Luciafirandet har ett direkt ursprung i den katolska Lucialegenden. Även ifall det skulle finnas förkristna element som så att säga inkorporerats är detta ett naturligt steg i kristnandet av en kultur och den politiska strukturen som är varje kristens uppgift. Kyrkan lär att naturliga ledare ska leda och också använda sitt inflytande att kristna de politiska strukturer för det allmännas bästa.
En hednisk Lucia
Om vi bortser ifrån de lika obligatoriska som fantasilösa påståendena om att Lucia var eller lika gärna kan vara exempelvis en man från svarta Afrika. Så förs det en parallell debatt om att Lucias ursprung är hednisk och inte alls har med kristendomen att göra. Spekulationer förs fram att det i stället var en ljusfest för att hylla solen eller en ritual för att hålla borta onda väsen, förklaringarna är många men bevisen få.
Lucialegenden
Lucia är ett katolskt jungfruhelgon, vilket symboliseras av en vit dräkt, hon är känd för att hon besökte de kristna som gömde sig undan förföljelse i katakomberna. Till dessa tog hon med mat och förnödenheter. För att hitta fram i mörkret och för att hon samtidigt skulle kunna bära med så mycket mat som möjligt ville hon ha händerna fria varför hon fäste ljus i en krans hon bar på huvudet. Hon led senare martyrdöden vilket symboliseras av det röda bandet. Att hon led martyrdöden innebär att hon dog för sin tro. I detta fall så vägrade hon släppa på sin kyskhet och valde att möta döden i stället.
Luciafirandet inföll under medeltiden på midvinternatten som är årets längsta natt. Då årets skiftningar normalt gav upphov till kulturyttringar är det rimligt att anta att någon form av firande och ritual skedde i samband med midvinternatten även före kristen tid. Vi vet dock inget om denna eventuella ritual och dagens Luciafirande är så väldigt specifikt och relaterar nästan på ett övertydligt sätt till ursprungslegenden varför diskussionen borde kunna ses som avklarad. Luciafirandet är kristet i sin ursprung.
Mårten gås och den helige Martin
Det finns många fler liknande exempel som Mårten gås exempelvis. Dagen inleder den traditionella jul-fastan 40 dagar före jul och har eventuellt en relation till att man hade höstutsäde just på denna dag. Mårten var ett katolskt helgon vid namn helige Mårten av Tours. Han var ursprungligen en romersk soldat som blev en väldigt from och populär munk. Folket ville därför ha honom till biskop men helige Mårten försökte undkomma vad han tyckte var ett betungande ansvar och gömde sig bland gässen. Dessa avslöjade honom genom att kackla högt, och som straff för detta förräderi äter vi upp gässen just denna dag. En tradition som firas i mer eller mindre hela Europa och inte enbart Skåne som de flesta tror i Sverige.
Kristnandet av kulturen
Det finns skäl att tro att båda dessa exempel är kristna kulturyttringar med få spår till en hednisk tid. Inte minst för att dessa helgon är från romersk tid och ursprunget till firandet således äldre än samtliga våra inhemska skriftliga källor. Men som en tankeövning; låt oss spekulera i att Lucia firades före kristnandet och att det var en ljusfest för att hylla ljusets återkomst på årets mörkaste natt och att något motsvarande var fallet med Mårten gås. Inget kunde vara mer naturligt; att människor tar hänsyn till årets skiftningar och omständigheter i sina liv och uppmärksammar dessa på olika sätt. Det är något djupt mänskligt. En sådan kulturyttring är ett sätt att förhålla sig till skapelsen och verkligen inget som står i motsats till Skaparen. Det finns ingen anledning för en kristen att bekämpa något sådant utan tvärtom att uppmuntra dess utövande. Givetvis på ett sätt som underbygger de kristna sanningarna. På så sätt kristnas kulturen.
Den katolska socialläran
Frälsningen är individuell, den ankommer på dig själv. Sannolikheten att du gör rätt val när så krävs underbyggs däremot av kulturen du lever i och institutioner du har runt omkring dig. Det är bland annat mot den bakgrunden kristna har ett uppdrag att kristna politiska och kulturella strukturer när de har inflytande över sådan. Det är ett uttryck för kärleken till nästan. Argumentet för en kristen politisk ordning rent teologiskt, utöver att Kristus har återlöst oss och att vi därför är skyldiga honom ära, är dock att Gud skapade människan till en social varelse och att han därigenom specifikt skapade det mänskliga samhället samtidigt som han skapade människan.
Kyrkan har alltid betraktat naturliga ledare som de som ska styra och verka. Det kan vara hövdingar eller kungar eller i mindre skala familjeöverhuvudet. Givetvis kan man även tänka sig demokratiskt valda företrädare, utnämningssättet för dessa ledare har inte med saken att göra. Ledare är istället ett uttryck för att skapelsen är beskaffade på ett visst sätt att det finns en viss ordning som Gud givit med individuella olikheter. Kyrkan har ett lärouppdrag och har auktoritet i alla moralfrågor men det är de naturliga och sekulära ledarna som ska styra och leda i världen samtidigt som de underkastar sig detta läroämbete. Katolicismen förespråkar inte teokrati, läran att prästerna ska styra det värdsliga samhället, istället ska kristna lekmän styra och mer precist naturliga ledare som har karaktären och kompetensen att göra ett bra jobb.
Ett katolskt samhälle
En ledares uppgift är att verka för det allmänna goda och aktivt kristna de politiska strukturerna. Det är så vi ska förstå de tidiga masskonverteringarna som när Klodvig I, frankernas kung, döptes tillsammans med tre tusen av sina officerare eller när helige Ethelbert, kung av Kent, döptes tillsammans med tio tusen av sina undersåtar. Och det är så vi ska förstå varför Karl den Store kröntes, av påven, till kejsare på juldagen år 800 e.Kr.. Med det fick han ett officiellt uppdrag av Kyrkan att kristna och försvara Europa. [1]
Björn Herstad
[1] Utöver praktiska exemplen som de som nämns i texten har flera påvliga encyklikor och bullor utrett frågan om Kristus konungen. Som Unam Sanctam (1302), Quanta Qura (1864) eller Quas Primas (1925). Kyrkan lär att det är eftersträvansvärt med katolska stater och politiska strukturer. Detta har historiskt ibland uppnåtts genom omvändelse av värdsliga politiska ledare såsom kungar.
