Recension: Ondskan är ren ondska

Recension: Ondskan är ren ondska

Ondskan är en filmatisering av Jan Guillous bok med samma namn. Berättelsen ska vara baserad på verkliga händelser under Jan Guillous tid på skolan. Jan Guillou är kommunist vilket man märker klart och tydligt genom hela filmen. Mer eller mindre alla goda karaktärer är antingen fysiskt svaga, inte adliga eller är kopplade till socialdemokratin. Trovärdigheten att allt i filmen skedde i verkligheten är låg eftersom Jan Guillou har en uppenbar åsikt om dessa skolor och dess strukturer.

Film är bland de mest effektiva sätt att påverka människan på eftersom man kan skapa känslomässiga relationer mellan åskådaren och filmkaraktärerna. På sätt sätt kan man i det dolda lyfta över värderingar till tittaren utan att man är medveten om det (om filmen är skickligt producerad). Filmen Ondskan är onekligen bland de mest gripande filmverk i Sveriges historia. Det är få svenska filmer som är värda namnet internationellt, Ondskan är en sån film. De underhållande konflikterna mellan de olika grupperingarna på internatet Stjärnsberg, det gamla traditionella Sverige samt den kaxiga Erik Ponti som inte bryr sig om den sociala hierarkin på skolan gör filmen underhållande.

Skolan styrs av kamratuppfostran där de äldre eleverna, i detta fall fjärderingarna, har som ansvar att upprätthålla ordning och reda på skolan. De får därmed befogenheter att upprätta bestraffningar som städning, permissionsförbud samt våld mot de som brutit mot vissa regler. Det intressanta i denna film är att Jan Guillous tes, att dessa fjärderingare och systemet i stort är ont, är felaktigt. Tittaren får lära sig att hålla ordning och reda egentligen bara är ursäkter för att komma undan med grov mobbning. Därför kommer huvudkaraktären Erik Ponti in och vägrar lyda order från fjärderingarna. Han är hjälten som slår tillbaka mot den tyranniska makten. Guillou vill få fjärderingarna att framstå som mobbare och Erik Ponti som de svagas försvarare.

Problemet är att det förhåller sig precis tvärtom, fjärderingarna är inte mobbare, de försöker bara upprätta en ordning som Erik Ponti vägrar att lyda. Den vanliga tendensen bland mobbare är att gå på de svaga, om dessa ”elaka” adelsmän var mobbare skulle de snabbt ha slutat försöka krossa Ponti eftersom de inser att han inte backar. Men fjärderingarna måste bryta ner Erik Ponti eftersom han underminerar deras hierarkiska position. Om Erik Ponti kommer undan så betyder det att fjärderingarna inte kan hålla ordning och reda på skolan.

Filmen rättfärdigar Eriks uppror med att han fick orättvisa straff i början och därefter urartar allt. Men alla som är lite intelligenta förstår att makten kan begå felsteg samt att den kan missbrukas. Det är här alla revolutionärer drar en felaktig slutsats, de tror att detta legitimerar deras uppror. Men så är inte fallet, om man som barn upplever att ens fader begår felsteg, så legitimerar detta inte att ungen kan lämna familjen (i kommunistiska manifestet vill man dock utrota familjen).

Detta tänk som Erik Ponti håller på med är den revolutionära ådra som västerlänningar har närt mot hierarkin väldigt länge. Det folkutbyte vi ser idag är en konsekvens i denna långa kedja av krossandet av hierarkin. Detta förstår kommunisten Jan Guillou. Filmen Ondskan är en propagandafilm för det nya Sverige.

Filmen försöker sen rättfärdiga Eriks beteende ytterligare med att påvisa att fjärderingarna gillar att ge elever stryk, men att fjärderingarna missbrukar sin makt är en detaljfråga. Det legitimerar inte principen att kamratuppfostran ska bort. Våldet och tortyren från fjärderingarna ökar i takt med att filmen fortsätter, givetvis för att påvisa att de är onda samt för att rättfärdiga Erik Pontis beteende. Detta är bara ett knep för att kunna illegitimera alla som tycker denna film har en ond agenda.

Sammanfattningsvis kan vi se att filmen har en uppenbart ond agenda, precis som det mesta idag. Filmen Ondskan är ett bra studiematerial för att se hur makten ibland verkar på ett listigare sätt för att få ut sitt budskap. Hade Erik Ponti följt reglerna från början hade filmen varit helt odramatisk, problemet är ju att Erik inte kan följa order, han är för stolt. Han tycker det är förnedrande att putsa fjärderingarnas skor. Givetvis är det här problemet ligger och Erik Pontis beteende går att applicera på dagens människa som avskyr allt vad hierarki och naturlig ordning heter.

Kamprad