Det är 299 år sedan konung Karl XII stupade vid Fredrikshald i Norge som den siste kungen hittills att falla i strid i Europa.
Han är känd för att ha lett sina soldater från främsta ledet med värjan i högsta hugg. Han levde med och för sina soldater, och valde ofta att äta samma mat och sova under samma förhållanden som sina män. Han bar också den karolinska standarduniformen, och ägnade sig inte åt samma utsvävningar som andra konungar i Europa gjorde vid samma tid.
Karl var dock inte alltid den krigarkonung vi i dag minns honom som. Man kan på många sätt dra paralleller mellan den unge kungen, som inte från början levde en krigarkonungs liv, och de många nationalister som just nu vaknar upp runt om i vårt land.
För att förstå hans motiv och personlighetsutveckling måste vi först gå igenom hans bakgrund:
Karl föddes år 1682 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Den unge prinsen fick under sin uppväxt en mycket gedigen utbildning, och lärde sig latin, tyska och franska. Han blev utbildad i teologi, statskunskap och andra ämnen som ansågs viktiga för en blivande kung. Särskilt intresserade han sig dock för matematik och den militära delen av utbildningen.
Prinsens far, Karl XI, dog år 1697. Karl blev då kung, och riksdagen förklarade honom myndig trots hans relativt låga ålder. Karl kröntes den 14 december år 1697 till Sveriges konung. Han satte själv kronan på sitt huvud under kröningsceremonin.
Samtida beskrivningar av den unge kungen gör gällande att han var sluten och blyg, men att han hade hög arbetsdisciplin.
År 1698 kom Karl XIIs kusin, Fredrik IV av Holstein-Gottorp, till Stockholm för att gifta sig med kungens syster. Fredrik var ett dåligt inflytande på den unge kungen, och många historier finns att läsa om deras upptåg i Stockholm: Bland annat ska de ha ridit i galopp genom Stockholm samtidigt som de ryckte hattar och peruker av folk. De slängde ut möbler genom slottsfönstren och ska ha kastat körsbärskärnor på kungens ministrar.
Missnöjet med kungen ökade, och en söndag predikade tre präster i Stockholm över temat Ve dig, O land, då din konung är ett barn (Predikaren 10:16)
När Fredrik åkte hem i augusti upphörde Karl med det olämpliga levernet och ägnade sig mer åt rikets affärer. Han fick ett återfall när hertig Fredrik återvände 1699. Vid ett fylleslag dödades en björn då den föll genom ett fönster ner på borggården efter att ha tvingats dricka för mycket vin. Karl var rejält full och avgav efter denna händelse nykterhetslöfte. Efter den händelsen levde Karl ett renlärigt liv i relativ enkelhet, och efter hans första strid visste han vad han var född till att göra: Leda sina män i fält. Det sägs att när Karl för första gången hörde kulor vissla förbi alldeles nära honom sade “Detta skall hädanefter bliva min melodi”.
Det är här vi kan börja dra paralleller mellan Karl XII och vår egen kamp: Karl levde med all tänkbar lyx och njutningar i sin närhet. Som konung hade han tillgång till diverse njutningsmedel – så som alkohol – som han kunde bruka närhelst han ville. Han kunde dessutom som konung nyttja dessa utan några som helst konsekvenser – vem skulle säga nej till att servera överdrivet mycket alkohol till en kung?
I dagens värld har vi likt Karl tillgång till saker som är till för att stimulera oss, och ytterligare tusen saker till: Alkohol, droger, tillfälligt sex, internet, mobiltelefoner, tv-serier och så vidare – alla dessa saker är till för att få oss att glömma livets “svåra” frågor och i stället koncentrera oss på att jaga tillfällig njutning. Precis som för Karl XII krävs det dock en yttre kraft för att människan ska hänge sig åt jakten på personlig njutning i stället för att koncentrera sig på det som faktiskt betyder något, så som vänner, familj och folk. I Karls fall var det hans kusin som var den utlösande faktorn för ett dåligt beteende. I den moderna eran är det tyvärr ett helt samhälle som står bakom den dekadenta livsstilen.
Men likt Karl XII finns det en punkt där människan säger: Nog! I Karls fall var det när han insåg vad hans alkoholbruk ledde till. För oss nationalister i dagens Sverige finns det tusentals och åter tusentals anledningar att säga att det faktiskt är nog. Vi är många som har rest oss från den moderna dekadensens bojor. Ibland faller vi tillbaka igen, men med förebilder som Karl XII kan vi efter dessa snedsteg resa oss ännu starkare och ännu bättre.
Karl djärvhet och mod har inspirerat generationer av svenskar och redan under hans livstid var kungen en levande legend. Vi nationalister av i dag har sagt att nog är nog, och det är därför extra viktigt att vi har förebilder som konung Karl XII att inspirera oss i vår kamp för att bli bättre människor och resa oss ur askan av det moderna samhället.
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!
Nu, snart 300 år efter Karl XII:s död, står Sverige inför en ännu större avgrund än vad vi gjorde när kungen blott 15 år gammal övertog styret och våra grannländer förklarade oss krig. Nu, mer än någonsin, behövs karolinerandan och Karl XII:s exempellösa offervilja. Precis som Karl XII och hans karoliner kommer vi aldrig att vika ner oss. Vi vet att vi har rätt och vi kommer att kämpa tills vi segrar eller dör; för Sverige, Skandinavien och Europa!
Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
