Carl Oscar recenserar: Memetisk krigföring

0

Att samspelet mellan politik och kultur är viktigt har blivit tydligt i vår egen tid, där den teknologiska utvecklingen möjliggjort uppkomsten av plattformar som internet, vilket revolutionerat våra möjligheter att kommunicera – dels i förhållande till vårt vardagliga sociala umgänge med nära och kära, men också vad gäller möjligheten att förmedla politiska idéer. Det är inte alltid tydligt att dessa idéer är just politiska – de kan paketeras och levereras i kulturens former, vilket gör att mottagarna tar till sig dem på ett undermedvetet plan. Det rör sig om en ständigt pågående makt- och idékamp, som tar sig uttryck i en mängd olika former och som förs på flera olika plattformar.

Politik och kultur

Det komplexa samspelet mellan politik och kultur utgör föremål för statsvetaren, skribenten och författaren Anton Stigermarks bok Memetisk krigföring. Den inleds med en djuplodande diskussion om kulturkrig som koncept och relationen mellan politik och kultur. Stigermark förklarar ingående men lättfattligt begrepp som metapolitik, vilket blivit något av ett standardbegrepp i högerkretsar. Han refererar till den amerikanske tänkaren James Burnham, som hävdade att politik ytterst sett handlar om kampen om makten. En sådan definition av politiken är viktig att bära med sig för att förstå vad metapolitiken ytterst syftar till. Att driva en metapolitisk linje och betona vikten av kulturens betydelse är endast begripligt om det samtidigt finns en realistisk syn på politiken och vad som är möjligt att åstadkomma därinom. Att verka på kulturens område som intellektuell och därmed vara involverad i det metapolitiska arbetet, får endast bestående betydelse om det också inverkar på den politiska utvecklingen. Här upplever jag att Stigermark varnar för en överbetoning av metapolitikens betydelse. Det handlar inte bara om att förmedla idéer, utan också om att konkretisera dessa idéer i politisk handling. För att förändra attityder krävs intellektuellt arbete och metapolitisk kamp, samtidigt som det finns en motsvarande representation inom politiken som visar att idéerna också kan anta verkliga former. Det är symbiosen mellan politiken och kulturen som är det viktiga. Stigermark nämner den franska nya högern som ett exempel på en i huvudsak intellektuell rörelse, som fick genomslag för sina idéer, men vars inverkan på Frankrikes politiska förhållanden var begränsade. Det betyder inte att den franska nya högern var misslyckad – bevisligen har den haft ett stort inflytande internationellt och bidragit till att göra metapolitiken till ett centralt begrepp för den nya europeiska högern. Man kan säga att den franska nya högern bidragit till att vinna idékampen, samtidigt som dess framgångar uteblivit i den parlamentariska arenan (vilket så klart inte gäller fallen Ungern och Polen).

Stigermarks definition av det politiska är värdefull för att förstå hur det kan komma sig att svenskar som etnisk grupp konsekvent röstar för politiska alternativ som inte verkar för att skydda deras intressen, utan som tvärtom motarbetar dem på alla tänkbara sätt. Han utvecklar sina tankar kring detta på ett mycket trovärdigt sätt. För att kunna hävda våra intressen måste vi först förstå våra intressen. Stigermark har i andra sammanhang pratat om hur identitet föregår intresse; vi har ingen möjlighet att identifiera våra intressen på ett rimligt sätt om vi samtidigt saknar en tydlig självbild. Han gör en maktanalys som tangerar vid Burnhams, som var rotad i både den machiavelliska politiska skolan och den marxistiska traditionen, där stort fokus läggs på att identifiera faktiska intressegemenskaper. Svenskar i allmänhet känner sig inte längre delaktiga i någon övergripande nationell intressegemenskap eller så har de en rad olika missuppfattningar om den som existerar. Någon annan slutsats är svår att komma fram till mot bakgrund av den politik som förs och som merparten av svenskarna ställer sig bakom. De faktiska förutsättningarna att åstadkomma politiska förändringar finns, hävdar Stigermark – svenskarna är ännu i majoritet och skulle om de ville kunna rösta för en alternativ utveckling. För att förstå varför de inte gör detta är det alltså viktigt att sätta sig in i hur politik och kultur överlappar och hur viktigt det är att metapolitiskt arbete löper parallellt med traditionell partiverksamhet. Det betyder inte att de som bedriver metapolitik måste engagera sig partipolitiskt, men deras inverkan på den offentliga debatten i egenskap av opinionsbildare bör komplettera en motsvarande partipolitisk tendens. I annat fall riskerar dissidentrörelsen att bli en salongsföreteelse, överintellektualiserad och passiv. ”En organisk intellektuell är en aktivistisk sådan, inte en världsbortvänd navelskådare”, som Stigermark skriver1.

Betydelsen av narrativ

I bokens kanske mest intressanta kapitel, ”Identitet kontra intressen”, gör Stigermark något i mitt tycke väldigt intressant: han ifrågasätter den gängse förståelsen av intressen som något i sig självt alltid uppenbart. Många personer på högerkanten föreställer sig att deras motståndare är dumma i huvudet som inte vill köpa deras identifierade intressen. De ser det som en självklarhet att alla svenskar borde hävda sina nationella intressen. Problemet är att svenskar i gemen inte identifierar sig som nationalister. Åter alltså: identitet föregår intressen. Stigermark skriver mycket träffande om detta:

Att svenskar har intressen är del av en berättelse – den nationalistiska berättelsen – vilken jag och många andra berättar tillsammans och låter definiera vår politiska agenda. På samma gång finns det andra, och dessa är betydligt fler, som har andra berättelser, och andra identiteter, i vilka svenskarna och deras intressen inte ges riktigt samma betydelse. Det är knappast ett kontroversiellt påstående att den officiella berättelsen om Sverige är den man kan kalla ”den humanitära stormakten”.2

Vi har en förhärskande berättelse i Sverige, vilken i hög utsträckning också blivit institutionaliserad i våra statliga medier, förvaltning och rättsväsende. Den utbredda identifikationen med denna berättelse förklarar också den segdragenhet som präglar den svenska politiska utvecklingen. De omfattande problem som det svenska samhället dras med kan alltså ha en förklaring, även om det inte är den enda förklaringen. Stigermark är noggrann med att betona att han inte tror på monism – att allt har sin rot i en enda förklaring. Däremot har tanken gällande ett övergripande narrativs betydelse för samhällsutvecklingen i stort lyst med sin frånvaro, både inom den svenska högern men också i samhällsdebatten i sin helhet. Det förklarar väldigt mycket – det förklarar varför både Alliansen och det rödgröna blocket implementerar mer eller mindre samma politik, även om de utåt sett vill betona sina ideologiska skillnader; det förklarar också varför det är så svårt att implementera gällande lagar och regler inom kriminalpolitiken, exempelvis när det kommer till att utvisa invandrare som begått svåra brott till länder som skulle ge dem drakoniska straff. Eftersom Sverige är en självutnämnd humanitär stormakt kan vi inte gärna implementera åtgärder som inte är humanitära enligt vår självbild – hur konstigt det än låter så ligger det inte i vårt intresse att utvisa personen, då det är en åtgärd som går emot vår självuppfattning. Vi vill inte offra vår identitet för våra intressen.

Vår identitet har emellertid sett annorlunda ut om vi går bakåt i historien. Stigermark hänvisar till statsvetaren Erik Ringmars avhandling, Identity, Interest and Action (2008) som forskat på det svenska deltagandet i det 30-åriga kriget. Han kommer fram till att det svenska deltagandet främst motiverades utifrån en vilja att försvara den nationella identiteten. Svenskarna såg på sig själva vid denna tid som en storpolitisk aktör och det var därför viktigt att demonstrera detta genom ett militärt deltagande i konflikten. Det märks att Ringmars argumentation satt sina avtryck på Stigermarks undersökning. Jag citerar en hänvisning som Stigermark gör till Ringmar:

We can know what our interests are, it seems, only if we can first settle the question of who or what we are ourselves. Thus to ask someone to make a careful deliberation of preference is to ask that person to figure out what he or she “really wants”, but in order to answer that question he or she will first have to figure out who he or she “really is”. Only as the real person can he or she have real interests.3

Stigermark drar slutsatsen att intressen är flytande och föränderliga. För att få reda på vad som är våra genuina intressen behöver vi först och främst ställa oss frågan: vilka är vi? Ett intresse genererar ingen handling i sig. ”Det måste till någonting mer. Det som behövs är någonting som kan övertyga oss om att vårt synbara intresse fordrar någon form av handling”.4

Memer som politiskt vapen

I enlighet med bokens titel innehåller Stigermarks undersökning också ett kapitel som tar upp memer som politiskt och kulturellt fenomen. Det är en mycket intressant del i boken eftersom memerna i mångt och mycket uppstår i skärningspunkten mellan politik och kultur. Inom ramen för Stigermarks behandling av ämnet ges memer en offensiv innebörd:

Syftet med den memetiska krigföringen är att skapa utrymme i den kulturella terrängen och undanröja de mentala barriärer som står i vägen för politisk framgång och förändring. Den memetiska krigföringen är i hög grad en amerikansk fortsättning på den franska nya högerns metapolitiska koncept. Memerna är det artilleri med vilket alternativhögern skjuter sönder vänsterns alla moraliska tabun.5

Han hävdar att memerna snarare utgör en form än ett innehåll i sig. De kan vara bärare av ett innehåll, men det beror på formen (det behöver inte finnas något politiskt budskap i en tränings-mem, eller i en mem på en katt som gjort något lustigt, exempelvis). Memerna utgör en del av den mer övergripande internetkulturen, vilket förklarar deras samtida spridning och popularitet. Det är lätt att sprida vidare en mem med ett politiskt budskap med tanke på hur många andra memer som sprids vidare. Det räcker oftast med att det finns någon slags elementär igenkänningsfaktor hos personen som ser memen för att sprida den vidare. Det är inte de mest intellektuellt upphöjda memerna som nödvändigtvis sprids vidare, utan de bäst lämpade, enligt Stigermark. Därför är också utformandet av en mem något av en konstart – att paketera idéer i en sådan form att de blir manifesta för åskådaren på ett lättfattligt sätt. En intressant poäng som Stigermark vill lyfta fram är att man med memer kommer runt de tabun som finns i offentligheten; de innehåller en viss distans till de som tar emot och sprider dem. Samtidigt innehåller de ofta något allmänmänskligt, något som gör att de känns igen av mottagarna. Han gör en referens till karaktären Bane i Batman-filmen The Dark Knight Rises (2012), som konfronterar Dagett, mannen som lejt Bane för att förstöra Bruce Waynes företag:

Bane behöver inte Dagett längre. Dagett försöker kontra med att han betalat Bane en liten förmögenhet för hans tjänster och det är i det läget som Bane säger: ”och du tror att det ger dig makt över mig?”. […] Det är denna scen som har översatts och blivit en populär mem; även om innebörden har blivit en annan än pengar. Men det handlar fortfarande om att stå bortom någonting och inte låta sig styras.6

Memen med Bane är ett exempel på en särskilt lyckad mem. Inte minst blev den populär under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 när den användes för att ironisera över att Donald Trump anklagades för att vara rasist av det liberala etablissemanget (i en version av memen har Bane en MAG-mössa på sig). Stigermark konstaterar att memerna är bärare av mening och huruvida de vinner spridning beror i hög grad på hur de blivit utformade. Exempelvis så vinner inte en mem spridning bara för att den uttrycker ett tidsmässigt relevant budskap. Detta budskap måste också innehålla en sanningshalt som är svår att invända emot.

Ett annat exempel på effektiva memer som Stigermark tar upp är den så kallade orchpostningen. Genom att använda sig av språk och sceneri från Tolkiens Midgård ironiseras det effektivt över det nuvarande tillståndet i Europa, där mängder av migranter sveper in över gränserna för att ta del av den europeiska välfärden. I memerna framställs detta som en invasion av orcher, med allt vad det innebär i form av gruppmåltider (gruppvåldtäkter), sauronism (islamism) och droskbränder (bilbränder). Exemplet med orchpostningen är särskilt belysande eftersom det så tydligt visar hur effektiva memer kan vara som politiskt vapen. Alla vet att orcher förknippas med dåliga ting och när vi läser om hur orcher begår gruppmåltider och bränner droskor, så krävs inte någon större tankeverksamhet för att skapa associationer till vår egen tid och samhällsordning.

Avslutande reflektioner

Stigermarks undersökning är tämligen kort (152 sidor) men det ämne han behandlar är oerhört komplext och därför är de slutsatser han kommer fram till både imponerande och intressanta. En av dessa slutsatser är att vi behöver uppnå en symbios mellan eliterna och de intellektuella för att åstadkomma en samhällsförändring. Det är vidare nödvändigt att skapa plattformar och sammanhang där identiteter framhävs och försvaras, samtidigt som de kopplas till meningsbärande berättelser. Högern har att lära av vänstern: det var inte bara de intellektuella som grundlade vänsterns framgångar, vilket är en vanlig föreställning hos många högerpersoner (uppfattningen att 68-rörelsens intellektuella bara dök upp från ingenstans och förändrade samhällsklimatet helt egenhändigt, är både historielös och naiv). ”[…]utan politiker, tjänstemän osv, hade dessa idéer aldrig kunnat förverkligas och bli en del av den hårda makten. De intellektuella lade grunden för mångkulturen, politikerna genomförde visionen och försvarade den”.7

Jag delar i hög utsträckning Stigermarks slutsatser. Det är aldrig ett enskilt samhällselement som står för sociala, ekonomiska och politiska förändringar. Det finns deltagare ur alla olika samhällsgrupper och yrkeskategorier som på olika sätt relaterar till varandra, som sammantaget bildar den grupp som genomför en samhällsomvandling. Den framväxande handelsklass som ingick i det franska borgerskapet hade exempelvis deltagare ur olika samhällsgrupper – där fanns adelsmän som såg politiska förändringar som något nödvändigt, men där fanns också adelsmän som försvarade den rådande ordningen; det fanns likaså bönder som tjänade på jordreformer, liksom det fanns bönder som förlorade på dem; likaledes fanns det i det traditionella småborgerskapet mindre företagare och hantverkare vilka inte gynnades av framväxten av stora manufakturer (proto-industriella fabriker). Det är förvisso ofta en politisk eller social idé vinner prominens hos en given samhällsgrupp, men enskilda personer ur andra grupper är aldrig immuna från att påverkas av samma idé. Högern har som bekant mycket att lära av detta. Även om den polemiska uppställningen mellan folket och etablissemanget, mellan nationalism och globalisering, är illustrativ och givande i någon mening, så tar den inte riktigt hänsyn till det faktum att det även inom etablissemanget finns personer som är beredda att göra folkets sak till sin egen, överlöpare om man så vill. Vissa är beredda att göra det mer offentligt, som Katerina Janouch, som en gång i tiden tillhörde etablissemanget, medan andra personer håller sig mer i bakgrunden. För den som strävar efter att genomföra politiska förändringar i samhället krävs en genomtänkt kommunikation med alla samhällsgrupper. Det behövs analyser gällande vad enskilda personer i den förhärskande klassen skulle kunna tänkas vara attraherade av och att man skapar utrymme i sin förening, i sitt förbund eller politiska parti för dessa personligheter. Kort sagt: en framgångsrik motrörelse som önskar etablera en mer hälsosam samhällsordning och alternativ berättelse behöver skapa en resonans med alla samhällsgrupper, inte bara arbetare eller akademiker. Det gäller så klart även den memetiska krigföringen som sådan: det som en 20-åring tycker är träffande i en mem kanske en 60-åring inte kan relatera till. Även memerna behöver en viss sociologisk anpassning för att träffa rätt.

Något bör också sägas om bokens komposition och språk. Stigermark förklarar tydligt vad som är hans målsättning med undersökningen: att undersöka skärningspunkten mellan politik och kultur och vad som kan utgöra bakgrunden till samhällsförändringar. Han förklarar också vad som är hans egen position – genom att ta parti för den nationalistiska berättelsen om Sverige och svenskarna är han ärlig och rak, läsaren behöver aldrig tvivla på vart hans sympatier ligger. På så sätt upprätthåller han en hälsosam distans till ämnet. Man slipper den där messianska tonen som är så vanlig i vissa politiska högerkretsar. En annan sak som jag tycker Stigermark gör bra är att han lyckas hålla sig undan althögerns språkbruk, vilket gör att boken är presentabel och givande även för personer utanför althögerkretsar. Det är lätt annars att omedvetet falla ner i en terminologi som man till vardags brukar. Språket i sin helhet är klart och tydligt. Trots att Stigermark har gedigen akademisk bakgrund som statsvetare färgas inte hans framställning av fikonspråk i någon större utsträckning, även om vissa begrepp möjligen fordrar viss tidigare bekantskap. Oavsett så torde hans bok vara ganska lättillgänglig, även för personer som i vanliga fall bara läser politiska handböcker och manualer (Stigermark har inte haft ambitionen att presentera en Reader’s Digest-bok över hur man förändrar samhället). Undersökningen har begränsningar i förhållande till ämnets inneboende omfattning – han hänvisar till betydelsen av berättelser för att underhålla framväxten och omvårdnaden av identiteter, men går inte in djupare på vilka berättelser det skulle kunna röra sig om (finns det en nationalistisk berättelse om Sverige, eller finns det flera?). Detta är förvisso inte något som hör till det grundläggande syftet med Stigermarks undersökning. Men då betydelsen av berättelser ter sig väldigt avgörande i sammanhanget, inte minst för att förklara den inneboende spänningen mellan identitet och intresse, så kanske något ytterligare borde blivit sagt om det. Det spelar måhända ingen roll. Stigermark har i sitt verk givit ett stort bidrag till förståelsen av metapolitikens möjligheter och begränsningar, liksom bidragit med värdefulla insikter om de komplexa omständigheter där politiken och kulturen överlappar, som på memernas område. Det finns mycket mer att säga i ämnet och jag hoppas Stigermark får möjlighet att utveckla sina tankar i ett uppföljande verk, där större fokus läggs på hur en alternativ berättelse kan slå rot och breda ut sig på den nuvarande, självutplånande berättelsens bekostnad. I Memetisk krigföring har Stigermark hursomhelst gjort ett pionjärarbete. I ett svenskt politiskt sammanhang är boken en blivande klassiker.

Jag ger boken fem pickelhuvor av fem möjliga.

Carl Oscar Andersson

  • 1 Stigermark (2018), s. 41.
  • 2 Stigermark (2018), s. 46.
  • 3 Stigermark, (2008), s. 54.
  • 4 Stigermark, (2008), s. 55.
  • 5 Stigermark, (2008), s. 108.
  • 6 Stigermark, (2008), s. 129.
  • 7 Stigermark, (2008), s. 150.