Folkrörelser och det Organiska

Folkrörelser och det Organiska

I en ny tid måste nya vitala folkkrörelser växa fram. Rörelser som gör konkreta saker, där vi steg för steg ersätter staten. Som individer är vi isolerade varför vi istället  måste försöka återbygga naturliga gemenskaper och hitta vårt individuella uttryck i en organisation eller  i en rörelse. På så sätt påbörjar vi skapandet av ett organiskt framvuxet samhälle. Men låt oss ta det från början.

Vad är en folkrörelse? Är det något tidlöst, något som alltid funnits så länge människor existerat? Eller är det en tidsbunden företeelse, knuten till det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet? De flesta förknippar förmodligen folkrörelserna med de olika sociala rörelser som bildades som ett svar på industrialiseringens uppluckring av de traditionella enheterna för gemenskap. Särskilt bönderna som slogs ut vid industrialiseringens början tvingades finna sig i en ny situation. I det sociala och ekonomiska glapp som uppstod mellan det tidigare tillståndet av självständighet, där bönderna själva hade förfogat över medel för sitt uppehälle, fann de sig plötsligt vara “arbetstagare”, mer eller mindre tvingade att arbeta i andras tjänst. Det var i de svällande storstäderna och de nyanlagda industriorterna som arbete fanns och det var därför man begav sig dit.

 

Folkrörelserna som svar på samhällsomvandlingar

Det visade sig att arbetet inte var tillräckligt för att täcka de gamla böndernas behov. De behövde också sin identitet; möjligheten att blicka bortom krass materialism och rena drifter, nyfikenheten inför livets svåra frågor, den djupt liggande viljan att uppfylla ett kall och ta vara på sina personliga möjligheter – det har starkare dragningskraft än arbete för bröd och vatten. Det uppstod ett behov av folkrörelser i det vakuum som uppstod efter industrialiseringens förstörelseverk. Sjuk- och begravningskassor etablerades för att lindra fabrikernas negativa inverkan på arbetarnas hälsa; nykterhetsrörelser bildades för att motverka utbredningen av alkoholism som under 1800-talet faktiskt blev ett omfattande samhällsproblem. Det uppstod även en arbetarrörelse, vilken gjorde anspråk på att representera den nya fabriksarbetande klassens intressen. Även den så kallade frikyrkorörelsen uppkom som en följd av samhällsomvandlingen. Många såg statskyrkans försvagning som ett tillfälle att flytta fram sina egna positioner. Frikyrkorörelsen var överlag progressiv i sina ansatser – dess teologi präglades av samtidsfrågor och det gjordes stor sak av att kyrkan minsann var ”social” – då inte förstådd som pietistisk eller traditionellt samhällsingripande, utan som representant för de ”utsatta”, underförstått den begynnande arbetarklass som alltifrån Karl Marx till John Stuart Mill försökt göra till sitt eget historiska subjekt.

Folkrörelserna hade med andra ord redan från början ett progressivt grunddrag. De blev tidigt ideologiskt färgade, även om detta inte syntes i gräsrötterna. Samtidigt fanns inget alternativ till folkrörelserna. De omfattade många spretiga inslag. Enhetligheten kom först långt senare, med det Socialdemokratiska arbetarpartiets konsolidering vid makten under 1920–30-talen där också fackförbunden inordnades i den jäsande konformistiska samhällsstrukturen. I det sociala, politiska och ekonomiska vakuum som existerade under 1800-talets senare del fann många trygghet i folkrörelsernas omfattande flora av föreningar och förbund. För de som hade ryckts upp ur sitt gamla bondeliv gav folkrörelserna trygghet och fungerade som plattformar för nya gemenskaper.

Den senaste tiden har det talats mycket om att bygga nya folkrörelser, vars främsta grundval tycks vara det uttalade motståndet mot den befintliga politiska hegemonin och kulturklimatet. Det är först nu, ett- och ett halvt sekel efter den industriella revolutionens mest omfattande omvälvningar, som det kommit upp för konservativa och traditionalister att det inte räcker med faktauppbåd och händelse-reciteringar – det krävs också organisation. En folkrörelse kan inte abstraheras fram på skrivbordet – den måste skapas aktivt, genom möten med likasinnade, med personer som förstår vilka uppoffringar som måste göras, som värderar sanning och skönhet mer än de värderar pengar och makt. Om den byggs upp på rätt sätt kan en folkrörelse fungera som en parallell infrastruktur, en alternativ sfär där alla mänskliga behov kan tillfredsställas. Om folkrörelsen skall vara organisk måste den växa fram underifrån och baseras på en tydlig vägledande essens och värdehierarki.

 

Förutsättningar i samtiden

Den som betraktar de svenska samhällsförhållandena kan inte undgå att uppmärksamma vårt civilsamhälles brister. I den mån det överhuvudtaget existerar ett civilt liv är det inom ramen för idrottsföreningar – detta trots att den svenska associationsrätten är vidlyftig och tillåter en stor mängd av föreningar, under förutsättning att de är ”demokratiska”. Inte sällan är föreningarna ledda av fluktuerande majoritetsbeslut, vilket resulterar i att organisationer med aldrig så tydligt formulerade syften likväl slits isär av småaktig föreningspolitik. För de föreningar och förbund som organiseras inom ramen för den organiska folkrörelsen är det därför att rekommendera att de i sina syftesförklaringar och stadgar – som likväl måste finnas till och som därmed likaväl kan spela ikapp med det övergripande ändamålet – anger enhällighet som grund för alla organisatoriska beslut. Detta säkerställer att organisationer inte förändras för snabbt och att all slags subversion får svårare att vinna fäste. Därmed blir det desto viktigare hur stadgarna och syftesförklaringen utformas.

Svenskar är vana vid att lita på staten. Den har för oss blivit synonym med samhället självt. Moder Svea, föreställningen om den ömsinta modern, som bara vill oss väl och som under hundra år burit oss från skötet till graven, håller på att förlora sin relevans för oss. Idag är Moder Svea mer att likna vid en senil och illvillig hagga, som inte vet var hon skall rikta sin omsorg; de stora förlorarna är hennes egna barn, som i årtusenden levt och verkat på den skandinaviska halvön, som under flera århundraden stolt burit hennes namn och ära över hela världen – genom krig och erövringar, men också genom uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Vad vi fortfarande bör göra är att ära minnet av denna historiska Moder Svea, så som hon varit, men för de av oss som inte längre omfattas av hennes omsorg – vilken numer är konstlad och korrupt – återstår det att finna en ny grund för trygghet, från vilken ett livskraftigt samhälle ånyo kan gro, ett samhälle som förvisso minns men som framförallt längtar.

Vad är det då som dagens svenskar längtar efter? De längtar naturligtvis efter sådant som alla människor längtar efter. Rätten att vårda våra minnen, sorgliga och glada, möjligheten att forma vår framtid – den rätten kan ingen ta ifrån oss. Vi är västerlänningar, faustiska – vår kontext är given. Därmed inte sagt att detta måste ske inom ramen för den klassiska nationalstaten – den är blott en statsform, förvisso bestående och anrik. Att det uppstår andra statsformer till följd av att samhället förändras är något som det finns otaliga exempel i historien på (statsbildningarna på Balkan de senaste sjuhundra åren är ett kapitel för sig). Tanken att Sverige som nationalstat med innevarande gränser skulle vara immunt mot samhällsförändringar är bisarr. Det är emellertid folket med dess brinnande nationella tro som bör utforma denna förändring och styra den i önskvärd riktning – ingen annan. Om det skall vara möjligt att bygga upp en organisk folkrörelse, vilken omfattas av en stor variation av föreningar och förbund, är det viktigt att denna nationella tro är stark. Det krävs också att familjebildning prioriteras. Vare sig man är man eller kvinna handlar det om att maximera sin egen personlighets möjligheter. Både kropp och själ bör hållas i trim, det är viktigt att undvika alla former av hälsoskadlighet och att anstränga sig för att hitta rätt person att bilda familj med. Om inte familjebildningen normaliseras och återfår sin naturliga status, kommer den organiska folkrörelsen inte att ha tillräckligt starka fundament. För de som vill engagera sig i de nya folkrörelsernas uppbyggnad men som känner att de rätta plattformarna ännu inte existerar eller hunnit mogna, utgör familjebildning en tillräckligt stor utmaning.

 

Organik och praktik

Något som många konservativa och traditionalistiska personer delar med de progressiva är viljan att abstrahera, att hålla de stora frågorna på behörigt avstånd – att inte greppa tag i dem och undvika all form av konkretisering. Så här långt har de nya organiska folkrörelserna bara uttänkts. Det finns fortfarande ingen fristående gräsrotsrörelse med kraft nog att skapa det slags klimat som behövs för att en livskraftig miljö skall uppstå och som autentiska, verkligt livsbejakande personer kan växa fram ur. Många föreställer sig att Sverigedemokraterna är en ny folkrörelse, alltså ett parti som uppstått underifrån och som skall återvitalisera Sverige. Det är en ganska naiv förhoppning. I egenskap av parti är Sverigedemokraternas primära intresse att expandera inom ramen för parlamentarismens förutsättningar. Detta innebär att de hela tiden är beredda att kompromissa med viktiga ståndpunkter för att kunna vinna fler röster och ett större inflytande. De organiska folkrörelsernas expansion kan inte villkoras mot de förhållanden som råder på den parlamentariska arenan – om så vore fallet hade den varit steril och kontraproduktiv (vilka vettiga och handlingskraftiga personer skulle med all sin kraft och ärlighet vilja engagera sig i en rörelse vars ståndpunkter ändras från dag till dag?). Ett politiskt parti kan under relativt normala samhällsförhållanden aldrig utgöra plattformen till en genomgående och varaktig förändring. Studsmattemedelklassen intresserar sig inte för politik så länge plånboken inte är tom. Radikala rörelser har historiskt sett funnit partiet som organisationsform högst användbart. I partiet har funktionärerna drillats att lyda innan de senare vid maktens köttgrytor trätt fram och agerat på det sätt som de blivit uppfostrade att göra. I varje politiskt parti avancerar lismare och karriärister, personer som inte nödvändigtvis bär på några särskilda egenskaper men som istället besitter en särskild form av listig intelligens och som inte tvekar att imorgon hugga gårdagens vänner i ryggen. Partiet lockar fram det absolut värsta ur människan — eller åtminstone de värsta människorna. Partiet är ingen organisk skapelse eftersom dess makt alltid strålar uppifrån, från de huvuden som sitter i partistyrelsen och som givits mandat att tolka ”partiviljan”, vad som är dess mål och framtid. Det är därför högst tveksamt om Sverigedemokraterna eller något annat parti för den delen kan agera spjutspets åt de framväxande organiska folkrörelserna. Mer troligt är att dessa växer fram som en reaktion på parlamentarismen överlag och därmed ges en opolitisk framtoning.

Organiska folkrörelser mår bra av att hålla sig undan det partipolitiska. Den bör inte vara teknikfientlig men bör heller inte vara främmande för ett ekologiskt tankesätt. Den bör fokusera på förhållanden inrikes men samtidigt ta notis om vad som händer i utlandet och vinna insikter ur en aktiv omvärldsbevakning. En organisation som Missing People har vuxit sig stor på grund av att den inte är partipolitisk och för att den har ett tydligt formulerat – men omfattande – syfte. Den tilltalar många, det är svårt att på  moraliska grunder avfärda en organisation som letar efter försvunna personer. Ofta när fritänkare och samhällskritiker i allmänhet skall gå från steget att tänka till att handla, blir det fel. Soldiers of Odin är ett bra exempel på motsatsen till Missing People. Syftet är att säkra gator och torg för personer, särskilt unga kvinnor,i miljöer som präglas av kriminella gäng, exempelvis “gatubarn” från MENA-området. Redan namnet antyder en militaristisk hållning – man är Odens soldater, vilket så klart implicerar en bild av vita män med en tydlig nordisk identitet. De profilerar sig med mörka munktröjor och består i det närmaste uteslutande av män med ett våldskapital. För en utomstående framstår det i det närmaste som ett halvtöntigt MC-gäng. Själva organisationsnamnet antyder inte att de vill ha ordning på gator och torg. Deras profilering ger inte heller ett sådant intryck. Det är därför inte förvånande att organisationen inte blir någon folkrörelse. Den tilltalar bara en viss personlighetstyp är alltför politiserande och ogenomtänkt estetiskt och strategiskt, för att kunna växa – trots att merparten av alla människor i samhället så klart tycker det är en bra idé att gator och torg blir tryggare. Man hade kunnat gjort det betydligt bättre. Varför inte ett Safer Streets? Som kreti och pleti hade kunnat engagera sig i, på samma sätt som de gör i Missing People. Vad spelar det för roll om estetiken med vikingahjälmar och munktröjor inte är med just i det sammanhanget, så länge syftet faktiskt blir uppfyllt – att säkra miljön på gator och torg och få bort de kriminella gatugängen? Implicit skulle för övrigt en sådan organisation ge upphov till många roliga memes (genom sin förkortning).

 

Folkrörelser för vår tid

När Jan Sjunnesson, Katerina Janouch och liknande debattörer i den alternativa mediesfären diskuterar ämnet folkrörelser, är det sannolikt inte kopplat till en djupare förståelse av vilka möjligheter som faktiskt föreligger – det är i varje fall inte det intrycket man får av deras inlägg i ämnet. Förhoppningsvis tydliggörs deras idéer längre fram. Associationsrätten måste börja nyttjas mer medvetet än vad som är fallet idag. Fler föreningar och förbund behövs för att formalisera det framväxande förtroende som organiken genererar. De framväxande folkrörelserna måste konkretiseras i nya institutioner och organ vilka kan ersätta de befintliga. Statsindividualismens kedjor måste brytas; den likgiltighet som präglar många i vårt nuvarande samhälle är lättare att mota bort om vi gör oss beroende av varandra, om vi delar sorg och glädje, om vi strävar mot gemensamma mål. För detta krävs kontinuitet och klara målsättningar.

I hela historien har strävan efter egenart och självständighet varit central. Vi befinner oss nu i ett historiskt stadium där denna strävan inte längre ges något gehör, ja, där den aktivt motarbetas. Viljan till makt – önskan att kontrollera tillvaron och planera den efter egen preferens, alldeles oavsett inverkan på den enskilda människan och hennes vilja, har nu fler medel än någonsin tidigare till buds att uttrycka sig genom. Den diaboliska längtan efter makt som förrädiskt vilar hos alla människor i alla tider, har i vår generation funnit särskilt nesliga uttrycksformer. I de stora överstatliga organisationerna, i de multinationella företagen, ja, överallt där det primära intresset är pengar och makt, där frodas också de grymmaste människorna, som mer än något annat vill lägga hela jordklotet under maktviljans primat. En rotlös, statsindividualistisk människa, som hyser en stor och naiv tilltro till statsmakten och som inte bemödar sig med att bygga nätverk eller engagerar sig i det närmast liggande samhället, riskerar att bidra till att en sådan neslig målsättning uppfylls. Denna personlighetstyp är ett tacksamt objekt för de plutokraternas maktutövning; i en grå värld utan nyanser, fri från verklig pluralism och där själva meningen med existensen är att konsumera övergående varor och tjänster, att konsumera föränderliga identiteter, vilka är lika formlösa och flyktiga som allt annat i den moderna världen, där finns heller inget utrymme för den opolitik som de organiska folkrörelserna företräder. Opolitiken står för fasta former, för något som vägleds av något djupare – en essens, vilken företräder en särskild stil och inte en trend. I den moderna världen finns det ingen plats för stil, förstått som uttryck för en riktning. I stället premieras trenden, den som kan förflyktigas och godtyckligt planeras; barnkläder för barn, ”tween-kläder” för de som ännu inte riktigt blivit tonåringar; därefter tonårskläder, som sedan blir avlösta mot kläder för ”unga vuxna”, som i sin tur byts mot kläder för vuxna som plötsligt har ”stil”, ett ”eget uttryck”, eller som själva pyntar sig i enlighet med den tillhörande subgruppens krav och formbestämmelser. Däremellan handlas det märkeskläder, artificiella statussymboler, en flyktig differentieringsmarkör som blir icke-trendig så fort man lämnat affären med produkten. Oavsett sammanhang handlar det om en icke-organisk symbolik – ett konstlat sätt att uttrycka sin särart.

Som individ är det nästan omöjligt att stå emot allt detta, men som medlem i en grupp, i en gemenskap, finns det stöd att motsätta sig och gå sin egen väg. De nya folkrörelserna behöver mer än något annat starka personligheter, motståndskraftiga män och kvinnor, som har egna målsättningar, som vill uppfylla sin personlighets vilande egenskaper – till varje pris. Dessa folkrörelser bär, precis som de enskilda personer som representerar dem, på vilande möjligheter, vilka har större verkningspotential än individens enskilda längtan. Vi talar om egenskaper som på sikt kan omvälva hela samhället och påverka den moderna staten i en bättre riktning. En ny statsstruktur kan bara uppstå som en följd av att livskraftiga samhällen växer fram och för detta behöver vi de organiska folkrörelserna. Dessa behöver gå fram obevekligt och övervinna varje hinder som ställs i deras väg. Det finns ingen gräns för deras expansion – i detta är de faustiska. De utgör därmed ett naturligt levnadskall för alla västerlänningar.

 

Carl Oscar Andersson