Kristendomen som biologiskt adaptiv strategi

Kristendomen som biologiskt adaptiv strategi

Den här artikeln söker kasta ljus över kristendomens förutsättningar att spela en positiv roll i den utdragna kamp för överlevnad som Europas ursprungsbefolkningar och västvärlden som helhet står inför.

Texten är inspirerad av Darwin’s Cathedral (2002), skriven av evolutionsbiologen David Sloan Wilson.

Tesen som drivs i denna bok är att religion i de flesta fall är en kollektiv kulturell företeelse som skapar eller hjälper till att skapa sammanhängande grupper som blir föremål för gruppselektion. Organiserad religion bidrar således till att flytta upp överlevnadskampen en nivå, från individnivån till gruppnivån.

Grupper av individer kan utvecklas till enheter som anpassas av det naturliga urvalet, så kallade superorganismer, förutsatt att vissa villkor uppfylls; för grupper av människor är det ofta religion som tillhandahåller dessa speciella villkor, hävdar Wilson.

Detta är inte så förvånande om man betänker att moral till stor del handlar om att låta sina individuella intressen stå tillbaka för gruppens och att religioner generellt sett fäster stor vikt vid upprätthållandet av en god moral.

 

– MILJÖN KRISTENDOMEN VÄXTE FRAM I –

Kristendomen tog form under de första århundradena efter Kristi födelse, i det fortfarande militärt och organisatoriskt överväldigande men allt annat än perfekt fungerande romerska riket. Ur biologisk synvinkel visade Romarriket prov på flera tydliga sjukdomssymptom.

Riket var ett imperium, och befolkningen i dess städer “tillhörde en mångfald av etniska grupper som hatade varandra”, konstaterar Wilson. Städerna var i allmänhet fullpackade och smutsiga och drabbades av och till av regelrätta katastrofer, såsom fientliga invasioner och plundringar, belägringar, stadsbränder, stora upplopp, jordbävningar eller epidemier. En undersökning av staden Antiokia, som ligger i vad som i dag är Turkiet, visar att den drabbades av en förödande olycka av detta slag ungefär vart femtonde år.

Kevin MacDonald beskriver i Separation and its Discontents (1998) hur folkmängden i riket som helhet minskade, samtidigt som mängden människor i toppen av energipyramiden ökade, dvs. speciellt militär, statsanställda och dylikt. Detta innebar att den produktiva delen av befolkningen belades med så höga skatter att man måste gifta sig sent, inte tyckte sig ha råd att föda upp många barn och av ekonomiska skäl tillämpade spädbarnsmord, vilket ytterligare spädde på den negativa trenden.

Karriärmöjligheterna i riket förbättrades dessutom av att inte ha barn och familj. “Hur konstigt det än kan tyckas så utvecklades den romerska kulturen på ett sätt som blev fientligt till biologisk reproduktion, trots tillgången till resurser”, skriver Wilson. Myndigheterna försökte utan framgång komma åt detta problem med hjälp av lagstiftning.

I synnerhet i de högre samhällsklasserna frodades sexuell dekadans, där sexdriften tenderade att tillfredsställas på icke barnalstrande vis, bl.a. var homosexualitet, pederasti, aborter och spädbarnsmord vanligt förekommande.

Riket var sålunda beroende av invandring för att fortbestå.

Mitt i detta befolkningsmässigt instabila imperium levde judarna som en kollektivistisk, biologiskt sett betydligt mer välfungerande enhet, sammanbundna av blodsband och en stamreligion som manade till fortplantning, inåtriktad altruism och kontroll över materiella resurser. När Romarriket som helhet gick tillbaka vad gäller folkmängd och ekonomi ryckte judarna i stället framåt och blev både fler och rikare och ökade trycket ytterligare på den övriga befolkningen. De kom att bli dominerande inom vissa områden, såsom slavhandel, penningutlåning och juridik och monopoliserade andra näringsgrenar, såsom handel med siden, tyger, glasvaror och lyxartiklar.

 

– HUR KRISTENDOMEN VAR ADAPTIV –

Det är mot denna bakgrund man måste förstå kristendomen som biologiskt fenomen; den formades under denna sin barndomstid för att möta — och växte explosionsartat för att den mötte — just dessa biologiskt hotande företeelser: (1) det låga barnafödandet och den sexuella dekadansen; (2) atomiseringen och själviskheten; och (3) den konkurrerande judiska superorganismen.

(1) Den kristna doktrinen är känd för sin prydhet och intolerans när det gäller sexualitet. Troligen är den oöverträffad i förmågan att frammana sannskyldig moralisk vrede inför sexuella avvikelser eller lösaktighet. Denna indignation kan spontant tyckas gå för långt i en del fall, och kristendomen har i modern tid utsatts för gyckel på grund av denna sin prydhet.

Ur biologisk synvinkel finns emellertid inget värde i sexuella excesser, vare sig på individnivå eller gruppnivå, och det finns små eller inga negativa biologiska följder av en prydhet som i praktiken skambelägger icke barnalstrande och utomäktenskaplig sexualitet.

De positiva följderna är desto mer slående. En omedelbar verkan av att en grupp av människor anammar kristendom är ökad fortplantning, eftersom sexdriften för en god kristen kanaliseras mot barnalstring inom ett livslångt äktenskap och aborter och spädbarnsmord är uteslutna. Emedan barn i kristna familjer indoktrineras i samma tro bidrog denna fokusering på familjebildning och fortplantning starkt till kristendomens framväxt under det sena Romarrikets tid. Med Wilsons ord kan “kristendomens uppgång delvis hänföras till den biologiska förökningen, helt sonika”.

(2) Förlåtelse, barmhärtighet och osjälviskhet utgör kärnan i det kristna budskapet. Detta fick omedelbara positiva följder för de kristna, t.ex. när riket drabbades av en dödlig farsot, vilket inte var ovanligt vid denna tid. Medan hedningarna ofta tillämpade “rädde sig den som kan” och gjorde allt för att inte smittas själva, vårdade de kristna sina sjuka; detta förde med sig en stor risk för den som vårdade att själv smittas, men på gruppnivå innebar det fördelar, eftersom en farsots dödlighet kunde minskas med ungefär två tredjedelar genom enkel vård som att tillhandahålla mat och dryck för den som var för sjuk för att klara det själv.

De kristna vårdade även i viss mån icke-kristna, vilket bidrog till att omvända många till kristendomen.

(3) Kristendomen blev den rörelse som fångade upp och ideologiserade en antisemitism som det fanns en synnerligen god biologisk-materiell grogrund för. Antisemitismen är djupt inbakad i kristendomen, eftersom det var judarna som dödade Kristus. I modern tid har olika kristna rörelser försökt omtolka korsfästelsen för att inte stöta sig med judarna, men Nya Testamentet lämnar egentligen inget utrymme för olika tolkningar, utan lägger klart och tydligt hela skulden på judarna och deras efterkommande. (Se t.ex. Joh. 11:53, Joh. 13:31, Joh. 19:6-11, Matt. 27:25.)

Den negativa synen på judarna har bekräftats gång på gång av kristna teologer; t.ex. fastslog kyrkofadern Augustinus på 400-talet e.Kr.:

”Den sanna bilden av hebrén är Judas Iskariot som sålde Herren för silverpenningar. Juden kan aldrig förstå Skriften och kommer för alltid att bära skulden för Jesu död.”

Kristendomen blev en effektiv och trots förföljelser snabbt växande antijudisk rörelse, som innan den så småningom blev statsreligion i Romarriket omfattade runt 15 miljoner själar eller en fjärdedel av rikets befolkning. Att motståndet mot judarna var centralt för den tidiga kristendomen framgår även av politiskt tillrättalagd kyrkohistoria.

 

– LIKHETER MED VÄSTVÄRLDEN AV I DAG –

Det är inte så svårt att se en del likheter mellan det nedåtgående romerska riket och den likaledes nedåtgående västvärlden av i dag.

(1) Låga födelsetal har länge varit ett problem, vilket bl.a. används som en bland flera förevändningar för massinvandring. Den galopperande sexuella dekadansen blir allt svårare att bortse ifrån, och sedan kristna tabun har raserats tycks det inte finnas någon naturlig gräns för hur långt den kommer att skena. Uppenbara skadliga följder av sexuella excesser, ur en sociobiologisk synvinkel, är slöseri med tid och energi, spridning av sjukdomar och instabila eller uteblivna familjebildningar.

(2) Atomiseringen av det moderna samhället är ett allvarligt problem, inte bara psykologiskt utan även biologiskt, eftersom den är ett hinder för kollektivt självförsvar och problemlösning och ökar mängden kriminalitet, girighet och annat asocialt beteende.

(3) Den judiska superorganismen är starkare än den någonsin har varit och inkräktar på de västerländska urbefolkningarnas autonomi; den har en benägenhet att undergräva eller förstöra alla västerländska företeelser som är eller har varit biologiskt gynnsamma för ursprungsbefolkningarna.

 

– HOT SOM KAN BEMÖTAS MED KRISTENDOM –

Till dessa kommer andra problem, som inte var närvarande eller lika omedelbara i Romarriket, men som kristendomen har varit med och tacklat senare i historien: den muslimska koloniseringen (kristendomen har genom historien varit central i försvaret mot islam); alkohol- och drogmissbruk (kristendomen spelade en viktig roll i nykterhetsrörelsen som växte fram under 1800-talet).

Här bör även feminismen nämnas, en dödligt hotande men historiskt sett ny företeelse, i någon mån besläktad med den romerska kulturens fientlighet mot fortplantning. Även här torde kristendomen kunna spela en roll, eftersom den är minst lika attraktiv för kvinnor som för män, samtidigt som den flyttar fokus mot traditionell familjebildning.

 

– DET EXTERNA IDEOLOGISKA TRYCKET –

De biologisk-materiella förutsättningarna för traditionella former av kristendom är således lika goda som de någonsin har varit, och vi kan tyckas ha större behov av kristendom än vi någonsin har haft, åtminstone om den kan kombineras med ett visst mått av stamtänkande.

De intellektuella förutsättningarna är dock sämre än de var under romartiden och historisk tid.

Tron på gudar var i det romerska riket självklar, och förkristna grekiska filosofer, speciellt Aristoteles, hade oavsiktligt förberett marken för kristendomen genom att bygga upp ett respektabelt filosofiskt system med en naturlig plats för en och endast en Gud. Det förelåg därför ingen grundläggande intellektuell motsättning mellan den kristna världsbilden och dåtidens vetenskapliga världsbild; man behövde inte välja mellan en kristen eller en vetenskaplig övertygelse, vilket åtminstone till viss del är fallet i dag. Snarare kunde vetenskapen användas som argument för kristendomen och mot de gamla religiösa föreställningarna.

Kristendomen bär i dag på en bakkropp av uppfattningar om den materiella världen som törnar emot vissa delar av den moderna vetenskapen. Och denna bakkropp måste i allt väsentligt vara intakt för att inte den religiösa övertygelsen (och med den det biologiskt framgångsrika levnadssättet) ska försvagas eller dö.

Från tider då kristendomen var starkare finns det följaktligen exempel på att den medels förföljelser har verkat hämmande på vissa naturvetenskapliga framsteg. Biologiskt sett kan detta vara rationellt: Vad är ett vetenskapligt framsteg värt om det raserar grunden för ett biologiskt överlägset sätt att leva?

Ett annat problem är att den judiska superorganismen i dag är så stark att den direkt eller indirekt kan få kristna organisationer att ändra på de trossatser som den ogillar. Förutom att sådant omtolkande gör kristendomen mer eller mindre oduglig i försvaret mot judarna, så försvagar det den organiserade kristendomen och dess auktoritet – det räcker ju med en ytlig genomläsning för att se att dessa omtolkningar inte är konsistenta med Nya Testamentet och är ett resultat av världslig korruption, inte gudomlig ingivelse.

 

– EFFEKTIVT LIVSMÖNSTER –

Vissa av de biologiskt positiva effekterna av kristendomen finns emellertid kvar till och med i dessa moderniserade tolkningar som bortser från Nya Testamentets skuldbeläggning och har rationaliserat ett underordnat förhållande till judenheten. Till exempel är medlemmar i kristna församlingar i USA, som gör en egen tolkning av bibeln så att det blir en kristen plikt att hålla sig väl med judarna och gynna Israel, i praktiken mer sunda vad gäller fortplantning, atomisering och missbruk än befolkningen i stort.

Mot denna bakgrund kan man förstå vad Dumitru Bacu menar när han i De antimänskliga i förbigående skriver att kristendomen “alltid erbjudit det mest effektiva livsmönstret”. Det finns något väsentligt i detta trossystem som är adaptivt för de individer och grupper som anammar det. Detta trots (eller kanske på grund av) att den explicita intentionen för den troende är att rädda själen inför livet efter detta, inte att nå någon form av världslig framgång.

Lennart Berg

 

Artikel är tidigare publicerad på tankesmedjan Motpol.