Religiöst Lajvande

Religiöst Lajvande

Nihilismens och materialismens tidevarv har skapat en längtan efter högre värden och djupare sammanhang som vägleder våra liv. Ett “försök” har varit att se hedendomen som en ersättning till dagens tomma och substanslösa samhälle. Problemet är bara att det hela är ett känslomässigt dubbelspel.

Till att börja med behöver vi definiera begreppet “religion”. Ämnet är brett men för att korta ner det så är det en tro på något övernaturligt i en eller annan form, bortanför materien. Oavsett om det handlar om krafter, gudar, gud eller själar så ska man de facto tro på det om det ska gå att ta på allvar. Det är inte enbart ett kulturuttryck som dagens midsommarfirande.

Jag berör därmed inte ett seriöst historiskt eller kulturellt intresse för det förkristna samhället och den tro eller syn på världen som rådde då. Det kan finnas skäl att försöka förstå och att komma ihåg en svunnen tid och det intresset kan givetvis även få ta sig fysiska uttryck i någon populärhistorisk tappning. Istället är det de som framhåller det (i deras tycke) hedniska som en verklig tro för enskilda eller något för hela samhället att rätta sig efter som jag avser i denna artikel.

Det som gör att nyhedendomen inte är trovärdig som religion är att de olika gudarna manifesterar naturfenomen eller endast beskriver (möjligen) sedelärande historier. Oaktat den förkristna religionens roll och ursprung stannar en “nyhedendom” vid dessa simplistiska försök att motivera och se på religionen. För de tror inte själva! Religionen görs till abstraktioner av den mänskliga tillvaron, exempelvis så har man befruktingsgudar, dessa representerar det oförklarliga miraklet av tillkomsten av ett nytt liv. De vitaliserar livet med myter och tillfredsställer spirituellt hunger.

Zeus och Tor är samma gud, ena från nordisk mytologi och andra från grekisk, men båda representerar åskan. Oavsett om människor på hedniska tiden bokstavligen trodde på gudarna eller inte så är det uppenbart i dagens perspektiv att de nu enbart är mänskliga konstruktioner i de påstått troendes ögon. Vi skulle utan problem kunna hitta på egna mytologiska substitut och det är just detta som är film och bokkategorin fantasy.

Diskuterar man religion med en nyhedning så tenderar han att backa när han blir testad. Zeus och Tor ska minsann inte tros bokstavligen, de är båda uttryck, gestaltningar, för bakomliggande gudomliga krafter. Frågan uppstår då varför inte personen omdefinierar sin religion? Varför skapa förvirring kring det man tror på? Nästa dag pratar hedningen än igen om Tor och Zeus, som om den där gudomliga kraften inte var så viktig att definiera. Grunden för nyhedningen är lös, varför han kan byta i åsikter varje dag och ändå uppfatta sig som konsekvent.

Detta är konsekvensen av den “andliga” existentialismen, den tenderar att hämta sin inspiration från Nietzsche eller Hegel, må så vara i missförstådd form. De tycks mena att det enda som betyder något är människans egna upplevelse av tillvaron – nordisk mytologi känns bra. Därför betyder inte ord eller ställningstaganden något längre, ena sekunden kan man säga att man tror på Tor och andra sekunden backar man. Båda ställningstaganden är lika möjliga eftersom de är beroende av människans tillfälliga och subjektiva upplevelse.

Det är just denna typ av formlös kulturmarxism som härskar i vårt samhälle idag. Relativismen stödjer sig på samma principer som nyhedningarna, när de förnekar könen, nationerna och moralen.

Fortsätter man att gå på attack mot nyhedningen om han tror på en vag gudomlig kraft så kan han backa ytterligare. Han kan då börja försvara allt från en skapare som är inaktiv, till en “rasreligion”, panteistisk kraft eller ren och skär ateism. Varje nyhedning har sin egna förklaring och därav sin egna religion. Det finns därför lika många hedniska religioner som det finns nyhedningar.

Denna “tro” är inget mer än en lek. Man abstraherar materiella fenomen, hittar lösryckta fragment från historien, för att det är kul eller häftigt och kallar det för en religion. Det är ett kulturuttryck i dess sämsta bemärkelse, likt att hoppa grodorna, det hela är oseriöst – I bästa fall pinsamt, i sämsta fall så dödar man trovärdigheten för en seriös högerrörelse. Högern ska representera uppriktighet, rationalitet och saklighet, detta bidrar inte hedningarna med.

Kamprad