Sann nationalism vs falsk

Sann nationalism vs falsk

Det är dags att vi förtydligar begreppsförvirringen kring nationalism, ett begrepp ur vilket vi kan tolka in vitt skilda saker. I grunden kan man utkristallisera två olika former av nationalism, en sann och en falsk. Kan vi identifiera detta så kan vi ha en mer konsekvent och sund idébas. Nedan kommer du se en idésfär som är sund, organisk och sann medan den andra är utopisk, abstrakt och en skrivbordskonstruktion.

Svenskar definieras i den moderna tappningen som en grupp individer. Vi gillar att stå i kö, dansa runt en midsommarstång och äta kaviar. Tittar vi dock tillbaka tusen år på vikingatiden så var vi dåliga på att stå i kö och åt inte kaviar. Ingick därför inte dessa i det svenska folket? Var de ett annat folk?

Vårt folk är givetvis inte en tillfällig kulturell abstraktion, vi är en förlängningen av familjer och släkten. Utanför släkten finner man det lokala samhället, sedan landskap och tillslut ett helt folk. Detta samband är organiskt, logiskt och även om man inte kan ge en klar stängd definition så kan du inte samtidigt relativisera det.

Familjen är grundbulten i de världsliga samhällena eftersom individen inte kan klara sig själv och inte kan självreproduceras. Det är i mötet mellan  man och kvinna som någon form av samhällsbygge kan påbörjas. I alla diskussioner rörande samhället så borde familjen vara den grundläggande förutsättningen. Familjen kan betraktas som rätt vag i ett brett sammanhang, men om vi tittar på mikronivå, till exempel en by med kanske 20 familjer så definieras byns sundhet onekligen på summan av de 20 familjerna, det är alltså familjerna det är frågan om och inte byn, det är bara ett samlingsbegrepp av familjerna.

Den naturliga nationalismen har därför familjen högst upp i den världsliga prioriteringsordningen och inte folket. Kanske är det förnekandet av familjens betydelse som möjliggjort förnekandet av européer och skandinaver idag? Det två tusenåriga kristna Europa har grundat sitt samhälle på budordet hedra din fader och moder, inte hedra ditt folk. Det finns givetvis inte ett motsatsförhållande men prioriteringen är solklar och det av goda skäl. Hur ska du kunna tjäna ditt folk om du inte tjänar din familj mer? Folket ingår istället i din förlängda familj.

Med detta tydliggjort så kan man ganska enkelt förklara det som finns mellan en familj och ett folk, nämligen släkt och landskap. Moderna historiker har fått för sig att eftersom svenskar har historiskt sätt orienterat sig mer kring sitt landskap än sitt land så är detta ett argument mot nationalismen. Men det är det givetvis inte utan tvärtom ett argument för nationalism och den naturliga ordningen.

Dalupproren och Dackefejden är sunda exempel på landskaps-identiteten, stora daldansen 1743 bestod av främst dalmasar (andra landskap gick i efterhand med) vars mål var att avsätta egoistiska och korrupta politiker under frihetstiden. Man ville återinföra Skandinavien med en kung som inte var underställd politikerna. Kärleken till landskapet blev här till en konkret handling för landet som helhet.

Dalupproret 1743 var en del av kampen för den naturliga ordningen och den sanna nationalismen. Det är en logisk och knappast kontroversiell kamp för Gud, familj, släkt, landskap och folk. Detta måste inte nödvändigt kallas nationalism, men av olika orsaker så är detta den självklara termen idag.

Den falska nationalismen

Under 1700- och 1800-talen bildades den politiska nationalismen. Det uppstod många uppror i Europa av aristokrater, borgare och arbetarklass som ville rättfärdiga sin plundring av de tusenåriga monarkierna. Man använde då begrepp som nationalism, patriotism och brödraskap för att förklara de materiella orättvisorna.

När tekniken utvecklades så började bönder flytta in i städerna och bli borgare, det har alltid funnits städer och borgare men denna grupp blev nu mycket större. Det skedde en urbanisering och dessa människor blev mer och mer utbildade. Denna utbildning gjorde att dessa stora grupper fick ett politiskt intresse. Man hade också yrken som blev allt mer väsentliga för att samhället skulle fungera. I och med detta uppstod naturliga maktanspråk av dessa grupper. Man ville få sin bit av kakan, men om kungen och adeln var tillsatta av Gud och hade en gudomlig rätt så kunde man inte göra så mycket. Av denna orsak och av många andra (bland annat det borgerliga frimureriet) så populariserades sekularism, naturalism och rationalismen. Dessa skolor slängde bort Gud ur samhällsbilden och satte människan i centrum (humanismen). Eftersom människan står i centrum så är alla lika mycket värda. Därför är det orättvist att andra har förutsättningar som inte jag har (fröet var nu sått för kommunismen).

I denna veva så uppstod den moderna nationalismen, denna nationalism såg i teorin till folkets väl. Men man hade en helt annan intention med den. Folket var inte längre en organisk entitet, det var en abstrakt idealisering, en vision om vad folket kunde åstadkomma. Mer eller mindre en saga. Denna saga skulle ledas av folksjälen där vi tillslut kom till vår utopi. Folket blev en abstraktion som skulle styra kollektivet genom reformer som sekularism, byråkrati, vetenskap och centralisering. Detta var Europas kulturkamp genom folkskolan, värnplikten och välfärdsstaten. Dessa saker är inte nödvändigtvis i sig negativa, men det är viktigt att komma ihåg att detta var en långsam process att ersätta den västerländska civilisationen.

Folkskolan var ett förnekande av familjens suveränitet eftersom den tvingade familjen att lämna ifrån sig sina barn under många år. Istället för att barnet skulle lära sig av sina fäder hur man tog hand om gården så fick de lära sig saker som staten för tillfället trodde var sunt för sitt folk att kunna. Detta är en extrem centralisering med oerhörda konsekvenser. Allt till gagn för framförallt staten som i teorin tjänade folkviljan. Begreppet folkvilja är också egentligen rätt märkligt, notera att folkviljan går före familjens vilja.

Bland de mest extrema och onda reformerna var storskiftet, det var en ren plundring av byar till statens och “folkviljans gagn”. Har du undrat varför det i Sverige finns så många kyrkor på landsbygden utan ett enda hus i närheten, eller varför det inte finns några idylliska byar som i Italien eller Frankrike? Storskiftet tvingade bönderna att lämna sina byar och bo ensamma kring en större plätt mark. Detta var inte bara ett sätt för att effektivisera matproduktionen utan för att utrota den lokala kulturen och förankringen. Nu blev det jobbigare för människor att träffas tillsammans och gemenskapen försämrades. Detta gjorde att staten hade bättre kontroll över bönderna, de kommer inte kunna göra ett uppror nu när deras lokalkultur är död. Storskiftet var till stora delar ett svar på dalupproret 1743.

Storskiftet ledde till fruktansvärda konsekvenser för familjen och naturliga ordningen, det var dock positivt för byråkratiska staten och dess artificiella nationalism. Denna nationalism strömlinjeformar landsbygden, effektiviserar resurserna och skolar bönderna, på bekostnad av att man underminerat familjen.

Den falska nationalismen har alltså här sysslat med ideologiserande och reduktionism. Man förnekade familjen, släkten och landskapet. Detta fenomen ser vi med alla moderna ideologier, man sätter på glasögon med ett visst perspektiv, och hela tillvaron ska tolkas utifrån detta. De ekonomiska ideologierna som kapitalism och kommunism nedvärderar religionen för att man tror att det materiella är det viktiga, religionen är bara en biprodukt. Den falska nationalismen underminerar den lokala mänskliga tillvaron. Om kapitalismen och liberalismen övervärderar individen så övervärderar den falska nationalismen och kommunismen kollektivet.

Man skulle kunna sammanfatta den falska nationalismen som ett centraliserande i tron av vad som är vettigt. Av olika orsaker kanske reformer var nödvändiga, men då måste de vara anpassade till lokalsamhället och respektera familjen. Man måste konstatera vad folket faktiskt är och utgå ifrån den, den naturliga ordningen.

Kamprad