Svenska kyrkans kollaps: Folkhemmets krig mot religionen

Svenska kyrkans kollaps: Folkhemmets krig mot religionen

Varför skall man som nationalist överhuvudtaget bry sig om vad som pågår i Svenska kyrkan? Den kyrka vi ser där idag tycks sakna alla ambitioner, utsikter eller ens intresse av att vara världens salt och liknar snarare mest en andligare och mer kafferepsinriktad variant av Amnesty. Det viktigaste tycks inte längre vara att omvända folket till den sanna läran, som skall befria alla från arvsynden. Istället skall och förväntas kyrkan, i bästa fall, vara en förkämpe för så kallade “mänskliga rättigheter” och, i sämsta fall, en förespråkare för rent kulturradikala och samhällsomstörtande uppfattningar. 1

År efter år kan man betrakta hur kyrkan återigen tappar tusentals medlemmar, samtidigt som gudsstjänstfrekvensen ligger på minimala 1% bland det totala antalet medlemmar. Det är inte helt utan att man leder tankarna till (Matt. 11:12-14) där Jesus förbannar fikonträdet som inte bar frukt. På samma sätt får man nog därmed också konstatera att Svenska kyrkan är ett samfund som sedan länge slutade bära frukt. “På deras (avsaknad av) frukt skall ni lära känna dem”, så att säga.

Svenska kyrkans egna “påvinna”, ärkebiskop Antje Jackelén får nog också sägas representera en aspekt av denna postkristna kristendom som Svenska kyrkan frambär. Redan vid biskopsvalet utmärkte hon sig där hon tycktes förneka den biologiska jungfrufödelsens existens, samt att hon heller inte ville säga om Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Överlag har Jackeléns tid som ärkebiskop i det närmaste liknat en direkt fortsättning av det som den starkt vänstervridne ärkebiskopen K. G. Hammar lämnade efter sig. Hammars berömda glidningar, att med hjälp av krumbukter och motfrågor undvika att ge något klart och tydligt svar på så basala saker som huruvida personen i fråga tror på Gud (“om någon frågar er om ni tror på Gud skall ni svara: vilken Gud då?”) har fått sig en välförtjänt efterträdare i Jackelén. Så lyckades hon till exempel på en fråga om huruvida hon trodde på djävulen ge följande hammarianska svar: “Vi har egentligen aldrig trott på djävulen. Att tro betyder att ha tillit till, och djävulen kan man inte ha tillit till”. 2

Som ett sista exempel kan vi nämna en annan biskop, Åke Bonnier i Skara stift. Nu kanske någon skulle invända och hävda att den lesbiskt frånskilde biskopen Eva Brunne vore ett bättre exempel på en biskop som har slutat verka i kristen anda. Men jag hävdar att biskopar som Bonnier i mångt och mycket är mer problematiska än biskop Brunne. Den sistnämnda för åtminstone en logisk och konsekvent religiositet, baserad på en rent kulturmarxistisk avart till klassisk kristendom. Men andra biskopar som t.ex. Åke Bonnier, Martin Lind m.fl. försöker både att äta kakan och behålla den. Man vill både vara en god representant för det antikristna, modernistiska samhället, men också någonstans stå fast vid en klassisk, niceansk trosbekännelse. Bonnier är en sådan. Han omnämner den förre biskopen Ingmar Ström som en av sina stora förebilder; en biskop som förnekade själva grundvalen i kristen trosbekännelse, att Kristus återuppstått från de döda. På sin blogg ger Bonnier också uttryck för många av sina högst diskutabla inställningar till kristen tro. Samtidigt säger han sig stå för en klassisk kristen tro och han erkänner Kristus som ett nödvändigt behov för frälsning. Därför blir det återigen extra förvirrande att läsa hur Bonnier, och många andra biskopar, för fram i tidningen Dagen den förvånansvärt breda uppfattningen, att även islams lära kan leda till frälsning.Motsägande texter de båda lärorna emellan behöver inte alls innebära att den ena har fel och den andra har rätt, eftersom “Gud är större”. Här känner sig emellertid undertecknad tvingad att lämna den objektiva och neutrala kommentatorns roll för ett ögonblick för att istället antaga rollen som det alltför frispråkiga barnet i Kejsarens nya kläder och utbrista: “Men de båda lärorna motsäger ju varandra! Gud kan väl ändå omöjligt ha kommit till jorden som den inkarnerade Jesus Kristus år 0, dö på korset, uppstå från de döda, stiga upp till himlen, för att sedan 580 år senare tala om för Muhammed att allt det där bara är en myt? En sådan Gud vore ju en lögnare och Gud är väl knappast lögnens fader?”

Svenska kyrkan och socialismen i historien

Ett av kyrkans kanske allra främsta hot i modern tid är socialismen. Den här rörelsen uppstod som en direkt konkurrerande lära mot kristendomen, och det här var något som i princip alla var medvetna om.Hur mycket än de socialistiska och de kristna ledarna var oense fanns det åtminstone en punkt som båda höll med om: kristendom och socialism var två helt oförenliga parter. Detta poängterades t.ex. av socialistpionjären Ferdinand Lassalle som gjorde gällande att “socialism och kristendom förhåller sig till varandra såsom eld och vatten”. Det var en allmän kännedom hos de flesta i Europa att socialismen var en direkt konsekvens av den antiklerikala liberalism som sprungit fram ur kölvattnet av den franska revolutionen. Bland de katolska påvarna poängterades detta ideligen och såväl liberalism som socialism fördömdes som rent antikristliga i ett antal encyklikor under 1800-talet.6 Det var också i och med bildandet av nya, radikala, politiska partier i Europa som katolicismen även lät bilda egna partier, baserade på den katolska socialläran, som en direkt motoffensiv, i länder som till exempel Tyskland, Spanien, Nederländerna, Belgien och Schweiz.7

Svenska kyrkan intog samma position som den katolska vid den här tiden. Vid de allmänna prästmötena under det sena 1800-talet kom socialistproblemet ständigt upp på dagordningen, och socialisternas organiserande inom det nybildade Socialdemokratiska Arbetarepartiet sågs med allt större oro bland biskoparna. Särskilt ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg var en hängiven antisocialist. Den socialdemokratiske ledargestalten, och framtida statsministern, Hjalmar Branting var under sin studietid i Uppsala en stor vän av den så kallade fritänkarerörelsen och han lät både översätta och publicera en mängd ateistisk och antikyrklig litteratur. De starkt kristendomsfientliga texterna fortsatte med tiden att dyka upp i en ständigt rask takt, författade av ett flertal unga socialister, i den socialistiska tidningen Arbetet, där Branting var redaktör. Den mest kända torde vara det av Axel Danielsson författade plumpa satirstycket “Till världsalltets upphovsman”, som gjorde narr av den kristna treenighetsläran. Myndigheterna reagerade genom att ställa både honom och ansvarige utgivare Hjalmar Branting inför rätta för “hädelse mot Guds ord”, som den svenska hädelseparagrafen löd, och båda dömdes till fängelse.8

Det var dock med tiden uppenbart att den här sortens aktioner mot de religionsfientliga elementen inom svensk press överlag fungerade rent kontraproduktivt och istället bidrog till ett ökat kristendomsförakt på flera håll, och då särskilt hos de mer radikala elementen inom den svenska arbetarrörelsen. Vissa debattörer kom därmed att utnyttja den här situationen till sin egen fördel. En av de mest tongivande torde vara den starkt religionsfientlige ateisten Victor Lennstrand. Han bedrev samma sorts aggressiva polemik gentemot kyrkan som herrarna Branting och Danielsson på tidningen Arbetet, men oftast i en betydligt mer aggressiv form. Med sin skoningslösa jargong lockade han många ungsocialister inom arbetarrörelsen, men skrämde även bort desto fler inom de mer moderata grupperingarna. Trots den påtalade skiljelinjen mellan kristendom och socialism fanns det likväl många arbetare inom den socialistiska fåran som bekände sig till kristendomen. Och socialistledarna började att oroa sig för om en splittring inom arbetarrörelsen kunde vara i görningen. Därför beslutades det att man skulle samla till ett möte och avgöra hur man skulle förhålla sig till kristendomen, Victor Lennstrand och liknande.

Mötet ägde rum på Mosebacke i november 1890. Det skulle komma att bli en rätt intensiv debatt rörande kristendom – socialdemokrati och hur dessa tu skulle behandlas gentemot varandra. Det synliggjorde också de lerfötter på vilka den tidiga socialismen balanserade, samt de olika historiesynerna som präglade respektive falanger. Partiledningen, representerad av bland andra Hjalmar Branting och August Palm, hörde till motståndarna till Lennstrands aggressiva religionskritik. De bar på en marxistisk, materialistisk historiesyn och fruktade att ett alltför stort fokus på religionen skulle förflytta perspektivet från det allra viktigaste; klassfrågan. Branting och Palm var ense om att religionen i sig inte var något hot, utan enbart ett redskap som användes av kapitalisterna för att hålla proletariatet i schack. Religion var då, för att citera Karl Marx, ett “folkets opium” som de skulle överge automatiskt i och med att deras materiella status blivit bättre. Branting ansåg utöver detta att någon djupare kamp mot religionen var onödig med tanke på att den främst brukades av kvinnor nuförtiden. För de moderna vänstermänniskor som oftast vill lyfta fram kristendomen som kvinnofientlig kan det därför vara av intresse att se vad vänsterpionjären Branting själv hade att säga om kvinnor:

“Det är inte arbetare, dessa som vi i första rummet måste ha i tal, som fylla läsarsalarne; det är till 9/10 kvinnor och om något skulle kunna rättfärdiga Strindbergs paradoxer om kvinnans underlägsenhet vore det onekligen hennes kvarhängande vid religionen.” 9

På Lennstrands sida lyfte man däremot fram kristendom som ett stort hot i sig som måste bekämpas med minst lika stor kraft som kapitalismen. Hit hörde de mer radikala elementen, de som senare skulle komma att bryta med socialdemokraterna och istället organisera sig bland kommunisterna, som t.ex. Hinke Bergegren. Man pläderade här för ett närmare samarbete mellan socialdemokratin och Lennstrands så kallade utilistiska rörelse. Själv hade Lennstrand med tiden utvecklats till en övertygad socialist, och han hävdade med emfas att socialismen var den kraft som med nödvändighet skulle ersätta kristendomen med tiden. Även om den här antiklerikala falangen var en ganska stark opinion inom den socialistiska rörelsen skulle den ändå förlora debatten på Mosebacke. Brantings och partiledningens linje vann med två tredjedelar av rösterna, och det beslutades således att socialdemokraterna skulle inta en sekulär, a-religiös linje där man skulle stå upp för religionsfrihet och undvika direkt polemik mot kristendomen som religion och lärosystem.10 Den främsta orsaken till detta torde vara att man ville hålla arbetarrörelsen samman och undvika en kollidering mellan de religiösa och ateistiska elementen. Det är också värt att poängtera att antalet kristna socialdemokrater på Mosebacke möte var försumbara inom båda falangerna.

I vilket fall var det den här linjen som socialdemokraterna kom att föra framöver. Den kom också att spela en något undanskymd roll då inget av de andra politiska partierna visade någon större hänsyn till religionens roll i samhället under kommande valkampanjer. Även om högern i sitt första partiprogram från 1919 poängterade att “Sveriges folk, ett kristet folk” kom dessvärre de kulturkonservativa frågorna att i stort överskuggas av de ekonomiska. Trots detta fanns det ändå en allmän bild hos t.ex. den starkt lutherska lokalbefolkningen i Bohuslän och Småland av högern som “Guds parti”, och socialdemokraterna som den stora fienden mot all kristendom.11 Men den här bilden skulle med tiden komma att alltmer förändras. Socialdemokraten Arthur Engberg hade med tiden gjort en helomvänding rörande sin inställning till Svenska kyrkan. Från att ha varit en ivrig förespråkare för en fullständig brytning mellan kyrka och stat kom han alltmer att se fördelar med ett fortsatt statskyrkosystem. Den som mer än andra kom att påverka honom i hans “omvändelse” var den socialdemokratiske och starkt liberalteologiska prästen Harald Hallén. Denne hade sedan en längre tid tillbaka propagerat för en allomfattande omstrukturering i den svenska kyrkans grundvalar, för att på så sätt kunna skapa ett renodlat folkkyrkosystem. Fördelen med den här folkkyrkan var att den majoritetsvalda regeringen kunde omforma kyrkan efter sina egna värderingar, och på så sätt skapa en kyrka som motsvarade “folkviljan”. Inspirationen kom från icke-ortodoxt kristna tänkare som Viktor Rydberg och Christopher Jacob Boström. Särskilt viktigt var det att regeringen hade möjlighet att välja domprostar och biskopar.12

Anledningen till att det här ansågs särskilt nödvändigt var att man såg ett växande intresse bland svenskarna för såväl katolicism som konservativ frikyrklighet. Ett avskaffat statskyrkosystem riskerade att försvaga Svenska kyrkans ställning, menade man, och skulle därigenom göra medlemsflykten till mer “reaktionära” samfund allt kraftigare. Socialdemokraterna gjorde med andra ord nu en helomvändning i sin ställning till statskyrkan. I en riksdagsdebatt i början av 1930-talet klargjorde Engberg sitt partis nya position, när kommunisternas Karl Kilbom frågade honom varför han nu helt plötsligt stod på samma sida som högern i statskyrkofrågan. Engberg svarade helt öppet att deras nu positiva inställning till statskyrkan helt enkelt berodde på att man med det bevarade systemet ville förhindra en medlemsflykt till “reaktionära” samfund som den katolska kyrkan.13 Kilbom klargjorde i sammanhanget även sitt partis ställning i frågan och lät göra gällande att dagen då kommunisterna kom till makten i Sverige skulle katolska kyrkan istället förbjudas.

“Kungliga salighetsverket” var den spefulla benämningen som Engberg förärade den svenska statskyrkan. Det var rätt uppenbart för var och en att det här samarbetet egentligen ogillades av båda parter. Trots Svenska kyrkans kraftiga liberalisering under 1900-talet fanns det fortfarande en viss konservatism kvar hos biskoparna och prästerna. Biskoparna kom dock effektivt att sållas bort en efter en i varje biskopsval, då den socialdemokratiska regeringen gjorde sitt yttersta för att vaska fram de mest modernistiska kandidaterna man kunde hitta. Samtidigt är det ganska ömkligt att konstatera att Svenska kyrkan själva aldrig försökte bryta sig loss ifrån den här babyloniska fångenskapen de nu befann sig i. Tvärtom uppskattade man den priviligerade ställningen man fortfarande innehade, med ett frikostigt statligt finansiellt stöd. Klimaxet i detta sorgliga skådespel blev slutligen kvinnoprästfrågan, där kyrkan till en början bjöd ett visst motstånd mot regeringens förslag, men i slutändan ändå lät sig bli överkörda.14

Sammanfattning

Så sammanfattningsvis, vad lär man sig av Svenska kyrkans 1900-talshistoria? Främst att det största hotet mot kyrkan alltid kommer inifrån. Mot den utomstående fienden kan man alltid bygga barrikader och även förvägra dem alla möjligheter till inflytande. Men när fienden finns mitt ibland en själv försvinner försvaret så mycket fortare – inte minst när fienden har makten att påverka ens fundamentala värdegrund. Svenska kyrkan tillät sig att bli den socialdemokratiska regeringens förlängda arm i en sorts modern caesaropapistisk organisering. Detta berodde till stor del på Svenska kyrkans redan existerande tradition av att hålla fast vid den så kallade folkkyrkotanken, tron att det är folket som utgör grunden för kyrkan. För en traditionellt sinnad katolik är givetvis den här uppfattningen rent hädisk, eftersom den kristna tron är objektiv och är oss given ovanifrån, inte underifrån. Men trots att katolska kyrkan har en bättre utgångspunkt än den Svenska kyrkan utifrån dess tradition, kan man även hos den se många tendenser nu där man eftersträvar att komma den moderna världen närmare, särskilt efter Andra Vatikankonciliet. Utgångspunkten tycks vara densamma som för den Svenska kyrkan; ett utopiskt behov av att försöka uppdatera kyrkan och hålla den “aktuell” i det ständigt föränderliga moderna samhället.

Just därför är det särskilt viktigt och givande att ta del av ett äldre katolskt tänkande, från den tiden då den indifferenta och anpassliga linjen ännu inte hade slagit igenom hos den katolska hierarkien. Följande text är återigen författad av den intelligente och skarpe italienske barnabitpatern Giovanni Carlo Moro. I samma anda som flera av 1800-talets påvar varnar han för de frestelser som det modernistiska, socialistiska samhället utlovar med sitt egalitära massvälde. Mot detta ställs den katolska kyrkans traditionella och hierarkiskt ordnade kristna samhälle; ett samhälle där såväl det utsugande, atomistiska, kapitalistiska storföretagssystemet som det samhälls- och moralupplösande, anarkistiska socialistväldet fördöms, till förmån för den katolska ordningen där hela samhället är format som en levande kropp, där alla lemmar samverkar för det allmänna bästa, bonum commune.

Nicolaus Magnus

 

[1] Ett av många exempel på detta är twitterkontot för Limhamns kyrka, där man argumenterar för såväl homoäktenskap, som att den nye prinsen bör få välja sitt eget kön. <https://twitter.com/limhamnskyrka>

[2] <http://www.dn.se/dn-150-ar/viktigt-att-se-det-ondas-existens/>

[3] Som exempel på flera av Bonniers prioteringar kan nämnas ett inlägg den 11/7 2015 där han gör klart att en kristen omöjligt kan vara “främlingsfientlig”, d.v.s. för en restriktiv invandringspolitik. En månad tidigare (29/5) berättar han däremot å andra sidan att man inte alls behöver tro att Gamla testamentet är Guds ord, utan enbart en människoprodukt – en uppfattning han bestämt själv omfattar. Detta, eftersom Gamla testamentets texter strider mot Bonniers subjektiva uppfattning om vad kristen kärlek är. M.a.o.: “Kan bara tänka att Bibeln är skriven av människor som försökte förstå sin tillvaro, försökte förstå, i efterskott, varför händelser blev som de blev och hur man ska förstå detta. Jag måste, som kristen, läsa Gamla testamentets skildringar om krig och andra vedervärdigheter som en sorts mänsklig historiebok med tveksam faktagrund.”
<https://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/>

[4] <http://www.dagen.se/debatt/%C3%A5ke-bonnier-allt-gott-kommer-fr%C3%A5n-gud-1.705521>

[5] Det bör dock i ärlighetens namn erkännas att många ledare i Europa helt hade underskattat den stora skada som det under 1800-talet ständigt växande industrialistiska fabrikssamhället hade på den enkla människan. En uppbrytning av traditionella familjeband där familjefäderna ofta tvingades att lämna sina familjer för att maskinslava under större delen av dygnet, samt en eskalerande urbanisering med atomisering och rotlöshet som följd. En annan baksida var givetvis också den gigantiska prostitutionsmarknad som utfattiga unga kvinnor tvingades in i och som uppstod i de nya industrimetropolerna London, Berlin m.m.

[6] Bland de mest betydande encyklikorna i ämnet kan nämnas Pius IX:s Nostis et Nobiscum (1849), samt Leo XIII:s Quod Apostolici Muneris (1878), Libertas Praestantissimum (1888) och Graves de Communi Re (1901). I den sistnämnda klargörs även att inte bara den rena socialismen, utan även den mer reformerade socialdemokratin står så långt ifrån traditionell katolicism som det är möjligt.

[7] Schweiz är också ett exempel på hur det redan under 1800-talet märktes en spricka i den så skenbart solida katolska fasaden. När de konservativt katolska kantonerna i Schweiz lät bilda det så kallade “Sonderbund” år 1845 för att lösgöra sig från de laicistiska liberalernas alltmer centraliserande anspråk svarade dessa med att öppna upp ett inbördeskrig. Trots att det var ett ganska tydligt religionskrig, mellan de sekulärliberala kantonerna och de konservativt katolska, valde de raktigenom katolska kantonerna Ticino och Solothurn att strida på liberalernas sida. Joachim Remak,  A very civil war. The Swiss Sonderbund War of 1847 (Boulder 1993).

[8] Oloph Bexell (red.), Sveriges kyrkohistoria 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (Stockholm 2003) s. 166-175.

[9] Social-Demokraten 11/11 1890

[10] I det första socialdemokratiska partiprogrammet från 1897 fick religionsfrågan följande punkter: “Religionen förklaras för privatsak. Statskyrkans och kyrkobudgetens afskaffande”.

[11] Oscar Hörmander Schartauanismen och samhället: En studie i religiösa och politiska idémotsättningar 1890-1933 (Uddevalla 1980).

[12] Daniel Alvunger Nytt vin i gamla läglar: socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973 (Göteborg 2006).

[13] Katolska företrädare i Sverige hade visserligen under en lång tid noterat den svenska statskyrkans fallenhet för att använda utländska radikala socialister som slagträ mot den katolska kyrkan. Redan 1857 konstaterade den katolske kyrkoherden Anton Bernhard, hur hans nemesis biskop Christian Erik Fahlcrants hade en tendens att citera kristendomsföraktande socialister i sina svartmålingsförsök:

“Läsaren har redan, vid upprepandet af dylika beskyllningar, påpekat den orena källan, hvaraf Biskop Fahlcrantz hemtat den, nemligen ‘Den vandrande Juden’ af Eugène Sue, Socialisternas förnämsta sakförare. – Är väl detta, får jag fråga, ett exempel på ‘en sann Luthersk anda hos dem, hvilka pligt och gåfvor ställde i spetsen för den heliga sanningens vakt’!!”. Anton Bernhard, Svar på biskop Fahlcrantz’s angrepp emot katolska läran, i tvenne föredrag (Stockholm 1858).

[14] Göran Hägg Gud i Sverige (Stockholm 2010) s. 461f. Inte ens den ateistiske och vänstervridne Hägg kan undgå att kalla
hela situationen för “ömklig” och ett “pinsamt skådespel”, där båda sidorna hellre gick med på att förnedra varandra än att
slutgiltigt bryta med varandra, med de för båda parterna maktförsvagande konsekvenserna.