På besök hos CasaPound

0

Sommaren 2018 besökte en delegation från Nordisk Ungdom den italienska fascistorganisationen CasaPound. Här är deras reseberättelse:

För de flesta är den första upplevelsen av Rom den hektiska och lätt kaosartade tågstationen Termini. Stationen ligger mitt i centrala Rom och därifrån kan man enkelt ta sig till alla stadens sevärdheter. Vår första anhalt är dock belägen endast en gata bort, på Via Napoleone III. Byggnaden är ett sjuvåningshus som tidigare användes av en italiensk myndighet men som de senaste 14 åren varit ockuperad av den fascistiska organisationen CasaPound Italia.

Svarta och röda områden

Samma sekund som vi lämnar tågstationen Termini och tar våra första steg söderut kliver vi in i det ”svarta” området av Rom, i kontrast till de många röda delar som ligger utspridda i Rom och speciellt på motsatta norra sidan av stationen. Här delar sevärdheter som Colosseum, Forum Romanum plats med fascistiska företag som en bokhandel, caféer, restauranger och annat. I den här delen av Rom kliver man alltså inte in med en Che Guevara t-shirt om man inte är en turist som gått vilse.

När vi viker in på Via Napoleone III dras blicken omedelbart till två flaggor längre upp på gatan. Först en stor EU-flagga med ett tydligt och kaxigt rödsprejat kryss över. Rakt ovanför hänger också CasaPounds ikoniska röda flagga med sköldpaddan på. När vi närmar oss huset ser vi hur organisationen har skrivit sitt namn i sten på husets fasad. Ett minst sagt vågat drag då ockupationen nyligen hamnat på polisens topp tre prioriteringar på ockupationer som ska vräkas.

Trots att huset drivits som boende för fattiga barnfamiljer i 14 år och trots att över 90 personer nu får boende av CasaPound har polisen valt att för första gången lägga byggnaden bland de översta på listan av ockupationer som ska bort. Många tror att det var en del i kompromissen mellan de två regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen. Italiens nuvarande inrikesminister och ordförande för Lega, Matteo Salvini, har tidigare nämligen själv besökt ockupationen. CasaPound har även stött representanter från Lega inför det senaste EU-valet. Ett tydligt avståndstagande mot CasaPound kan därför ha setts som ett krav från Femstjärnerörelsen för att få bilda koalition.

Att CasaPound inte utan vidare kommer ge upp huset blir dock tydligt när vi trycker in ringklockan bredvid den 3 meter höga förstärka porten in till huset. Ut genom ett fönster sex meter upp dyker huvudet på en aktivist ut och ropar något på italienska. Vårt svar blir lika enkelt som självklart, vi pekar på oss själva och skriker ”Nordic Youth”. Huvudet försvinner in och en minut senare öppnas den stora porten och två leende aktivister hälsar oss med den klassiska romerska hälsningen där man inte tar i hand, utan istället omfamnar varandras underarmar.

Bland gudar och barnvagnar

När vi stiger in i byggnaden möts vi av en stor hall.  Enligt tusenåriga romerska traditioner är väggarna prydda med husets gudar. Skillnaden är dock att istället för de gamla romerska gudarna, som Mars och Jupiter, är väggarna prydda med namn som Jünger, Hamsun och Codreanu. Säkerheten blir återigen tydlig då vi inser att vi står i en sluss. Den stora porten stängs och en mindre dörr öppnas som tar oss vidare in i byggnaden. Källaren, andra och översta våningsplan använder CasaPound till sin egen verksamhet. Resten av byggnaden har de restaurerat och överlåtit till boende för ekonomiskt utsatta italienska familjer. ”De är inte politiska och de är inte medlemmar, de är bara ekonomiskt utsatta familjer som inte kan hitta boende i dagens Italien” förklarar vår guide. Det är inte svårt att förstå att boendefrågan är svår i Italien. Ett land med en femtioprocentig ungdomsarbetslöshet och där bristen på inkomst tvingar unga att bo kvar hos sina föräldrar långt in i trettioårsåldern.

I byggnadens källare finns ett enkelt gym och en musikstudio där aktivister kan träna på nya instrument eller spela in låtar. På andra våningsplanet blir deras fokus på säkerheten åter tydlig med ett ledningsrum fyllt med skärmar som visar bilder från övervakningskameror runt huset. Rummet är bemannat av minst en aktivist 24 timmar om dygnet som bevakar kameror, släpper in besökare och larmar andra i organisationen om problem skulle uppstå. Och även om denna ockupation klarat sig bra genom åren har problem uppstått. Exempelvis när ett stort polisuppbåd samlades utanför byggnaden för att genomföra en husrannsakan. CasaPound samlade då ihop alla sina aktivister framför huset och inledde en dialog med polisen på plats. ”De ville komma in med 50 man, men vi kan aldrig acceptera att släppa in så stora grupper att de kan ta kontroll över huset. Efter förhandlingar gick vi med på att släppa in 3 poliser som fick genomföra husrannsakan.” säger guiden samtidigt som han visar oss ut mot trapphuset för att ta oss upp till byggnadens tak.

Vi passerar flertalet våningsplan på vår väg mot taket. På de flesta våningar syns spår av barnfamiljerna i form av små blå cyklar, ett par avslängda rosa sandaler och en och annan barnvagn. ”Vi ger dem inte boende här för att vi försöker rekrytera dem. Av tjugo familjer, kanske en blir intresserad av vår ideologi och stödjer oss. Men det är inte för rekrytering som vi hjälper dem. Vi gör det för att det är det rätta att göra”. För första gången under vår resa har vi stött på genuiniteten som genomsyrar organisationen. CasaPound är något annat än en ren ”proteströrelse” utan krav på att uppnå resultat i samhället likt många andra organisationer i vår sfär. Att så många italienare får hjälp med tak över huvudet, grundläggande hälsokontroller eller brödföda varje dag utan att behöva ge något tillbaka som att själva aktivera sig eller ens behöva sympatisera med ideologin är en fingervisning om vikten av att bygga en sund kultur inom en organisation för att kunna bli framgångsrik.

Vår guide talar om sina aktivister och hur de första stegen in i organisationen tas. Det första en person gör är att delta på en aktivitet där personen får hjälpa sina medmänniskor i nöd, det kan exempelvis handla om att dela ut matpaket till behövande människor eller liknande. De som inte visar en offervilja försvinner snabbt från organisationen.

Vi tar de sista trappstegen upp till översta våningen. Där finns konferenslokaler som används i allt från föreläsningar till presskonferenser. Väggarna är prydda av inramade affischer från senaste valrörelsen. En sidodörr leder till en liten trappa som tar oss upp på taket. Utsikten är fantastisk och man ser flera av Roms kända landmärken. ”Rom byggdes på de 7 kullarna. Vi är på toppen av en av kullarna, så vi kan se hela staden”. Kopplingen mellan den gamla republiken och den moderna staden är alltid nära. På kvällen ska studentorganisationen Blocco Studentesco ha grillkväll på taket och vi blir inbjudna att återkomma då.

Kampens martyrer

På vägen ner stannar vår guide upp och pekar på en affisch med bilder på ett tjugotal unga män och en ung pojke. Alla på affischen, inklusive pojken i 8-årsåldern är personer mördade av vänstern under de senaste decennierna. Pojken dog när vänstersympatisörer tände eld på ett familjehus. Pappan i familjen kastade ut sin fru från andra våningen och hoppade med yngsta barnen i famnen. Äldsta sonen hade fått i uppgift att hämta sin lillebror och hoppa tillsammans men de kom aldrig ut. När brandkåren väl anlände hittade de den äldre brodern liggande ovanpå sin lillebror som skydd mot lågorna men båda två var döda.

-Vi kan aldrig blunda för det blod som offrats. Många undrar varför vi kallar oss fascister när det är ett så stigmatiserat ord. Att sluta kalla oss det är att börja förneka vår historia och därmed förneka dessa unga män och barns offer. Det kan vi aldrig göra.

CasaPound har själva aldrig fått några medlemmar mördade. De flesta män på tavlan tillhörde det post-fascistiska partiet M.S.I. på 1970 när striderna rasade som hårdast mellan olika politiska grupper i Italien. En tradition som levt från den tiden och som numera arrangeras av CasaPound i Rom är Acca Larenzia. En demonstration till minne av 3 unga män som mördades och som fått stå som symbol för alla de mord som skedde.

Varför just morden på dessa tre valts ut som en dag att minnas och hedra, är för med den brutalitet som de genomfördes. De första två killarna som dog var en del av en större grupp som var ute och umgicks en kväll. När de står på gatan glider en bil förbi som stannar, sticker ut ett gevär och öppnar eld. En av killarna träffas av flera skott och dör omgående. En annan träffas i lungan men lyckas öppna dörren till huset de står utanför och hjälpa sina vänner in medan skotten viner omkring dom. När de tror att kusten är klar och går ut igen inser de att en av deras vänner hade sprungit åt andra hållet. Han hade dock blivit upptäckt och helt sonika avrättad med flera skott mot kropp och huvud.


Vad som gör denna händelse än mer unik är hur den tredje unga mannen dör. Ganska omgående samlas en stor folksamling för att sörja de kamrater som mördats. På plats fanns också journalister och poliser där flera av journalisterna beter sig respektlöst mot liken. Journalisterna går i blodet och flyttar på filtarna som lagt över kropparna för att kunna ta bättre kort. När en av de mördades kamrater konfronterar en journalist och ber denna uppvisa respekt mot de döda svara journalisten med ett hånskratt och kastar en fimp på ett av liken. Kamraten hoppar då på journalisten och en av de närvarande poliserna väljer att dra sin pistol och skjuta honom. Efter att ha skjutit ett skott låser sig polisens pistol varpå denna i lugn och ro tar sin kollegas pistol för att följa upp med flera skott in i mannens kropp, som omedelbart avlider. Sedan denna händelse samlas tusentals italienare varje år på dödsdagen för att minnas dessa tre men även alla andra som dött i kampen för Italien.

På fascistiskt café med japanska turister

Efter rundvisningen av CasaPounds högkvarter beger vi oss ut för att se oss omkring i Roms så kallade svarta område. Ganska snart inser vi att benämningarna på svarta och röda områden mest spelar roll för de italienare som deltar i den politiska kampen men inte så mycket för alla andra.

Vi slår oss ner på uteserveringen till ett trevligt fik. Ägaren är en storvuxen man med CasaPounds symbol tatuerad på vänster underarm. Han berättar att han faktiskt inte är italienare utan egentligen fransk-kanadensare. Han hamnade i Italien efter att ha arbetat som officer i många år i den kanadensiska armen och sökte något mer. Nu är han gift med en italienska, driver ett café och är en dedikerad aktivist i CasaPound.

På bordet bredvid sitter en grupp japaner som tittar fascinerat på fikets inredning och estetik. En grupp unga amerikanskor stannar till och beställer lemonad i värmen. För alla utomstående ser det ut som ett helt vanligt italienskt café.

– Har ni aldrig problem med vänstern? Frågar vi samtidigt som vi tittar på menyn.

– Jo, det är klart, här om veckan sprayade de ner hela fasaden med röd färg. Men på det stora hela håller de sig till sina områden och vi till våra. Det är som ett kallt krig. Går de in och ställer till oreda här så gör vi samma sak hos dem. Så det brukar vara lugnt.

På en tvärgata till fiket ligger en bokbutik. Den drivs av CasaPound och alla som arbetar där gör det ideellt. Väggarna är fyllda av böcker, men även t-shirts och annat som aktivister kan tänkas behöva.

– Jag sitter här två dagar i veckan, berättar aktivisten i kassan på knagglig engelska. Vi frågar om han har några svenska författare varpå han hoppar upp och springer till andra sidan av butiken. Där visar han en bok av den norska författaren Knut Hamsun. Nära nog konstaterar vi samtidigt som vi tar fram klistermärken från Nordisk Ungdom som aktivisten tar emot med ett stort leende.

Vi går ut i solen igen. På andra sidan gatan ligger en irländsk pub som sänder VM-matcherna och Sverige ska nu möta England. Turismen får ta en paus medan vi tävlar med det dussintal engelsmän som redan sitter på puben om vem som kan skrika högst åt Tv:n.

Hamburgare, solnedgång och piratflaggor.

På kvällen är vi tillbaka i CasaPounds högkvarter. På taket är det full aktivitet och unga aktivister håller man på att ta fram bord och stolar. I ett av takets hörn har en grill tänts och en provisorisk bar byggs. Det är Blocco Studentescos grillkväll så deltagarna utgörs främst av killar och tjejer i övre tonåren. Vi slår oss ner vid ett bord tillsammans med vår guide från tidigare under dagen.

En av de unga tjejerna kommer förbi med öl och hamburgare. På taket vajar CasaPounds flagga tillsammans med ungdomsförbundets svarta flagga med dess vita blixt. För de med lite historiekännedom känner man igen symbolen från BUF – Brittish Union of Fascist, som leddes av den karismatiske Oswald Mosley. Ett namn som även står på väggen i byggnadens entré.


Vi frågar vår guide hur mycket som en aktivist i CasaPound förväntas ställa upp för organisationen. Guiden vinkade in den första unga killen som gick förbi och ber honom sätta sig. Han ställer några frågor på italienska och vänder sig till oss. “Han sitter vakt här i byggnaden 8 timmar i veckan. Sedan deltar han i aktivism 2-4 gånger i veckan beroende årstid.”  På sommaren brukar det lugna sig lite då värmen blir för mycket. Om några dagar skulle han ge sig ut på sommarläger i en vecka tillsammans med 300-400 stycken andra från ungdomsförbundet. Kvällen går fort och framåt småtimmarna låter vi tacka för oss och lämnar festligheterna på taket.

Sunkiga röda ockupationer

Vi hade planerat att använda vår andra dag i Rom till att besöka de röda kvarteren. Efter att besökt två ockupationer inser vi dock att det inte är så mycket att se. Nedgångna fallfärdiga hus med knappt några fönsterrutor kvar där det vajar några slokande röda fanor. Nej tack, då finns det mer spännande saker att så i Rom. Vi beger oss istället mot Pantheon för att beundra europeisk högkultur när den är som bäst.

Colosseum och duellknivar

Framåt kvällen beger vi oss mot Colosseum. Antagligen en av världens mest kända byggnader och utan tvekan ett av Roms största turistattraktioner. Efter att ha vandrat ett varv runt byggnaden och blivit helt betagna av beundran för den romerska republikens ingenjörskonst slår vi oss ner på en restaurang på en sidogata. Eftersom vi åter befinner oss i Roms svarta kvarter sätter vi oss inte på vilken restaurang som helst. Just denna restaurang ägs och drivs av CasaPounds president Gianluca Iannone.

Kocken känner igen oss från vårt besök hos CasaPound kvällen innan och kommer genast över till vårt bord. Även han med CasaPounds omisskännliga symbol tydligt tatuerad på underarmen. Under hela kvällen springer han ut till vårt bord för att se att vi har det bra och uppskattar de specialiteter som han tillagat. Det är inte var dag som man har kocken ute vid bordet och känslan blir närmast att vi är viktiga gäster på en lyxrestaurang.

Liksom alla CasaPounds lokaler har även restaurangen en väldigt speciell estetik. På väggarna sitter på flera ställen små knivar inramade bakom glas. Vi frågar kocken som berättar att knivarna är klassiska duellknivar. Alla regioner har sin egen sorts kniv i Italien och historiskt har de använts för att lösa konflikter mellan bönderna på landsbygden. Hade två bönder en tvist kunde de ta fram duellknivarna. Vinnaren var den som först kunde ge blodsutgjutelse på sin motståndare. Vad de ville symbolisera med knivarna fick vi aldrig svar på, men gissningsvis är det en nick mot en äventyrligare tid. När allt inte styrdes av byråkrater, utan där män kunde sköta sina egna konflikter, men där gränser byggda på heder fortfarande fanns.

Vi tackar för oss och beger oss åter ut i natten. Rom och Italien är på så många sätt totalt olikt Sverige. Många av de utmaningar men också de möjligheter de har här finns inte i Sverige. Lösningarna på våra problem i respektive land är säkerligen också väsentligt olika. En sak har vi dock gemensamt, vi är alla européer och vi kämpar alla för vår frihet.