Helige Konstantin “In Hoc Signo Vinces”

0

Vem var egentligen helige Konstantin? Den romerske kejsaren som fick se ett strålande kors med texten “i detta tecken ska du segra” på himlen och som därefter kristnade hela det romerska imperiet; en händelse som har beskrivits som starten för det kristna västerlandet. Läs mer i denna faktaspeckade historieartikel från Labarum.

Kyrkan kallar St. Konstantin (regeringstid 306-337) ”jämställd med apostlarna” (latin: aequalis apostolis, grekiska: Iσαπόστολος,  isapostolos ), och historikerna kallar honom ”den store”.  Han var son till Constantius I Chlorus, som regerade som Caesar över Gallien och Britannien. Hans moder var Flavia Julia Helena, en kristen av ringa börd.

Vid denna tid var det väldiga romerska riket delat i en västlig och en östlig rikshalva, regerat av två självständiga kejsare, ”Augustus”,  samt deras två medregenter, kallade ”Caesar” (Tetrarkin, ett så kallat fyrkejsardöme. Systemet med att tronens ansvar delades av två augusti och två caesarer varade 293-313). Constantius I Chlorus regerade som caesar i nordvästra delen av Västromerska riket 293-305. St. Konstantin föddes år 274, möjligen i Naissus i provinsen Moesia (nuvarande Niš i Serbien). År 294 skilde sig Constantius från Helena för att främja sina politiska ambitioner genom att gifta sig med en kvinna av ädel börd, Flavia Maximiana Theodora (skilsmässa var tillåtet enligt dåvarande romersk lag). Detta smärtade den goda kristna St. Helena djupt och var ett lidande som hon bar med sig resten av livet. Av denna anledning är St. Helena skyddshelgon för bl.a.  skilsmässooffer, svåra äktenskap, ensamstående mödrar, men också för konvertiter och arkeologer. Efter att St. Konstantin blivit kejsare betygade han sin moder Helena stor ära och respekt och gav henne den kejserliga titeln ”augusta”.

St. Konstantin, blivande kejsare över hela det romerska riket, uppfostrades till att respektera kristendomen. Hans fader förföljde inte kristna i de områden han regerade. Detta i en tid då kristna förföljdes i stort sett hela romarriket av kejsar Diocletianus (284-305) och hans medregent  Gaius Galerius Maximianus (305-311) i öst, och kejsar Maximianus Herculius (286-305) i väst.

Efter Constantius Chlorus död år 306 utropades Konstantin av armén i Eboracum (York, England) till augustus. Den nye kejsarens första handling var att bevilja sina undersåtar frihet att utöva kristendom i de områden han kontrollerade. Hedningen Galerius Maximianus i öst och den hårde tyrannen Maxentius i väst hatade St. Konstantin och konspirerade för att få honom avsatt och dödad, men St. Konstantin besegrade dem med Guds hjälp i en rad fälttåg. Strax före slaget vid Pons Mulvius 28 oktober 312, strax norr om Rom, bad han Gud om ett tecken som kunde ingjuta mod och tapperhet, och Herren uppenbarade ett strålande korstecken på himmelen med inskriften In hoc signo vinces, i detta tecken skall du segra. Trots numerär överlägsenhet (somliga källor anger Maxentius numerära överlägsenhet till 10:1) och trots att han hade Pretoriangardet (en elitstyrka) på sin sida, besegrades Maxentius, som själv drunknade i Tibern. St. Konstantins seger var sannerligen ett Guds mirakel.

Efter att St. Konstantin blivit ensam härskare av den västra rikshalvan utfärdade han ediktet i Milano år 313 som garanterade religiös tolerans för de kristna. St. Helena, som var kristen, kan ha påverkat honom i detta beslut. År 323, när han blev ensam kejsare i hela det romerska riket, utvidgade han bestämmelserna i ediktet till den östa delen av riket. Efter trehundra år av förföljelser kunde de kristna äntligen utöva sin tro utan fruktan för liv och egendom.

Kejsar St. Konstantin lät uppföra flera kyrkor i Rom, däribland den viktigaste i hela kristenheten, Peterskyrkan, som byggdes med huvudaltaret ovanpå apostlafurstens Petrus, den förste påvens grav. Bygget påbörjades mellan 318 och 322, och skulle pågå i trettio år. Dels för att komma bort från det av komplotter tyngda Rom som hade kommit att bli lekplats för missnöjda och fientliga politiker, dels av militärstrategiska skäl (Rom låg långt borta från fronten mot det fientliga Persiska riket), lät han uppföra en ny huvudstad i öst, på platsen för den gamla grekiska staden Byzantion, som först officiellt hette Nova Roma (Nya Rom), men kom snart av gemene man att kallas Konstantinopel (”Konstantins stad”). Rom fortsatte dock att ha en hedersplats i egenskap av romarrikets födelseort och huvudstad sedan tusen år, samt aposteln Petri efterträdares säte. St. Konstantin var övertygad om att endast kristendomen kunde ena det väldiga romarriket med sina olika folkslag. Han stödde Kyrkan på alla sätt. Han återkallade kristna från exil, frigav fängslade kristna (bl.a St. Nikolaus av Myra som senare skulle komma att konfrontera heretikern Arius), uppförde kyrkor och hjälpte prästerskapet på olika sätt.

I främst protestantisk historieskrivning har St. Konstantin framstått i ett negativt ljus. Man har betraktat honom som ansvarig för att leda bort den tidiga kyrkan från ”det rena evangeliets enkelhet” och omvandla henne till en institutionell kyrka. Men att beskylla St. Konstantin för ”kyrkans fall” är dock ett dubbeleggat svärd som skär i båda riktningar. Om protestanter beskyller St. Konstantin för att ha manipulerat och mixtrat med Kyrkan, hur kan de då vara säkra på att han inte gjorde detsamma med Bibeln? Problemet med dylika konspirationsteorier är att de öppnar upp möjligheten för en radikal diskontinuitet mellan nutidens kristendom och den tidiga Kyrkan.   

Kejsaren vördade djupt Herrens segerbärande korstecken och ville också hitta det verkliga kors på vilket vår Herre korsfästes. Han lät sända sin egen moder, den heliga kejsarinnan Helena, till Jerusalem på detta uppdrag. St. Macarius, biskop av Jerusalem, och St. Helena letade och genom Guds försyn hittades det sanna korset mirakulöst år 326. Detta firas av Kyrkan 14 september, Helga Korsets upphöjelse.

Under sin tid i det heliga landet gjorde kejsarinnan mycket för att stödja Kyrkan där. Hon befallde att alla platser som hade anknytning till Herrens och Jungfruns jordiska liv skulle befrias från alla spår av hedendom, och hon lät uppföra kyrkor på dessa platser.

För att hedra Kristi uppståndelse lät kejsar St. Konstantin uppföra en magnifik kyrka över Hans grav. St. Helena överlämnade det sanna korset i säkert förvar till biskop St. Macarius och tog med sig en bit till kejsaren. Efter att ha delat ut generöst med allmosor och mat till de behövande i Jerusalem (ibland betjänade hon personligen de fattiga), återvände den heliga kejsarinnan Helena till Konstantinopel, och avsomnade 18 augusti år 330 i Nikomedia. Hon begravdes i Helenas mausoleum strax utanför Rom, på Via Labicana. Mausoleet var ursprungligen tänkt för kejsaren själv, men reserverades för hans moder. Sarkofagen finns än idag att beskåda i Museo Pio-Clementino i Vatikanen. Där finns också kejsarinnans barnbarn, St. Konstantinas sarkofag. St. Helenas skalle bevaras som relik i katedralen i Trier, Tyskland. Tack vare sina stora tjänster till Kyrkan och det faktum att St. Helena fann det sanna korset, kallas även kejsarinnan ”jämställd med apostlarna”.

Kyrkans frid kom snart att störas av gräl, meningsskiljaktigheter och kätterier som hade uppträtt i Kyrkan. Redan i början av St. Konstantins regeringstid hade donatisternas och novatianernas heresier uppstått i väst. De krävde omdop för dem som avfallit under förföljelserna mot kristna. Dessa heresier, fördömda av två lokala koncilier, fördömdes slutligen och definitivt vid konciliet i Milano år 316.

Särskilt förödande för Kyrkan blev uppkomsten av den arianska heresin i öst, som förnekade Guds Sons gudomliga natur, och förkunnade att Jesus var blott en skapelse. Heresin är uppkallad efter dess upphovsman, Arius av Alexandria (cirka 260-336). På kejsarens befallning sammankallades det första konciliet i Nicaea (kejsarens sommarresidens låg där) år 325. 250 biskopar var närvarande i den första sessionen, 318 i den sista. Eusebius av Nicomedia och sexton andra biskopar ställde sig på heretikern Arius sida. Bland de västliga biskoparna märktes den gotiske biskopen Theophilus, gyllenblond och rödlätt, som hade omvänt tusentals goter till tron. Påven Silvester I:s  representanter var Hosius Spanjoren samt Vito och Vincent. Roms patriark erkändes som den främste av alla patriarker, och påven godkände uttrycket homoousios redan före konciliet. Bland österns biskopar märktes St. Macarius av Jerusalem, som hade hjälpt St. Helena att finna det sanna korset, St. Amphion av Epiphania, som hade genomlidit tortyr under kejsar Diocletianus samt St. Nikolaus av Myra (det berättas att St. Nicolaus på konciliet slog Arius på käften, och att det kanoniska straffet han därmed skulle åläggas blev avskrivet genom mirakulöst ingripande från jungfru Maria). Kejsaren var närvarande vid alla sessioner. Arius kätteri fördömdes och en trosbekännelse sammanställdes som innehöll begreppet ”av samma väsen som Fadern”, vilket bekräftar Jesu Kristi gudomlighet, Han som antog mänsklig natur till frälsning för hela mänskligheten. Man kanske blir förvånad över St. Konstantins grepp om teologiska problem under diskussionerna på konciliet. Han insisterade på att termen homoousios (av samma väsen) skulle tas med.

Efter konciliet i Nicaea fortsatte St. Konstantin sin aktiva roll i Kyrkans välfärd. Han avsomnade år 337 efter att ha låtit döpa sig på dödsbädden, vilket inte var ovanligt på den tiden, och begravdes i De Heliga Apostlarnas Kyrka, i en krypta som han hade förberett åt sig själv.  Graven och kroppen undkom det fjärde korstågets plundringar år 1204, men efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 föll graven i glömska och ingen vidare information om dess öde är känd. Efter turkarnas erövring blev denna kyrka huvudkyrka för patriarken, men var i förfall och övergavs bara tre år senare. 1461 revs den av turkarna som byggde en moské i dess ställe.

För 1700 år sedan segrade Konstantin den store vid bron Mulvius. Segern var ett Guds ingripande i historien och kom att bli Kyrkans stora seger. Från att ha varit en förföljd Kyrka som blödde martyrblod och levde i katakomberna, fick hon en förkämpe i kejsar Konstantin och kunde ta sin rättmätiga plats i imperiet och jaga bort det hedniska mörkret. Än idag ligger således Kyrkans huvudsäte i Rom. Rent mänskligt var detta en omöjlig bedrift. Men med Guds ingripande blev det omöjliga möjligt. Idag påminner vi oss om detta; Vår situation kan tyckas omöjlig, men med Guds hjälp är allt möjligt. Låt oss vara trogna och värdiga arvtagare till kejsar Konstantin den store, och som Guds trogna stridsmän än en gång höja Labarum och segra i Kristi tecken!  In Hoc Signo Vinces!

Heliga Konstantin och Helena, bedjen för oss!

Labarum

 

Gillar du historiska artiklar? Missa inte serien Europas försvarare:

Del 1 – Leonidas I av Sparta

Del 2 – Pelayo av Asturien

Del 3 – Karl Martell

Del 4 – Johan III Sobieski

eller denna otroligt djuplodande artikeln om korstågen:

Korstågen – den sanna historien