lätt att rynka pannan i förargelse över korstågen. När allt kommer omkring är ju religion inget att utkämpa krig över. Men kanske borde vi tänka på att medeltidens människor skulle ha blivit lika förargade över våra oändligt mycket mer destruktiva krig utkämpade i politiska ideologiers namn. Både den medeltida och den moderna soldaten kämpar i slutändan för sig egen värld och vad den utgörs av. Båda är beredda att utstå enorma lidanden, förutsatt att det gynnar det som de håller kärt, något de ser som större än dem själva. Vare sig vi beundrar korsriddarna eller ej, är det ett faktum att världen såsom vi känner till den idag inte hade existerat utan deras uppoffringar. Den gamla kristna tron, med sin respekt för kvinnan och antipati för slaveri, inte bara överlevde utan frodades. Utan korstågen skulle kristendomen troligen följa zoroastrianismen, en annan av islams rivaler, till utplåning.
Thomas F. Madden
Docent och ordförande för historiska institutionen vid Saint Louis University.
Det här är en nedkortad version av en artikel som ursprungligen publicerades på engelska i Crisis Magazine, den är sedan översatt och publicerad på svenska av bloggen Labarum. Författarens bok “The New Concise History of the Crusades” rekommenderas för den som vill veta mer om korstågen.
