Till minne av Kim

Till minne av Kim

På förmiddagen i tisdags, den 30 januari, förolyckades en av mina mest älskade vänner, Kim Petrusson, i en arbetsplatsolycka i Hjällbo utanför Göteborg. Det har nästan gått en vecka, men chocken har fortfarande inte lagt sig. Vi skrev eller pratade med varandra varje vecka och det har alltid varit en självklarhet att kunna få tag i min reflekterande vän i Kungsbacka – endera när man haft olika idéer att diskutera, endera när man önskat tipsa om olika tänkare och böcker att läsa in sig på – men också kring livet i allmänhet. Vi kunde prata om vad som helst.

Jag träffade Kim för första gången på ett evenemang i Stockholm, hösten 2011. Jag slogs redan då hur redlig och sansad han var som person. Han hade förvisso starka övertygelser som han vågade stå upp för, men han var aldrig burdus, aldrig raljant och definitivt inte cynisk. Han trodde på ett människovärde, men ett värde som var rotat i tradition, andlighet och kultur. Kim var också en kunskapssökare, den största jag träffat i mitt liv och en bland få i min generation som jag skulle betrakta som likvärdig i det avseendet. Han var minst lika beläst som jag, vilket jag alltid funnit fascinerande då han samtidigt tränade som en spartansk elitsoldat och hade en familj att ta hand om. Han pratade ofta med mig om vikten av att ha balans mellan kropp och själ, om att varken träning eller läsning är ett självändamål och att det alltid – alltid – är den _hela_ människan som räknas. Jag använder begreppet “den hela människan” i texter och böcker jag skrivit, men där framstår det kanske ofta som abstrakt. Kim var verkligen en hel människa för mig, ett levande ideal.

Min vänskap med Kim fördjupades under 2012, en tid som jag minns tillbaka på som en tid av intellektuell utveckling och idérikedom i allmänhet – den kanske bästa i mitt liv. Vi brukade träffas i olika källarcaféer omkring Vasaplatsen i Göteborg och diskutera idéer, planer och projekt. Vid några tillfällen pratade vi om att skriva dialoger och sammanställa våra idéer i ett bokprojekt. Denna tid, våren 2012 fram till hösten 2012, minns jag som den kanske mest givande intellektuellt stimulerande tiden i mitt liv. Det var något bohemiskt över det, som att inget existerade utanför dessa härliga diskussioner. Kim präglade mig med sina idéer, tipsade om olika tänkare och traditioner jag borde kolla upp och reflektera kring. Vi lånade varandra böcker – vilket för mig var en stor sak, då böcker i princip är det enda materiella ting jag är rädd om och vårdar. Men Kim hade jag inga problem att låna ut till, jag visste att han älskade böcker och att läsa lika mycket som mig. Under åren 2012-2013 blev Kim – och har så förblivit – den enskilt största impulsen i min skrivargärning. Kim själv var också mycket duktig på att skriva och han pratade med mig om olika bokprojekt han tänkte sig i framtiden. Kim är den enda person som fullt ut förstått min egen idébas och jag vill i alla fall tro att jag är en av få som förstod hans fullt ut. Ett annat stort intryck som Kim gjorde på mig under dessa år var när han hittade in i den ortodoxa traditionen, en andlig riktning som jag själv alltid varit intresserad av.

Några år senare, kanske 2015 eller 2016, minns jag att jag frågade Kim om hans karriär inom kampsport (Kim var thaiboxare och hade bott i Thailand 2006-2007) och hur han hade nått fram till sina starka övertygelser och sin människosyn. Han berättade om hur han hade kommit till Thailand som en ganska genomsnittlig svensk ung man, inte särskilt historiskt medveten eller präglad av andliga traditioner. Genom sina erfarenheter av det thailändska samhället, genom dess familjestruktur, betonande av historisk medvetenhet, seder och traditioner, kunde han emellertid se sitt eget land genom andra linser. Just denna erfarenhet, att i utlandet få referens till sitt eget land, kan jag så här i efterhand relatera till och förstå kraften i – det blir en väldigt omvälvande upplevelse.

Kim var en älskad vän som alltid tog sig tid för de han tyckte om. Ett för mig mycket kärt minne var när vi tillsammans reste till Stockholm 2015 och träffade vänner och likasinnade. Vi pratade in i det sista om att företa fler resor tillsammans. Överlag var Kim ett äventyrligt hjärta, som inte drog sig för att utmana sig själv. Som 30-åring genomförde han GMU (grundläggande militär utbildning) som oftast betydligt yngre personer brukar genomföra, men han klarade det ändå. Han skaffade jägarexamen och ville börja jaga. Han gick på överlevnadskurser. Några dagar innan sin bortgång pratade jag med honom om hans nyfunna intresse för Persien, vilket föranledde honom att börja studera persiska. Han uttryckte för mig en önskan att vilja resa till Persepolis och gå i Hedins fotspår. Han sprudlade av livskraft och idéer för framtiden och var en stor källa till inspiration för alla omkring sig.

Den största anledningen till att jag betraktade Kim som en bror och ja, som en fadersgestalt, är att han fick mig själv att vilja bli bättre som människa – bli hel. Det är många människor jag inte står ut med, som inte ger någon livsluft och som bara tar energi. Kim var aldrig sådan. Han inspirerade alltid och var en person som fick mig att rannsaka mig själv – aldrig för att han själv påpekade andras brister. Det räckte för honom att föregå med gott exempel. Det är kanske det häftigaste av allt och det som gör Kim unik för mig: han föll aldrig ner i cynism och avundsjuka, han förminskade inte andra för att kunna upphöja sig själv – vilket är det vanligaste vi människor brukar ägna oss åt. Nej, han upphöjde sig själv genom att vara sig själv, leva efter sina dygder och i alla lägen agera som en hel människa. Igen: för mig var han ett levande ideal. På ett mer jordnära plan var han en go göteborgare, en göte, som man kunde samspråka med och alltid ha taktfulla samtal med. När vi sågs skrattade vi ofta. Det finns så oerhört mycket att säga om Kim att orden inte räcker till…

Jag vill avsluta min åminnelse med att beskriva det sista tillfället vi sågs, fredagen 1/12 2017. Vi skulle ses över en middag på Gastropuben Flying Barrels inne i Göteborg. I vanlig ordning var jag där alldeles för tidigt, vilket jag brukar vara när jag skall träffa någon. Kim var några minuter sen, men det gjorde ingenting – jag var alltid tacksam när han kunde ta sig tid att träffas. Vi pratade om allt möjligt, som vi brukade göra – om kultur och geopolitik, om religion, vardagsproblem och om framtiden. Vi diskuterade uppstarten kring en POD-cast, där vi skulle bjuda in olika personer och ha djupa idédebatter. Någon gång under middagen tog jag tillfället i akt att fråga Kim något personligt. Jag berättade om min stressiga höst, om alla tankar som drog igenom mitt huvud, hur rörig jag var i min vardag, om depressionen härledd till att inte hinna med allt man vill göra och om avsaknaden av en riktigt stabil inre grund. Jag frågade Kim: ”Känner du att du har fått själslig frid genom din anslutning till den ortodoxa traditionen, alltså genom din tro?”. Precis som Kim brukade göra funderade han alltid över sina ord innan han yttrade dem: ”Ja, det har jag”, och nickade långsamt. Just då tänkte jag inte på det något särskilt, mer än att jag fann det inspirerande, eftersom Kim hade funnit det jag själv alltid letat efter och fortfarande letar efter. Men nu i efterhand, mitt i all fruktansvärd sorg, i tragedin som uppstår när barn blir faderlösa och en hustru blir utan sin man, när föräldrar sörjer en förlorad son och vi andra förlorat en älskad vän, finner jag Kims svar till mig den fredagskvällen väldigt tröstande. Han hade funnit sin frid.

Efter middagen erbjöd sig Kim att skjutsa hem mig. Jag sa att det inte behövdes, men han insisterade på det eftersom han hade kommit fem minuter sent till middagen. Det är alla de här små detaljerna som i efterhand visar vilken hedersman han var i precis allt. Väl framme skakade vi hand och jag sa: ”Alltid lika gött att ses Kim, vi hörs och ses snart igen!”. Hade jag vetat att det skulle vara den sista gången vi sågs hade jag sagt något bättre. Men jag visste då, liksom jag vet nu, att han hade funnit sin frid – och då framstår alla ord som triviala.

 

In memoriam
Kim Petrusson
Min älskade vän och förebild i allt

 

Carl Oscar Andersson

 

[Vi kommer ge ut en minnesbok med några av Kims viktigaste texter lite längre fram på året. Kanske sitter du på någon unik text eller bild som du tror skulle vara viktig för sammanhanget? Meddela det till redaktionen i så fall, det går också bra att donera till projektet märk donationen med “Minnesbok Kim”. Vi har tillsammans med Kims vänner både inom och utom politiken upprättat en fond för de två barn som i och med Kims bortgång miste sin far. Vill du donera till det märk donationen med Kims barnfond. /Red.]