Patrik Forsén: “Kränkthetsstudier” underminerar hela akademin

0

Under hösten briserade “The Grievance Studies affair“, vilket visade upp ett skrämmande haveri inom akademin i USA, något som med all säkerhet pågår även här i Sverige.

Den 19 maj 2017 publicerade filosofen Peter Boghossian tillsammans med matematikern James Lindsay den medvetet felaktiga artikeln The Conceptual Penis as a Social Construct i tidskriften Cogent Social Sciences.

Artikeln, som bland annat kopplade penisen till den globala uppvärmningen, var enligt författarna själva inte särskilt bra och dess genomslag blev heller inte särskilt stort, mycket tack vare att tidskriften den publicerades i har ett lågt anseende. Men artikeln hade likväl publicerats, även om den mer etablerade tidskriften Norma hade nekat publicering. Det här gav de båda artikelförfattarna blodad tand.

Trots, eller snarare tack vare, att de båda artikelförfattarna själva är liberala vänsterakademiker (Peter Boghossian har till exempel kallat den kände Republikanen Mike Huckabee för en ”bonafide lunatic” – äkta galning) hade de sett att alltmer urspårade teorier fått fästa på universiteten, något som också påverkat samhället utanför universitetsområdet.

Under augusti fick de sällskap av Helen Pluckrose, redaktör för det liberala magasinet Areo och nu startade ett intensivt arbete.

Ett drygt år senare, i oktober 2018, publicerade trion artikeln Academic grievance studies and the corruption of scholarship (ungefär kränkthetsstudier och korruptionen inom den akademiska världen) i Areo med de inledande orden: ”Something has gone wrong in the university”. Närmast ett understatement skulle det visa sig.

Trion kallar sig för oroade akademiker och anger själva att syftet med projektet är att väcka debatt och peka ut nödvändigheten av reformer, något de menar att tidigare försök att skapa debatt misslyckats med (till exempel Sokalaffären). De identifierade specifikt vad de kallar för kränkthetsstudier (grievance studies) som ett problemområde där de menar att metodiken och skepticismen har fått ge vika för en rent ideologisk diskurs, vilket i sin tur skadar forskningen och trovärdigheten för bland annat ras- genus- och sexualitetsstudier.

Under de tio månader som trion producerade artiklar, fick de upp antalet till hela 20 stycken, i genomsnitt en artikel var trettonde dag. I USA brukar sju publicerade artiklar under sju års tid räknas som en standardnivå för att få en akademisk tenure, ett slags anställningsform skapad för att upprätthålla och skydda den akademiska friheten. Sju av artiklarna publicerades eller väntade på att bli publicerade, medan övriga artiklar blev tillbakaskickade för revidering eller helt nekade. Projektet var tänkt att hålla på i 18 månader, eller tills dess att alla artiklar hade blivit publicerade (att få en artikel publicerad är en process som kan ta över ett halvår), men på grund av att grävande journalister hade börjat komma projektet på spåren efter att ha upptäckt att den som stod som artikelförfattare till en av artiklarna var en påhittad person, drog trion i bromsen och publicerade sin rapport i sin helhet i förtid.

Vi kan börja med att konstatera att trion lyckats med målsättningen att skapa debatt. Artikeln i Areo har delats över 50 000 gånger på sociala medier och den drygt sex minuter långa YouTube-film som projektgruppen släppte i samband med att projektet blev offentligt har setts över en halv miljon gånger. Debatten har nått långt utanför USA, även till Sverige – och det gjorde den faktiskt redan i samband med publiceringen av fejkartikeln The Conceptual Penis as a Social Construct, där bland annat Metros Viralgranskaren sträckte ut hakan och menade att publiceringen av artikeln i Cogent Social Science var ett bevis för att det akademiska publiceringssystemet fungerade eftersom den mer ansedda tidskriften Norma hade nekat artikeln. Viralgranskaren menade vidare att just systemet med referentgranskning (peer review) som Norma använder sig av bevisligen fungerade då Norma avvisade artikeln och istället hänvisade till Cogent i ett automatiserat e-postmeddelande där de även pekar på att Cogent använder sig av ett pay-to-publish system.

Andra försvarare av kränkthetsstudier resonerade i liknande termer. Det här var ett bevis på att systemet fungerar och det här fräcka försöket att indirekt kritisera bland annat genusvetenskapen föll platt, menade man.

Det tog inte trion särskilt lång tid att anpassa sig och lära sig systemet (alla tre är erfarna akademiker med bland annat lärar- och författarbakgrund) och snabbt började de att producera rena fejkartiklar – som dessutom publicerades hos ansedda tidskrifter. ”Hundparksartikeln” (Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity in Urban Dog Parks in Portland, Oregon), var en av dessa, där författaren hävdar sig ha undersökt upp mot 10 000 hundgenitalier och där tesen är att den grasserande våldtäktskulturen i hundparkerna och systematiska förtryck mot ”den förtryckta hunden” går att koppla till mänskliga attityder vilket ger en insikt i hur man kan träna män att undvika deras naturliga böjelse för sexuellt våld och översitteri. Artikeln fick utmärkta recensioner. Så pass utmärkta faktiskt att tidskriften i fråga, Gender, Place, Culture, ville ha med artikeln i en specialutgåva för att fira tidskriftens 25 års jubileum som en av de 12 främsta artiklar som tidskriften hittills har publicerat.

Så vad säger egentligen “The Grievance Studies affair” oss? Att ett system som referentgranskning inte till fullo är optimalt var redan de flesta medvetna om. Det finns inte heller en självklar lösning på problemet och även om systemet inte är perfekt är det ändå uppenbart bättre än de flesta andra lösningar. Samtidigt så har affären visat att problemet inom kränkthetsstudier potentiellt är enormt. Det är inte orimligt att dra slutsatsen att kränkthetsstudier, där bland annat genusvetenskap ingår, enbart är ideologiskt motiverade teorier och inte vetenskap i traditionell mening. Universiteten förvandlas till gigantiska ekokammare där avvikande åsikter brännmärks och förkastas innan de ens har tillåtits att få komma upp till ytan för en seriös diskussion och debatt. Vi talar här inte om endast bekräftelsebias utan om ett helt eget ekosystem där den smala åsiktskorridoren helt utestänger all form skepticism, kritik och debatt.

Charlotta Stern som är docent i sociologi på Stockholms Universitet och som har god insyn i svensk genusvetenskap beskriver närmast utövarna av genusvetenskapen som en ideologisk sekt, som vägrar att ta till sig fakta om könens skillnader om de presenteras för dem. ”[…gender sociology insulates its sacred beliefs from ideas that challenge those beliefs, even when the challenging ideas are very well-grounded]

Det här är också projektets kärnkritik. De menar att arvet från medborgarrättsrörelsen, den sexuella revolutionen och kvinnans frigörelse, de homosexuellas rättigheter och stärkande av minoriteter nu håller på att kuppas av knäppskallar som riskerar att förstöra och omkullkasta den senare delen av 1900-talets frigörelsekamp. Häri ligger också motiveringen till att angripa just kränkthetsstudier.

Personerna bakom affärens egna ideologiska hemvist har sitt ursprung i klassisk liberalism. De har trots det blivit anklagade för att inte stå bakom rörelserna som ledde fram till medborgarrättsrörelsen, Gay Pride och den andra vågens feminism då de kritiserar dagens rådande identitetspolitik. De menar att skillnaderna inte alls är en fråga om ren semantik, utan att det finns väsentliga delar som skiljer sig mellan universell liberalism och identitetspolitik där den klassiska liberalismen fokuserar på individens rättigheter medan identitetspolitik bygger explicit på gruppnivå, där främjandet av en hel grupps ställning kontra en annan mer bemedlad grupp ligger i fokus.

Affären är, som tidigare nämnts, inte första gången som liknande ”trollningar” har gjorts inom akademin. Just detta, att det gång på gång visar sig vara alltför enkelt att få artiklar publicerade så länge som de passar in i det rådande politiskt korrekta klimatet, och själva omfattningen av affären gör att man kan dra slutsatsen att vi står inför ett generellt problem eftersom vetenskapen ideologiseras och avvikande uppfattningar (som mycket väl kan vara korrekta) utesluts från publicering, samtidigt som falsifierade vetenskapsartiklar godkänns just på grund av dess ideologiskt korrekta innehåll.

När själva miljön för kränkthetsstudier blir så pass toxisk att inga avvikande åsikter tillåts spiller det över även på resten av samhället, vilket leder till en allt starkare polarisering mellan olika grupper, vilket vi kan se tydligt idag där identitetspolitiken har gjort att grupp ställs mot grupp och det pågående kulturkriget alltmer liknar ett lågintensivt inbördeskrig både i USA, men även till viss del här i Sverige.

Vi kan konstatera att synen på affären avgörs av vilken ideologisk hemvist betraktaren har och det är inte så konstigt. Synen på kränkthetsstudier delar befolkningen i olika läger. Som ett exempel kan Ungern nämnas, som nyligen meddelade att de kommer att avsluta alla genusstudier på statliga universitet, med motiveringen att det är frågan om en ren ideologi, enligt Ungerns motsvarande utbildningsminister att jämföra med ”marxism-leninism”. Kritiker till troll-projektet menar istället att artiklarna faktiskt inte var så uppenbart falska, även om de i rubriksättning och reklamsyfte överdrev innehållets orimlighet, samtidigt som en majoritet av artiklarna faktiskt nekades publicering.

I en tid då objektiv sanning ersätts av subjektiva åsikter, där identitetspolitiken får ett allt starkare grepp om samhällsklimatet och polariseringen riskerar att leda till allt skarpare konflikter mellan olika grupper är det viktigt att poängtera att vi hellre bör försöka få fram något konstruktivt ur debatten som uppstått på grund av denna och liknande trollningar. Det är lätt att man rent instinktivt gräver ner sig i sin egna ideologiska skyttegrav och därmed bara hjälper till att cementera de metertjocka murar som redan har byggts upp mellan olika grupper i samhället. Alltmer verklighetsfrånvända teorier fått fäste på universiteten i synnerhet och samhället i allmänhet.

Kopplingen mellan bristen på sökandet efter den objektiva sanningen och en ökad ideologisering och polarisering framträder här tydligt. Trion varnade i sin slutsats för att främst konservativa skulle använda deras trollande för att angripa själva universiteten. Men frågan är om inte det är den rimliga slutsatsen. Universitetens roll kan knappast vara att fungera som statligt finansierade institutioner befolkade av personer som lägger fram extrema teorier, som avfärdar vetenskapliga fakta och som är villiga att lyfta fram den ena stolliga teorin efter den andra, så länge som teorin överensstämmer med det rådande paradigmet. De första universiteten i Europa växte tvärtom fram ur den katolska kyrkan där den objektiva sanningen utgjorde grunden i den skolastiska filosofin.

En reformation för att ”normalisera” det akademiska systemet kan omöjligen ske innan en mer sansad debatt kan börja föras, där positionerna inte låser sig automatiskt. Idag ser ett sådant scenario ut att vara långt borta. Kanske kan affären göra att några av låsningarna kan släppa, men lika troligt är att den bara spär på redan etablerade uppfattningar om sakernas tillstånd av den enkla anledning att trollningen gör att vi alla blir ännu mer medvetna om att vi inte längre kan lita på någonting.

Har Trump eller Clinton rätt? Är invandring bra eller dåligt? Får man cancer av rött kött? Vi överöses med åsikter och fakta i ett ständigt ökande flöde, där den enda trygga punkten i världen är vår egna övertygelse om hur saker och ting förhåller sig. För att inte helt drunkna tar vi därför ett krampaktigt tag kring vår egna övertygelse och släpper den inte oavsett vilken fakta som kommer stormande emot oss. Och hur skulle vi kunna överleva om vi gjorde något annat? Det skulle vi antagligen inte. Samtidigt som vi måste vara beredda att kompromissa och lära oss att leva under de nya förutsättningarna som IT-samhället erbjuder oss. Antagligen befinner vi oss i en anpassningsperiod mellan två olika tidsåldrar där vi helt enkelt måste hitta en rimlig väg framåt. Det kommer säkert att ta sin tid, men hur det än går så behöver vi här och nu göra det vi kan för att kyla ner samtalet, annars finns risken att samhällssplittringen spårar ur till en öppen konflikt, även om den risken kan kännas avlägsen just nu när vi sitter och sveper på våra smarta telefoner.

Patrik Forsén