”Förstånd utan inbillningskraft är platthet, inbillningskraft utan förstånd är svärmeri.” Dessa ord som skalden Erik Gustaf Geijer yttrade för närmare tvåhundra år sedan, får verka som ett samlat omdöme över den skandinaviska rörelsens historiska misslyckande. Fram tills idag har rörelsen varit splittrad, utan fastställda målsättningar, ohjälpligt delad och fjättrad med ett svagt ledarskap. Skandinavismen har förvisso länge existerat som idé, men dess praktiska utfall har uteblivit då det saknats en stark politisk vilja att förverkliga dess innehåll. Omvälvande skeenden äger rum först när vilja och idé förenas – då föreställningsförmågan och förståndet upplöser varandra och bildar en tydlig helhet: en slags ursymbol, vars dragningskraft och lockelse ter sig starkare än varje världsligt hinder.
Skandinavismens forna felsteg och lärdomar därav
Lyckligt lottade är de som äger en identitet, som inte tycker att existensen är meningslös och som förstår att deras handlingar bär på mening. När identitetstillhörigheten upplevs instinktivt, som naturlig och okonstlad, utan att krystas fram med överdrivna ritualer och symbolik, råder en tydlig balans, där identiteten och personligheten blivit sammanlänkade. Många känner avund gentemot andra folkgruppers självklara uppskattning över sin egen tillhörighet. De kikar mot dessa exempel med fönstertittarens längtansfyllda blick; de betraktar identitetsfrågan i en alltför teoretisk utsträckning.
Ofta hänför de sin fascination till etnopluralismen, som är utopisk i sin inställning till möjligheten att bevara alla folk och kulturer för tid och evighet. Samma personer bär på uppfattningen att skandinaver bör gå i vapen tillsammans med kineser, latinamerikaner, afrikaner, sydeuropéer och östeuropéer mot den gemensamma fienden – globalisterna, modernitetens lakejer, de som vill bryta ner all evidens av högkultur till en enda stor grå massa. Är det en rimlig hållning inför världsläget? Är modernitetens expansion ett hot mot hela den autentiska världen och dess enskilda högkulturer och därmed en fiende vilken vi alla kan samlas mot – oavsett våra skilda världsuppfattningar och övriga olikheter?
Den idéströmning som i populär terminologi benämns etnopluralism framstår som högst utopisk, lika världsfrånvänd och illusorisk som dess motsats, den ”globala byn”, som skall befolkas av allehanda själsligt tomma människohjordar utan livslust, som endast söker de korta ögonblickens tillfredsställelse genom konsumtion och andra former av kvick stimulans. Etnopluralistens luftslott saknar historisk förlaga. Det har aldrig existerat en ordning på jorden som inte byggt på någon form av underordning. I en idealisk värld utan makt och mänsklig fallenhet för synd hade en sådan ordning åtminstone varit teoretiskt tänkbar. I en värld av realiteter – alltså en sådan som vi ofrånkomligen lever i och måste fortsätta att leva i – är det en omöjlighet.
Skandinavien är vår livsvärld och det är där vårt fokus ligger. Skandinavismen som idéströmning var som starkast vid mitten av 1800-talet. Den bars upp av studenter och professorer i Danmark, Sverige och Norge, men hade också anhängare i liknande skikt i Finland. Utmärkande för denna tankeströmning var dess nationalism, frihetlighet och starka geopolitiska medvetenhet. Skandinavismen fick skjuts av romantiska föreställningar om folkets kulturskapande och samhällsbärande roll, som var på modet de första decennierna av 1800-talet och som var en del av en övergripande motreaktion mot den franska revolutionens idéer. De enskilda nordiska länderna hade sina egna nationella traditioner.
I Sverige var den så kallade göticismen särskilt stark – föreställningen att svenskarna var direkta ättlingar till de mytomspunna goterna, vilka hade ödelagt det romerska imperiet och därefter grundat många av kungahusen på den europeiska kontinenten. Under 1800-talet kompletterades denna idétradition med en vurm för vikingatiden, som upphöjdes som ett ärorikt gemensamt förflutet för alla nordiska länder. Skandinavismen var ingen enhetlig idétradition, den hade plats för såväl nationella tankeströmningar som mer unionsinriktade.
Den skandinavistiska rörelse som tog fart på 1800-talet fann referens i Kalmarunionen (1397-1523), vilken ansågs bekräfta att en skandinavisk union definitivt var en möjlighet. Skandinavisterna pratade om Svea, Dana och Nore, tre syskon som alla hade en stark vilja och som var självständigt sinnade, men likväl besläktade genom blodsband. (Haarder Ekman, Mitt hems gränser vidgades, (2010), s. 23). Det talades om en “Enighet i trefald”, ja – till och med om en Treenighet, vilket så klart anspelade på den gemensamma kristna traditionen i länderna. Skandinavisterna ansåg inte att det förelåg någon motsats mellan nationalism och skandinavism.
Alla skandinavister önskade inte en politisk union, utan tyckte att det gemensamma kulturella arvet – språket och etniciteten – var viktigare att lyfta fram. De som emellertid önskade en politisk union menade i sin tur att en sådan måste föregås av kulturella närmanden. Istället för att översätta böcker och artiklar från grannländerna menade många skandinavister att dessa borde läsas på originalspråk vilket skulle sänka trösklarna att förstå sina broderfolk. Det fanns initiativ för att förenkla stavningen i de olika språken, liksom idéer om att det fornisländska versmåttet fornyrdislag (som introducerades av Snorre i den Prosaiska Eddan) borde tas i gemensamt bruk av Skandinaviens diktare. Fler vänskapsföreningar, sällskap och förbund som på olika sätt fungerade som plattformar för skandinaver att mötas och utbyta erfarenheter genom, ansågs också viktigt. En andlig och kulturell förening skulle således utgöra en förberedelse för en politisk förening. (Haarder Ekman, (2010), Ibid.).
Den politiska skandinavismen brukar vanligen dödförklaras efter 1864, när Danmark förlorade kriget mot Preussen och förlorade Holstein och delar av Slesvig, vilket ansågs utgöra Skandinaviens sydgräns. Landsfrågan hade varit aktuell redan 1848, i samband med de omfattande nationalliberala upproren över hela den europeiska kontinenten. Den gången hade över en tredjedel av de svensk-norska arméerna mobiliserats för att försvara Danmark och mer än 5000 man hade skeppats över till Fyn under juni månad. (Hillström & Sanders, Skandinavism: En rörelse och en idé under 1800-talet, (2014), s.119). Samma uppslutning misslyckades 1864 – dels på grund av inrikespolitiska problem i Sverige-Norge, men också för att Preussen och det tyska förbundets militära styrka hade växt.
Även om unionstankarna mer eller mindre dog ut efter 1864 fortsatte skandinavismen att skörda triumfer på det kulturella planet. Författare, poeter och debattörer som HC Andersen, Georg Brandes, Fredrika Bremer och Henrik Ibsen, hade stor nytta av ett litterärt skandinaviskt rum, som gynnade spridningen av deras böcker och idéer. HC Andersen avfärdades tidigt i Danmark för sina sagor (!) men fick i gengäld ett erkännande i Sverige, vilket i hög utsträckning var Fredrika Bremers förtjänst. Den kulturella skandinavismen har överlevt ända in i vår tid, exempelvis genom Nordisk Tidskrift, som etablerades redan 1878. Den ges ut i samarbete med Föreningen Norden, som arbetar för att ett inter-nordiskt/inter-skandinaviskt samarbete och som bär vidare arvet från den kulturella skandinavismen. (Den som vill veta mer om tidskriften kan läsa här: http://www.letterstedtska.org/nordisk-tidskrift/).
Hur kom det sig då att skandinavisterna misslyckades i sina intentioner? Intentionerna var ju goda – att skapa en union med gemensam handel, försvarsförmåga och omfattande intern frihet och associationsrätt. Idéerna låg rätt i tiden – de italienska och tyska enhetsverken låg för skandinavisternas ögon och det ansågs rentav vara en geopolitisk nödvändighet att bilda en Skandinavisk union som motvikt till de tyska och ryska rikena, som de skandinaviska länderna ansåg utgjorde ett hot mot deras självständighet. Flera av skandinavisterna kom fram till att rörelsens misslyckande stod att finna i själva profileringen av den skandinaviska frågan. Det var studenter och professorer som representerade skandinavismen – det saknades en bredare folklig förankring. Större kraft borde ha lagts på att sprida idéerna till befolkningen i stort, genom mer lättbegripliga böcker och artiklar, men också genom synliga sociala rörelser som präglats av en tydlig skandinavistisk profil. En skandinavisk union kunde endast bli till genom att man arbetade nedifrån och upp. Det sades att ett gemensamt skandinaviskt “folkmedvetande” var nödvändigt innan en union kunde bli till. (Hillström & Sanders (2014), s. 223).
Den skandinaviska rörelsen i det 21:a århundradet
Den skandinaviska rörelsen har ännu inte realiserat sina målsättningar. Det finns ambitioner att göra den skandinaviska frågan till en helt och hållet politisk angelägenhet. Det finns också organisationer vilka fungerar som språkrör för en samlad skandinavisk kultur. Den skandinaviska frågan är splittrad, det finns ingen enad rörelse och heller inget erkänt ledarskap, ingen övergripande strategi och dess plats i den offentliga debatten är i dagsläget högst akademisk. Om den skandinaviska frågan i första hand förknippas med ambitionen att skapa en förbundsstat eller en Kalmarunion i ny tappning, kan det konstateras att vi står långtifrån en sådan målsättning. Om å andra sidan den skandinaviska frågan förknippas med viljan att stärka den skandinaviska identiteten, att säkra de skandinaviska ländernas kultur, tradition och seder, är förutsättningarna genast bättre. Skandinaverna befinner sig som alla andra västerländska befolkningar i tider av upplösning; vad som tidigare varit fast och absolut har på kort tid förflyktigats. Vissheten om vår kollektiva identitet, om vår existens och personliga frihet, har försvunnit och ersatts av överdriven sensualism och idolkult. Framförallt är vår individuella riktning i dagsläget osäker; det händer alltmer sällan att vi träffar på starka personligheter som verkligen är originella och lever efter sina ideal.
Om den skandinaviska frågan skall få en lösning – alltså oavsett om vi önskar åstadkomma en ny form av statsbildning, eller om den skandinaviska rörelsen i första hand bör vara en kulturellt betonande rörelse som slår vakt om den egna identitetens värde i modernitetens tidevarv, så bör vi utgå från att en sådan ambition är konstruktiv och äkta. Därav följer att metoderna för att uppnå detta måste präglas av liknande ledmotiv. Att nätverka och bygga opolitiska sammanslutningar, föreningar och förbund, att slå vakt om familjens roll som grundbulten i varje fungerande samhälle, att stärka den egna personligheten och pondusen, att undvika asocialitet och världsfrånvändhet – alltsammans utgör recept för att uppnå detta. Om tillräckligt många i den skandinaviska rörelsen ser sig själva som äkta personligheter (inte individer), vilka besitter en egen unik riktning och som hörsammar den egna gruppens rop på hjälp och beskydd, oavsett tillvarons begränsande förutsättningar, kommer förr eller senare personer som själva aldrig trodde sig vilja bli förknippade med rörelsen att plötsligt vilja det. En autentisk identitet kan bara skapas och bibehållas genom levande erfarenhet.
Den levande erfarenheten kan och bör delas med andra. Kyrkor, föreningar, societetssällskap och klubbar, för att nämna några exempel, utgör plattformar varifrån det enskilda engagemanget kan stärkas. Där kan tillit byggas upp, vilken är ovärderlig i situationer då vår individuella förmåga inte räcker till. Den skandinaviska identitetens bevarande och utbredning kräver alltså en uppbyggnad av mellanmänskliga, civila organisationer – gemensamma plattformar – varifrån de olika folken och grupperna kan mötas och samverka med varandra. Det säger sig självt att dessa mellanmänskliga organisationer, precis som den individuella inställningen, måste vara konstruktiv och inte negerande; på samma sätt som sådana organisationers syfte är konstruktivt måste också de funktioner som på olika sätt nyttjas för att stärka dessa att vara det. Vi får inte separera målsättning och metod – syfte eller funktion. Revolutionärerna kommer alltid vilja riva ner – de som värnar samhällsordningen får å sin sida aldrig sluta bygga upp och värna de viktiga institutionerna.
Det finns en distinktion mellan samhälle och stat som är viktig att betona. Ett samhälle är en avgränsad sfär av mellanmänskliga relationer – staten är ett verktyg för att reglera och gynna dessa relationer. Staten som byråkratiskt maskineri rullar vidare genom kontinuerliga skatteuttag, vilka belastar varje samhälle. Ett samhälle kan vara litet eller stort; det kan omfatta olika befolkningsgrupper, skiljt av etnisk eller religiös tillhörighet eller vara indelat i sociala klasser. Där existerar en dynamik som är unik men som ändå kan återfinnas i sina huvuddrag på andra ställen. Det kan finnas flera hälsosamma samhällen inom ramen för en och samma ohälsosamma stat. En stats undergång innebär alltså inte med nödvändighet ett hälsosamt samhälles undergång.
När så många exempelvis förtvivlar över de skandinaviska staternas – kanske särskilt Sveriges – ekonomiska nedgång och den skenande, grova kriminalitetens järngrepp, får det inte glömmas att det då i första hand är staten som lider. Visst finns det många destruktiva samhällen och orter till följd av utvecklingen, men det överskuggar inte det faktum att det finns avgränsade sfärer där livet trots allt ändå är bra, där folk lever i fred och där det står alla fritt att arbeta för sitt uppehälle och sträva i enlighet med sina önskningar. Det är för de olika samhällenas överlevnad och utbredning som en skandinavisk rörelse – vare sig den är kulturellt eller politiskt betingad – bör kämpa. Vi kan tänka oss ett samhälle, alltså ett liv i samvaro, utan politik (förstådd i dess nuvarande, högst ideologiskt präglade tappning); det är emellertid omöjligt att tänka sig politik utan ett samhälles mångskiftande förutsättningar.
Mot den skandinaviska frågans lösning
Den skandinaviska identiteten vara eller icke-vara måste betraktas mot bakgrund av nutidens förutsättningar. Det är i dagsläget orealistiskt att föreställa sig instiftandet av en skandinavisk union eller förbundsstat, även om de kulturella förutsättningarna skulle vara goda. En skandinavisk rörelse som i första hand är socialt och kulturellt betingad har å andra sidan goda förutsättningar att lyckas – om det vittnar den skandinaviska rörelsens faktiska framgångar. Vi bör dock främst lära oss av dess felsteg. Skandinavismen som idé var inte tillräckligt förankrad i folklagren för att det skulle bli en riktig folkrörelse. Samtidens skandinavister bör därför lägga fokus på hur idéerna kan bredas ut till fler, så att de omfattar det tidigare nämnda folkmedvetandet.
Förslagsvis bör stora insatser riktas på att sprida idéerna inom ramen för hela Skandinavien och inte kraftsamla i enskilda regioner i Sverige och Norge. Särskilt i Danmark är utmaningen stor att skapa intresse för en rörelse som i mångt och mycket anses stå i motsats till stoltheten att tillhöra en av världens äldsta nationer. Alla skandinaviska nationer plågas av någon form av småaktighet; danskarna är för stolta, i Norge beaktas inte sällan de ekonomiska förutsättningarna framför det mesta och i Sverige ser många med cynisk blick på potentialen att lämpa över allvarliga nationella problem på sina grannar – i hopp om att dämpa negativa effekter på den egna staten.
Småaktigheterna härleds i första hand ur det historiska nationella perspektivet, det som utgår från de olika skandinaviska staterna och inte deras respektive samhällen. Det är, återigen, samhället som måste prioriteras. Staten är blott ett verktyg – om den går sönder kan den repareras. Om emellertid ett samhälle går sönder, kan det inte återskapas. Om den skandinaviska rörelsen verkligen skall kunna ta fart krävs att de enskilda skandinaviska nationernas samhällen närmar sig varandra. Särskilt gynnsamma områden för detta ändamål är staternas gränstrakter, men övergripande sociala plattformar och kulturella tillställningar (konferenser, temaveckor, kongresser, m.m) kan också bidra till att stärka en sådan ambition.
Förhoppningsvis kommer den skandinaviska rörelsen, vare sig den nu profilerar sig kulturellt eller politiskt, att bli en rörelse som är fylld med starka personligheter, vilka är klara över sin individuella strävan och som är inställda på att leva i enlighet med sina ideal. Vår del av världen håller på att passera en tunn flaskhals; många kommer stryka med genom den farliga passagen, men de som kommer igenom och som får ta del av de fina förutsättningarna på andra sidan, kommer ha den ärorika möjligheten att bygga upp ett nytt autentiskt samhälle, troget folket, traditionen och kulturen.
Ge oss så en äkta skandinavisk rörelse, som mognat av sina erfarenheter och som vet vad den behöver göra för att nå sina mål.
Carl Oscar Andersson
[Artikeln utgör en omarbetad version av en artikel som publicerades i tidskriften KultOrg nr 30, Skandinavismen och den moderna världens förutsättningar]
