Rysslands sak är inte vår

0

När västerlandets dekadens sköljer över oss och det lilla hopp vi har kvar vacklar, då är det lätt att söka efter, och tro sig finna, ett ljus vid horisonten. Men ljuset från öster är inte vad det utger sig för att vara. På Krim är det definitivt inte någon ny soluppgång vi ser, utan samma gamla ryska björn som alltid förr.

Det hela är mycket enkelt. USA och Ryssland är två starka globala aktörer som, precis som imperier alltid har gjort, slåss om makt, resurser och inflytande. Ryssland företräder i princip samma politisk-kulturella linje som USA. Det heter att det är på deras frukt vi skall känna igen de falska profeterna och det ryska imperiets frukter liknar på de flesta sätt det som USA och EU har att erbjuda. Den demografiska katastrofen är antagligen till och med många gånger värre i Ryssland än i väst. För tio år sedan minskade befolkningen med 1 miljon per år, en minskning som nu har stabiliserats något. Trots det beräknas den ryska befolkningen vara nere på 110 miljoner 2050, mot dagens 142 miljoner (varav endast 111 miljoner är etniska ryssar). Antalet aborter i Ryssland är det högsta i världen och ca 1,2 miljoner aborter registrerades 2010.

Putins 14 år vid makten har inte inneburit någon större förändring eller förbättring för den döende ryska nationen. Man borde kunna förvänta sig betydligt mer av en ledare för ett land med en påstådd stark traditionell rörelse som till och med sägs ha djup förankring hos ledarskapet i Kreml. Till exempel var det först 2011 som den liberala ryska abortlagstiftningen ändrades så att abort efter 12:e graviditetsveckan förbjöds, något som förövrigt är en vanlig nivå i flera västeuropeiska länder.

Den nedåtgående demografiska trenden är inte Rysslands enda problem. Tvärtom mot vad många i väst tror så är Ryssland i allra högsta grad drabbade av mångkulturen. Den stora skillnaden är att den utomeuropeiska invandringen till landets europeiska delar främst kommer innifrån det egna eurasiska imperiebygget.

När Ryssland nu håller på att skapa ett prejudikat i och med de facto annekteringen av Krimhalvön är det hög tid att sätta foten i marken och kalla en pro-rysk agenda för vad den faktiskt är; en simpel verksamhet för femtekolonnare. I synnerhet om vi tänker på att det finns stora ryska minoriteter i alla baltiska stater. Den som stödjer en rysk intervention i Estland för att ”skydda den ryska minoriteten” är så nära en landsförrädare som det går att komma.

De hårda orden till trots; jag har många vänner och bekanta som hoppas och tror på Ryssland och jag förstår dem. Mycket gott har kommit från Ryssland och en avveckling av det ryska imperiet tillsammans med en integrering in i Europa skulle kunna läka många av såren på vår kontinent och erbjuda oss en ny guldålder.

Men, när Europa blickar väster- eller österut för frälsning begår hon den största synden av alla och sviker sin givna plats i historien. Ingen förstod det bättre än aktivisterna på Maidan som blödde och dog för den europeiska tanken. Men det visade sig denna gång, som så många gånger förr, att Europas största fiende är hon själv och aktivisternas mod och offer möttes av kyla från en stor del av Europas nationalister. Vi tillåter oss själva att enbart vara brickor i imperiernas strider, när vi har alla förutsättningar att vara så mycket mer.

Europa kallar. Det är dags att svara.

Patrik Forsén

Tidigare publicerad i Nationell Idag, mars 2014.