Kristna och den patriotiska frågan

Kristna och den patriotiska frågan

Vid första anblicken kan patriotism tyckas vara en fråga av sekundär betydelse, blott en distraktion. Vår högsta lojalitet är trots allt till Guds rike och vi har redan fullt upp. I arbetet med att återställa en vanhelgad liturgi, rädda en katolsk uppfostran och stå pall under den nuvarande påvens styre så tycks lekmannen som vill bidra till den katolska kulturen ha händerna fulla. Ändå tycks vår tids alla stora frågor åtminstone tangera den patriotiska frågan.

Det är ingen slump att Polen samtidigt är det mest nationalistiska och det mest oblygt katolska landet i Europa. Det är inte heller en slump att samme påve som har orsakat så mycket förvirring i fråga om befästa trosläror också skapar rubriker internationellt genom att insinuera att goda kristna måste motsätta sig gränskontroller. Om vi effektivt ska kunna bekämpa de krafter som orsakar vår världs förfall och undergräver Kyrkan, måste vi fundera över känslan av patriotism och dess roll i människans angelägenheter.

Gratia non tollat naturam, sed perficiat (Nåden undanröjer inte, utan fullkomnar naturen) säger S:t Thomas av Aquino och markerar därigenom modernitetens metafysiska och teologiska skiljelinje. På ena sidan om skiljelinjen finner vi den katolska traditionen, som alltid har sagt att sakramentens kraft helar människans natur och återbördar den till dess rättmätiga tillstånd av fullkomlighet som Guds avbild. På andra sidan finner vi utopiska, neo-gnostiska revolutionärer som avvisar Aquinos uttalande och som betraktar människans natur som ett fängelse som evangelium befriar oss från. Då patriotism är en del av den mänskliga naturen, kan striden för att avskaffa nationaliteter bäst förstås som ett av de hetaste fronterna i ett större krig för att avskaffa människan.

De av oss som förstår att fosterlandskärlek är något sunt, av godo och kristet, förvånas inte alls av att den dyker upp i alla möjliga sammanhang. Ett utdrag från en [för en engelsktalande publik] viss känd sång [Immaculate Mary, our hearts are on fire], belyser till exempel hur mycket en fosterländsk förankring en gång i tiden togs för givet:

We pray for our Mother, the Church upon Earth

And bless, dearest Lady, the land of our birth.

Ave, ave, ave Maria! Ave, ave Maria!

Lägg märke till att dessa rader inte nämner politiska ideal – frihet, jämlikhet eller rättigheter – utan endast bekräftar kärlek till fosterjorden. Även om vi inte skulle känna till den här psalmens historia, skulle vi enkelt kunna gissa att den inte skrivits idag, utan i en tid då det tillhörde det normala att leva i sitt ursprungsland.

I Sapientiae Christianae påpekar Leo XIII hur ”naturrätten ålägger oss att hängivet älska och försvara landet där vi föddes och växte upp, så att inga goda medborgare tvekar att ljuta döden för sitt hemland”. Det intressanta här är att denna encyklika, på det hela, inte utgör någon hyllning av patriotismen, utan istället syftar till att påminna medborgarna om att deras plikter gentemot sina respektive hemländer aldrig kan vara starkare än deras plikter gentemot Kyrkan. Patriotism var inte alls poängen med encyklikan, ty på påve Leos tid var patriotism en obestridd premiss.

Här väcks en slående tanke. Kanske finner vi inte patriotism uttryckligen anbefalld mer ofta i Bibeln och i andra auktoritativa källor av precis samma anledning som vi inte finner precisa förbud mot könsneutrala toaletter eller aborter: fram till den öppna revolten mot den mänskliga naturen, initierad under upplysningstiden, var inte detta överhuvudtaget problem. Det vill säga, fram tills relativt nyligen var inga framstående röster så vanvettiga att de ifrågasatte patriotism, skillnaderna mellan män och kvinnor eller moderns skyldighet att vårda sitt barn.

I vilket fall som helst kan läsaren förutom Leo XIII:s iakttagelser också betänka förhållandet mellan patriotism och tro såsom skisserat av S:t Pius X i ett tal till franska pilgrimer:

” Ja, ert land är inte endast värt kärlek utan även att ni föredrar det framför andra, vars heliga namn i era sinnen väcker de käraste av minnen och hänför varenda del av era själar, detta gemensamma land som har varit er vagga och till vilket blodsband och den där andra mer ädla tillgivenhets- och traditionsgemenskapen binder er. Men denna kärlek till fosterjorden, dessa band av patriotiskt brödraskap, vilka är gemensamma för alla länder, blir starkare när det jordiska riket förblir oupplösligt förenat med det andra riket, den Katolska Kyrkan, som känner varken språkförbistring eller bergens och havens avgränsningar, som omfattar både den synliga världen och den bortom graven.”

Med andra ord menar S:t Pius X att patriotismen får näring, snarare än försvagas, av Kyrkan. Att vara katolik innebär inte att man förkastar sin nationella identitet, men att det finns ett högre plan, ett Kristi imperium varigenom människor ur alla nationer kan förenas i gemenskap.

Innan det blev fashionabelt att låtsas som att nationer kan trollas fram ur tomma luften och demokratisk ideologi, förstod man allmänt att en nation är något av en stor, mångfacetterad familj och att det normerande sättet att tillhöra denna familj är att födas in i den. För deras skull, som vårt politiskt korrekta klimat har gjort kinkiga och överkänsliga, antar jag att jag borde tillägga att detta knappast innebär en ohälsosamt rigid etno-nationalism. Ty en person kan adopteras in i eller bli ingift i en nation, precis som man kan adopteras in i eller bli ingift i en familj.

Här understryks något viktigt: för att kunna adopteras in i eller bli ingift i en familj, så måste familjen existera till att börja med. Den måste ha en väldigt tydlig kärnidentitet. Likaledes, för att kunna adopteras in i eller bli ingift i en nation, så måste nationen existera till att börja med. Det vill säga, den måste vara en sammanhängande gemenskap med sitt eget distinkta arv, gemensam historia och delade minnen, inte en slumpmässig samling individer från var som helst och överallt, utan förbindelse med varandra.

Försök, således, att göra familjen mer ”öppen” och ”inkluderande” är helt parallella med försök att göra nationen mer ”öppen” och ”inkluderande”. Sådana ansträngningar upplöser och gör meningslösa just de institutioner de ger sig ut för att förbättra. 2000-talets onaturliga och dysfunktionella ”familj” och den postkulturella, egalitära ”nationen” är två uttryck för ett och samma projekt.

Detta är alltså de grundläggande orsakerna till att den högerpopulistiska revolten fick så mycket utrymme i de brittiska och amerikanska tidningsrubrikerna 2016, liksom för den häpnadsväckande öppna fientlighet vissa kvickhuvuden kallar ”Trump Derangement Syndrome”. Västerlandet befinner sig i ett kulturellt och t.o.m. metafysiskt inbördeskrig. På ena sidan av en oöverbryggbar avgrund står förespråkare för jämlikhet och inkluderande, som ser det som självklart att vi måste visa samma hänsyn mot alla oavsett var de kommer ifrån och hur de relaterar till oss och oavsett om de är fränder, mångåriga grannar eller totala främlingar. Sådana förespråkare för jämlikhet och inkluderande, när de är liberala katoliker, tenderar att identifiera sina moraliska perspektiv som själva essensen av den kristna etiken, och att avvika från ett sådant perspektiv är enligt deras uppfattning att kompromissa med, eller rent av förråda, evangeliumet. På andra sidan avgrunden står de som betonar sitt engagemang för sina respektive hemstäder, hemstater och hemländer och som djupt harmas över den skrytsamma iver som så ofta uppvisas av de förment humanitära som lever skyddade från konsekvenserna av den globalistiska politiken. När sådana populister och anti-globalister är katoliker, är de benägna att med bestörtning påpeka hur katolsk lära har överförenklats, stympats och t.o.m. förvrängts till förmån för något som väldigt mycket ser ut som Rousseaus fetisch om den ädle vilden.

Som en oförskräckt anti-globalist måste jag tillägga att vi har sådana personligheter som S:t Augustinus på vår sida. ”Eftersom man inte kan hjälpa alla”, säger författaren till De doctrina Christiana, ”måste man befatta sig med dem som på grund av plats, tid eller omständigheter står en närmast”.  I praktiken betyder det att välgörenheten börjar hemma, att vi är skyldiga våra grannar, släktingar och landsmän större omsorg än dem som befinner sig på andra sidan jorden.

Det är självklart att enligt de normer som råder i många församlingar idag är S:t Augustinus undervisning ”småsint” och ”provinsiell”, eller rent av ”xenofobisk”, och måste revideras för att överensstämma med nutida sensibilitet. Det verkar emellertid som om det nya och förbättrade evangeliet predikat av globalister har mer att göra med Babels torn än med Kristus.

 

Jerry Salyer 

Översatt av Labarum